Nu har jag varit och gjort arbetsEKG. Det gick bra. Så nervös jag var. Igårkväll trodde jag att jag skulle bli sjuk. Jag kände mig febrig, hade en hemsk huvudvärk och mådde illa. Jag var helt övertygad om att jag skulle få kräksjuka under natten. Jag som inte varit magsjuk på tjugo år! Med en halv Stilnoct till hjälp så somnade jag som en stock. Men jag har nog varit vaken en gång i timmen. Ändå gick det bra att komma upp klockan sex när väckaren ringde.
Det var en underbar sköterska som hjälpte mig med det hela. Man skulle trampa på en testcykel, med ett ganska högt motstånd, så länge man orkade. Flåset var det inget större fel på, men mina ben tvärstumnade efter ett tag så jag kunde inte trampa mer än i ca tio minuter. Det är ju så med fibron att musklerna dräneras på syre vid statiska rörelser.
Efter utfört uppdrag så fick jag träffa läkaren. Det var en snorkig jäkel. Han frågade en del saker, som till exempel min ärftlighet, om jag rökte och om mina blodfetter. Jag har lite förhöjda blodfetter, men min VC-läkare anser att det är inte speciellt alarmerande. Först klagade han på min dåliga kondition. När jag förklarade att jag orkat ett tag till om benen hållit så tittade han bara överlägset på mig. Sedan talade han om att jag hade tre riskfaktorer, nämligen ärftligheten, rökningen och blodfetterna. Och så gläfste han lite extra om rökningen.
För övrigt av EKGet bra. Hjärtat slog några extra slag, men det var inget att oroa sig för. Inte just nu i alla fall. Jag hade lite hög vilopuls. Det visste jag sedan tidigare att jag har. Blodtrycket var bra. Det var jag inte heller orolig för, eftersom jag vet sedan tidigare att jag har ett väldigt bra tryck. Det är skönt.
Det som händer nu är att jag ska göra ett dygnsEKG. Jag ska tydligen ha någon form av bandspelare på mig som registrerar över ett helt dygn. Det ska ske i april. Efter det ska man ta ställning till om jag behöver medicinera. I så fall blir det förmodligen en väldigt låg dos, enligt doktor Snorklund.
Jag vet att det inte är hälsosamt att röka. Det vet väl alla idag. Jag röker tre cigarretter om dagen, det vill säga ett paket i veckan. Jag har inte lyckats hitta den rätta motivationen för att ta bort de tre sista. När sambon fick sin stroke för fem år sedan så slutade han direkt. Jag försökte också, men lyckades inte. Då övergick jag till att minska antalet istället. Det har gått över förväntan. Jag har minskat från trettio-fyrtio om dagen till de här tre sista. De vill jag unna mig.
Jag har funderat över varför jag tänker så. Jag tror att det ligger i den jobbiga situation som vi haft nu i flera år. Jag känner att jag måste få unna mig någonting. Det är de här tre stackars cigarretterna. Jag njuter verkligen av dem.
Nu kommer säkert flera att säga att när de slutade så var det de bästa de gjort. Det är jag helt övertygad om att det är. Samt att jag är full av beundran för dem som lyckas sluta. På ett vis skulle jag också vilja vara där. Bara inte just nu.
Just nu så funderar jag i alla fall på fullt allvar att det paketet jag har på gång nu ska vara mitt sista. Bara för att knäppa doktor Snorklund på näsan i april. Så slutar jag så är det inte för att jag vill, utan för att jag är trotsig och ska bevisa att jag klarar det. Det är kanske den utmaning jag behöver.