Ebba tre år

Idag har världens gulligaste Ebba fyllt tre år. Precis som förra året så hade vi picknick på stadens fina friluftsmuseum. Vädret var helt underbart och alla bonusbarnen var på plats.

Jag hade sytt en liten sjömanssäck till henne så hon kunde ha något att bära runt dockor och alla mjukisdjuren i. Den blev populär, men när faster M kom med ett litet dockkök och docka till då tappade allt annat intresset. Ebba kokade mat och bjöd oss på och dockan skulle ha fina skor och kockmössa.

Sedan gick vi en runda bland djuren och "lappade" de sin fick "lappas". Där var både Mamma Mu och kråkan och lamm och kaniner. Ebba fastnade länge hos en liten get som lätt sig klappas hur länge som helst. Förra året när vi var där var hon livrädd för både lammen och getterna när de bräkte.

Här är det den söta geten som klappas mellan spjälorna.

Först ville hon "lappa ankan" men kom underfund om att det bara var en trägås. Men man kunde ju rida på den. Som den hustyrann hon är så sa hon åt gåsen: "Skärp dig nu och flyg iväg."

Hon har sådana uttryck för sig nu att man måste skratta högt åt henne. Hon är för go den lilla.

Bonusfarmor var ju tvungen att ha något fint på sig när det var födelsedag så det skapades en solklänning. Den är inte sned och vind utan det var jag som inte kunde klä på mig riktigt. Upptäckte inte det förrän jag framkallade bilderna.....:-)

Min älskade dotter, socionomen

Idag tar min älskade dotter sista steget till sitt nya yrkesliv. De har avslutning i kyrkan. Sedan kan hon titulera sig socionom. Gissa om jag är stolt. Och lite avundsjuk. Det var ju det jag ville bli en gång i världen, men livet satte krokben för det.

Dottern som var så skoltrött i nian att hon med nöd och näppe kom i på gymnasiet. Hela gymnasietiden var ett sökande över vad hon ville bli. Eftersom hon är mycket kreativ så fastnade hon till slut för att försöka bli florist. Gick en floristutbildning efter gymnasiet och jobbade som sådan i några år. Tyvärr klarade hennes händer inte av att hålla på med så mycket jord. Då fick det bli livsmedelsbutik.

Det trivdes hon bra med, men kände att det vill hon inte hålla på med resten av livet. Hon hade ju sin värkbrutna mor som ett levande exempel, som tillbringat det mesta av sitt yrkesliv med att bära tunga fruktlådor och alla andra tunga saker som finns i en sådan butik.

Dottern bestämde sig för att bättra på vissa av sina gymnasiebetyg. Hon gjorde det på distans för att kunna arbeta under tiden. Vilket jobb och vilken självdiciplin. Jag var imponerad redan då. Drömjobbet hade börjat ta form. Hon ville bli polis, som sin far.

Hon läste upp sina betyg och gjorde högskoleprovet. Klarade det redan första gången. Sedan kom bakslaget. Hon hade för dålig syn för att komma in på polishögskolan. Den dagen var en riktig sorgedag, med många tårar.

Mor och dotter konfererade om andra eventuella yrkesval. Eftersom hon jobbat hos mig när jag hade anordnat läger så visste jag att hon passade för att ta hand om familjer som hade det jobbigt. Så jag föreslog att hon skulle söka till socialhögskolan. Det hade ju varit min dröm i flera år. Nu överförde jag min dröm på henne.

Hon tände på idén och sökte till tre ställen. Hon pratade med sin chef och förvarnade att hon kanske skulle behöva söka tjänstledigt för studier. Hon fick besked från ansökningställena att hon inte kommit in och stod långt ner på alla reservplatslistor. Där hon hade bästa placeringen var på Socialhögskolan i Östersund. Där stod hon på reservplats femtiotre. Nu meddelade hon chefen att det skulle inte bli något med studier för den här gången. Men hon skulle söka om nästa år igen, hade hon bestämt sig för.

En dag ringde det hos oss. Det var dottern som skrattade och grät i samma andetag. Hon hade kommit in i Östersund och hade bara en vecka på sig att ordna tjänstledig, sälja lägenheten, magasinera möbler och allt annat nödvändigt. Mittuniversitetet hade systemet att de hade klart med lägenheter för alla sökande så det problemet slapp hon. "Mamma, kom hit", sa hon. "Nu behöver jag dig extra mycket."

Ett sådant nödrop kunde man ju inte ignorera så sambon och jag satte oss i bilen och körde de femtio milen till min dotter, hans bonusdotter. Så vi hjälpte till så gott vi kunde och när måndagen kom fanns hon på plats i Östersund. Terminen hade då hållit på i en vecka.

Nu har det gått tre och ett halvt år och hon är äntligen framme. Resan har nästan gått som på räls. Detta har passat henne perfekt och hon har haft lätt för sig. Hon som hade det så jobbigt i grundskolan. Hon har hittat hem, kan man säga. Gissa om jag är en stolt mamma idag!

Min lilla, stora, underbara dotter: Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv.

Snekäftad groda

Nu har jag varit hos tandläkaren. Gissa hur jag ser ut och känner mig i fejan.

Jag har världens underbaraste tandläkare så jag ska inte klaga. Och dessutom behöver jag bara komma dit en gång till, innan jag är klar för den här gången.

Vad ska må bra, kroppen eller knoppen?

Ibland blir jag så himla trött på min fibro. Den ställer till så mycket. Det jag är mest trött på just nu är hur min kropp ser ut och det är till viss del fibrons fel. Fast jag ska inte skylla allt på den för det är jag själv som ätit mig till det.

När min mamma gick bort så har jag en synminne av hur hon såg ut när vi tog det sista avskedet. Mamma var kort, kortare än vad jag är och det vill inte säga lite. Så det jag såg var min korta mamma, med en jättestor mage, liggandes under landstingets gulvitrandiga lakan. Den bilden skrämde mig och jag lovade mig själv att så skulle aldrig mina barn behöva se mig.

Då, när jag lovade mig själv det, var jag fortfarande förhållande vis frisk. Jag orkade fortfarande gå längre promenader och även köra lite hårdare träningspass i bassängen. Jag hade ju nästan alltid tränat mycket tidigare så jag hade nog kvar en del muskler efter det.

För åtta år sedan blev jag väldigt mycket sämre, jag fick ett stort skov, som man kallar det för. Jag fick lov att börja äta antideprissiv medicin. Inte mot depp utan mot värken. Jag tog den till natten för att få sova. Kroppen kunde slappna av bättre då. I samband med det fick jag min första större viktuppgång. Antideppmedicin ökar ofta aptiten, så man äter för att tillfredsställa lustcentrat. Plus att det var i den vevan jag inte längre kunde arbeta. Det gjorde ju inte saken bättre.

Sedan höll jag mig någorlunda kvar där, så det kändes inte så katastrofalt. Vi hade fortfarande våra hundar, så det blev flera dagliga promenader.

För några år sedan mådde jag väldigt dåligt psykiskt. Det var helt enkelt livet som kom ifatt mig, sorgen över att inte längre kunna arbeta, sorgen över en kropp som inte ville fungera som jag ville, sorgen över att inte längre känna sig behövd. Så jag fick mer antidepp. Nu för att må mentalt bättre. Då satte kroppen igång med att bli större och större. Ja, inte på längden. Jag är fortfarande bara en tvärhand hög. Men den ökade på bredden. Snart är jag lika bred som jag är kort. Och jag känner mig totalt maktlös.

Jag kan inte träna för man blir sämre om man hårdtränar när man har fibro. Fibron fungerar tvärtemot allt vedertaget, kan man säga. Om man är frisk och tränar så syresätts ju bland annat musklerna. Har man fibro och tränar hårt, så blir det precis motsatt verkan. Syresättningen till musklerna stryps istället. Så vad gör man? Ja, jag håller på med min bassängträning för att inte kroppen ska försämras. Men det är inget man bränner kalorier på. Jag promenerar, även om det just nu varit lite dåligt på den fronten, av olika anledningar. Förra sommare gick jag och en väninna en långpromenad varje dag. Det som hände var att jag fick bättre ork, men inte syntes det något på min rejäla gummage.

Nu är det så att jag är som sagt var kort. Jag är, som i Nils Ferlins visa*, ganska smal över bena, tillika om armar och hals. Fast där ljög jag, jag har kort hals med flera hakor, numera. Jag har ingen stor rumpa och även benen är rätt smala. Det som är stort på mig är magen. Nu är jag där jag inte ville vara, jag ser ut som min mamma gjorde. Jag hatar att åka i vår hiss för där finns en helkroppsspegel. Jag gör allt för att slippa se mig i den.

Usch vad jag gnäller. Men så här känner jag det i alla fall. Men vad hjälper det att gnälla. Jag syr en solklänning istället, i tältmodell och döljer traktordäcket med. Jag hoppas mina barn förlåter mig för den synbild jag kommer att ge dem när den dagen kommer. Idag mår jag bra mentalt så jag vågar inte minska dosen för att hamna fel igen. Tillfredsställelsen med min sömnad gör också att jag mår oerhört bra mentalt. Utom när jag tittar mig i spegeln! Jag får nog göra så att jag täcker alla speglar och siktar in mig på att jag mår i alla fall mentalt bra. Det är alltid något.

*Rättelse: Det är ju naturligtvis Lille Bror Söderlundh som ska äras för Den vackraste visan.

Kasse med filmisar

Nu har jag gjort en kasse av ett tyg med gamla filmstjärnor på. Det är en kasse med korta handtag och bred botten eftersom beställaren tänker använda den till att handla mat i.

Jag tycker själv den är jätteläcker. Tänk att få möta James Deans ögon varje gång man ska handla....:-)

Nu vill jag att hon, som vet med sig att hon beställt den, mailar mig så jag kan få adressuppgifter för att kunna skicka iväg den till rätt ställe.

Seeeeg

Nu har vi varit på lotten och fått potatisen i jorden. Började på ÖB och köpte en rejäl spade och en kultivator (sån där med tre klor) med långt skaft. Sambon har kört jordfräsen en gång, jag har krattat ut jorden och sedan hjälptes vi åt att sätta päran. Medan han fräste jorden så sådde jag lite ärter och squash i lådor som vi gjort ordning till sånt. Det märks att man inte är i sina krafts dagar. Trots många vattenpauser och vila i den medhavda stolen är vi helt slut nu. Undrar om det blir någon mat gjord ikväll?

Väska

Jag har en god vän som tycker om att resa. Hon ville ha en väska som hon kan ha med sig och bära alla värdesaker i som hon inte vill lämna i deras husbil. Hon vill ha plats för pass och pengar och kamera t ex. Och det ska vara så inbrottsäkert som det går att ha i en väska. Så här blev det.

En rejäl dragkedja som stänger om alltihop. Reglerbart axelband.

Två fickor med dragkedja. De är sydda så det även blir två fickor utan dragkedja. För att få till det snyggt fick jag tips av Lena hur jag skulle göra.

Som en liten extragrej sydde jag ett litet glasögonfodral som är fastsatt i väskan så man lätt kan få tag på det. Jag använde en tunn skumplast som stöttålare i det.