lördag 13 februari 2010

Vad händer se´n?

I torsdags på Antikrundan så pratade man en del om affischer. De var även på en utställning med affischer från 60-och 70-talet. Man pratade om hur viktiga affischerna var då, när det inte fanns några mobiler eller internet där man kan sända ut sitt budskap.

Vi som växte upp då kommer ju ihåg "Almar ner Hjalmar Mehr", som var slagorden när almarna i Kungsträdgården skulle sågas ner. Vi protesterade mot det mesta, kvinnofrågor, kriget i Vietnam. Det var studentuppror och protester mot det etablerade samhället. Allt detta fanns med på affischutställningen.

Men vad kommer att lämnas efter det som händer nu. Vill man samlas och protestera så skickar man ett sms eller meddelande via Facebook. Allt det raderas sedan så ingen efterlevande kommer någonsin att se det.

Förr sparde man på sina kärleksbrev. Mina ligger fortfarande kvar hemma i huset hos fd maken. Men de kärleksbrev man har i datorn de raderas kanske när kärleken tar slut eller så kraschar hårddisken och kärleksbreven är borta för alltid. Det är likadant med dagböcker. Det skrivs nog lika mycket dagböcker idag som när min generation var ung. Skillnaden är att idag skrivs de digitalt som blogg eller via något annat internetforum. Ingenting finns kvar till eftervärlden.

Jag älskar verkligen det här med tillgängligheten och att nå ut snabbt med dagens sätt att meddela sig med varandra. Ändå kan jag tänka på hur mycket det är som går förlorat för kommande generationer. Jag tycker faktiskt det är väldigt synd att det är så.

8 kommentarer:

Viola sa...

Det är nog därför jag skriver så mycket både på nätet och på pappret. Vill inte bli bortraderad=)

Sonen som har problem att hålla pennan,övar för fullt nu att skriva "för hand",bara för att jag ska få ett papper att läsa i mörkret och le stort.

Man får helt enkelt göra det bästa av det man kan, när tekiniken tar hotar ta över.

Och ngt helt annat...blev du lika glad som jag att se GLADA HUDIK TEATERN på melodifestivalscenen? synd bara att Måns var tvungen att komma upp på scenen.

Kramkram

Cicki sa...

Viola: Vi hade TVn på men såg inte själva Melodifestivalen. Jag sydde istället. Men som tur var så hörde jag när de påannonserade Glada Hudik så då satte jag mig och njöt av dem. Håller med om att Måns kunde hållit sig borta den stunden.

Trebarnsmamman sa...

Kloka ord Cicki!

Förstår din saknad till utförsåkningen. Min rygg höll men tyvärr fick jag inse hur mycket muskler jag tappat iom mitt smärtår. Så jag får nog ta och träna rejält om jag skall hinna med ungarna ;)

Cina sa...

Jag håller med dig! Vad blir kvar??? Jag har vykort kvar från -73 och framåt, det är jättekul att ta fram, läsa, minnas och visa!
Hjärtekram till dig!

Mångmamma sa...

Du har helt rätt!
Dags att börja plita på papper igen..Också!

Cicki sa...

Cina: Visst är det härligt att läsa om de gamla grejerna.

Mångmamma: Eller ta ut på skrivaren, binda in i vackra album för att fresta kommande generationer till läsning...:-)

Le Loup sa...

Jaa, folk får säga vad de vill (ity känner mig generös idag ;) men visst är det så mycket roligare att få riktiga vykort och riktiga brev på papper. Jag saknar det, att se folks handstil och ett motiv de valt ut helt själva. Ibland har jag tänkt att jag ska starta en vykortsring, men än så länge är det bara tankar.

Cicki sa...

Shirouz: Jag håller med. Jag älskar också de där handskrivna orden. De känns mer personliga.