Idag blev jag väckt av att några från Jehovas Vittne ringde på dörren. Jag öppnade inte för jag var för trött för att surra med dem. Jag har blivit bekant med den ena, Janne, och tycker det är rätt kul att prata med honom. Jag tycker om att diskutera existentiella frågor och att frågasätta saker och ting.
Jag har sagt att det är ingen idé att de försöker värva mig och sambon som medlemmar till deras kyrka. Vi är inte intresserad av deras sätt att se på religion. Janne har sagt att det är helt OK. Han tycker också att det är kul att prata med oss, så därför fortsätter han att komma. Jag har varit helt ärlig, ändå får jag dåligt samvete för att jag inte öppnar. Smyger runt och fixar frukosten, kollar genom spionögat och drar en lättnadens suck när de ifrån vår dörr. Varför reagerar man så?
CITAT om vad som får brännas
12 timmar sedan
9 kommentarer:
Inte ska du ha dåligt samvete! Man öppnar när man vill. För många är det nog självklart att man SKA öppna, men mitt hem är min borg och där bestämmer jag! (och maken förstås - han är ännu mer anti-öppna än jag är.)
Jag brukar spana lite från ett fönster som inte syns - och om det händelsevis skulle vara någon jag vill öppna för, då ropar jag från fönstret.
Fast ibland, när jag är ensam på sommaren, då öppnar jag för att visa att huset inte är tomt... är livrädd för inbrott.
Jag har en elev som är JH-vittne, det är rätt intressant... men jag tror att hans mamma är lite friare än vad som är brukligt.
Bloggblad: Visst har du rätt att mitt hem är min borg. Det är väl bara så att man är fostrad till att man ska öppna dörren och välkomna folk. De kom en gång till och jag smög likadant då.
Man öppnar inte helt enkelt för att man inte har lust... Och det är väl, som du också skriver, inte helt ok - man ska vara välkomnande.
Mig har JV slutat komma till, jag tror att jag är för argumentationslysten haha!!!
Ika: Nej idag hade jag verkligen ingen lust att vara välkomnande....:-)
Jag brukade smyga förut när de kom och ringde på, men en dag kom tanken "Men det är ju mitt hem det här!" och sedan den dagen bullrar jag på bäst jag vill härinne, även om jag ibland känner att jag skulle vilja smyga.
Jag är inte förtjust i att folk går och predikar från dörr till dörr så där, jag går ju inte hem till dem och ställer mig och talar mig varm om något som ligger mig varmt om hjärtat.
Shirouz: Visst borde man göra som du. De har ringt på idag igen och jag öppnade inte. Jag får väl skylla mig själv som började tjöta med honom. Då blir de som en klisterlapp sedan. Fast jag har faktiskt sagt ifrån att jag egentligen inte vill att de ska komma.
Inget dåligt samvete, jag säger till jehovas, att jag är LYCKLIG, då har de inget att komma med...
Hannele: Jag får nog vara tydligare med att jag inte vill ha några fler besök.
Skicka en kommentar