söndag 20 december 2009

Livet i ett nötskal

För sisådär fyrtio år sedan var jag jättekär i en kille som hette Uffe. Jag var verkligen dökär, så där som man bara kan vara när man är tjugo år. Vi hade en egen låt. Det var Rose garden med Lynn Anderson. När Uffe och jag var ute och dansade så spelades den ofta och han kom alltid och bjöd upp mig då. Det var ju vår låt. Men en gång så gick han och bjöd upp en annan tjej när Rose garden spelades. Då visste jag att nu var det slut. Och så var det. Jag var världens olyckligaste i flera veckor, tills nästa kärlek kom i min väg.

Jag tycker fortfarande mycket om denna låt. Men numera tycker jag att den handlar egentligen inte om kärlek. Den handlar om livet. Att livet inte är en rosenträdgård utan att det är både regn och solsken i livet.

7 kommentarer:

Christina sa...

Ja den biten minns man ju, det måste vara tidigt 70-tal, eller ...?

Tråkigt med olycklig kärlek, men man måste ju igenom ekluten i den åldern. Hjälp, så förnumstigt det där lät då ;)

Cicki sa...

Christina: Visst är det tidigt sjuttiotal. Kärlekarna var många i den åldern. En del lyckliga, andra olyckliga. Mamma brukade säga att det enda som var beständigt var kärleken, föremålen växlade. Hon hade ganska rätt i det. Livet var rätt enkelt och okomplicerat. Men det tyckte man inte då....:-)

Bloggblad sa...

Inget väcker minnen så som sånger - och dofter! Man färdas blixtsnabbt genom tiden... Den låten har jag inga särskilda minnen till, men ack så många andra... (hann bli rätt många killar...)

Cicki sa...

Bloggblad: Jag håller med dig. Det finns så mycket minnen med olika sorters musik. Både nya och gamla minnen. Och dofter. Jag älskar fortfarande lukten av grovsnus. Många tycker ju snus luktar äckligt. För mig luktar det morfar. Min underbara och fina morfar.

helene sa...

Morning. Vill bara lämna info om mitt nya bloggplace. Var tvungen att öppna en på blogspot, då webbhotellet har slarvat bort hela min domän! Jag kan logga in bakom kulisserna, men själva sidan visas aldrig.
Gissa om jag är sur!

nya bloggen:
http://macozaza.blogspot.com

Cina sa...

Åh de där kärlekarna! Som var så dödligt allvarliga och skulle vara "for ever".....
Minns också den här låten. Mest för att mamma skuttade runt i vardagsrummet och sjöng för full hals med mitt hopprep som mikrofon... vad SKA man inte stå ut med som barn??? ;)
Kram!

Cicki sa...

Helene: Då förstår jag att du är sur. Ska lägga upp din nya blogg.

Cina: Vågar inte ens tänka på vilka traumatiska upplevelser jag gett mina barn......:-)