Morfar som kattvakt

En sten har fallit från mitt hjärta. Vi har haft svårt att få tag på någon kattvakt till Elvis den här gången. Sambons äldsta son brukar vara den som tagit det uppdraget i vanliga fall. Den här gången passade det inte in i hans planer. Så där stod vi inför frågan om vi skulle bli tvungna att stanna hemma i stället. Efter funderande fram och tillbaka så frågade jag pappa om han ville ha hand om Elvis denna vecka. Och det gick bra. Undrar nu om Elvis tycker detsamma. Jag tror det kommer att bli bra. Och att morfar och Elvis ska trivas tillsammans.

Tågresa

Nu har jag beställt biljetter till vår Sundsvallsresa som blir i månadsskiftet augusti/september. De släpper billiga biljetter 90 dagar före resan. De billigaste kostar 135:- enkel resa. Nu tog inte jag det allra billigaste alternativen. Jag kände att vi inte hade lust att åka från Stockholm klockan sex på morgonen och vi ville slippa att byta i Gävle. Ändå kostade det inte mer än 800:- ToR för två personer. Det priset får man inte klaga över. Om vi valt att åka bil så skulle resan kosta minst det dubbla, bara i bensinkostnad.

Det känns skönt att ha pengar så man kan utnyttja sådana här möjligheter utan problem. Tidigare var det ju så att när det regnar manna från himlen så har den fattige ingen sked. Numera har vi både sked och tallrik.

I sista minuten

Apropå att vara nervös inför en resa så har jag några riktigt hårresande "sistaminuten"-minnen.

Det första var en gång medan jag bodde kvar i Sundsvall. Vi hade varit på konferens i Sollentuna och skulle flyga hem. Det var jättelånga köer vid incheckningen på Arlanda. Men eftersom vi var ett gäng som skulle iväg åt olika håll i landet så besvärade det oss inte speciellt mycket. Vi stod och pratade i lugn och ro och flyttade oss framåt eftersom kön minskade.

Vi var två stycken som skulle till Sundsvall. När vi kommer fram till incheckningen så säger tjejen att gaten till vårt plan är stängt. Vi blir uppmanade att ta vårt bagage med oss och springa. Bagaget skulle vi slänga ner i luckan vid planet. Hon lovar att ringa och säga till att vi är på gång. När vi kommer fram till planet så är det två personer som just kliver av. De ger oss onda ögat. Då förstår vi att det var två "sista minutare" som skulle fått våra platser, om vi inte infunnit oss själva i sista minuten. Trots onda ögon var vi ändå glada att hinna med.

Den andra gånger hade jag jobbat på ett ungdomsläger uppe i Ramsele. När lägret var slut skulle jag flyga ner till Stockholm för att dra iväg till ett annat jobb. Jag skulle flyga från Kramfors i ett sånt där litet "uppochskutta"-plan. Det är ca femton mil mellan Ramsele och Kramfors. Tror jag i alla fall. Killarna som skulle köra mig hade koll på restiden. Påstod de!

När vi närmar oss Kramfors så inser vi att tiden börjar bli knapp. När vi ser flygplatsen så ser vi ett plan som står där. Det är nu bara några minuter kvar innan det ska lyfta. När vi kommer fram rusar jag in medan killarna kommer efter med mitt bagage.

Kvinnan som står vid gaten vägrar att checka in mig. Planet ska strax lyfta. Jag käftar emot att planet står ju där ute så jag borde kunna få komma ombord. Hon vägrar igen. Efter ett antal hårda ord så säger hon att hon ska ringa ut till planet för att höra om det är OK att jag kommer ombord. Jag får min tillåtelse och kan rusa ut på startbanan med bagaget i högsta hugg. En flygvärdinna tar emot vid trappen. Jag ber om ursäkt för att jag är sen. Då säger hon med ett stort leende att det gör ingenting. Det var ju flera minuter kvar innan de skulle lyfta.

Även denna gång var jag tacksam för att få komma med. Under en tid i livet reste jag mycket kors och tvärs i landet, så det har varit ett antal incidenter. Men dessa två är nog ändå de värsta. Tack och lov har jag hittills aldrig missat ett tåg eller ett plan. Förhoppningsvis gör jag inte det imorgon heller.

Resfeber?

Vi åker till Sundsvall på torsdag. Av någon anledning känner jag mig oerhört nervös inför denna resa. Jag förstår inte varför. Möjligtvis kan det bero på att vi ska åka tåg den här gången. Jag är jätterädd för att vi ska missa tåget. I vinter har bussarna ställts in vid minsta snöväder, pendeltågen har fungerat sisådär. Det är SL.s fel att jag är nervös. Jag är rädd för att det kommunala färdsättet inte ska fungera så vi missar fjärrtåget norrut.

Dessutom är ju sambon en tidsoptimist av guds nåde. Själv är jag precis tvärtom. Jag kan gärna sitta och vänta en timme på Centralen, bara jag vet att jag kommer med tåget. Men inte han inte. Där ska allt ske i sista minuten.

Det blir i alla fall en kort och intensiv tripp över helgen. Allt är planerat i minsta detalj, så några vänbesök får tyvärr inte plats. De får vi ta vid ett annat tillfälle. Vi ska ha så lite packning som möjligt, så det var därför jag kollade det här med mobilbloggning. Den lilla bärbara får stanna hemma den här gången.

Vi får väl se hur det går.

Vår tältsemester

Elisabet skriver om att tälta på semestern. Det påminner mig om vår första tältsemester. Det var jag, fd maken och barnen. Jag minns inte riktigt hur gamla de var, men det kan vara så att sonen var nio och dottern sex år.

Jag var hemma med barnen på den tiden så vi hade inte så gott ställt. Fd maken hade en önskan att åka upp i Åreskutans kabinbana. Då sa jag att vi bör i så fall ha en övernattning, annars blir det för stressig. Så en dag kom mannen hem med ett tält som han köpt på ÖB för nästan inga pengar alls.

Vi satte igång och planerade. Vi tänkte att om vi ändå är iväg så kan vi ju fortsätta en bit in i Norge också. Planen blev att vi åker så länge vi och barnen orkar. Vi lånade ihop sovsäckar och gasolkök. En liten minigrill hade vi själva. Detta var långt före engångsgrillarnas tid. Som tur var så hade vi en bil med stort bagage så det gick att packa rätt ordentligt. Detta var i augusti så det kunde bli kalla nätter.

Vi for iväg och det blev ett riktigt äventyr. Ett trevligt äventyr. Hur än fd maken var till vardags så var han fantastisk att semestra med. Våra semestrar finns fortfarande kvar som ljusa minnen från den tiden.

Vi avverkade Ristafallet, Åreskutan, Tännforsen, Handölsforsarna och sedan in i Norge. På Åreskutans topp var sonen så rädd att lillasyster skulle ramla ner när hon gick ut mot kanterna och tittade ner. Han har ju en svår visuell perceptionsstörning, så han har svårt att tolka vissa synintryck. Det såg nog brantare ut än vad det var. På vårvintern året efter kastade han sig utför samma bergssida på slalomskider, helt utan rädsla.

Sonen stördes också av ljuden vid de olika fallen. Han har ju även en svår auditiv perceptionsstörning, det vill säga att han har svårt att tolka hörselintrycken. I Handöl nästan grät han och sa: "Jag vill inte se ett enda jävla fall till." Det var ord och inga visor.

I Norge åkte vi via Trondheim och Rörås och tillbaka in i Sverige via Funäsdalen. En natt i Norge somnade vi till ljudet av några danskar i en husvagn en bit bort. De spelade så vackert på flöjter. Till det hörde vi korna råma i hagen intill. Det bara andades frid.

När vi kom till Funäsdalen hade himlen öppnat sig. Den natten hyrde vi en stuga. Älven rann förbi utanför fönstret, så maken gick ut och drog upp några små öringar som vi stekte på grillen. Så ska det vara på semestern.

Sista natten vi låg i tältet var det frost på backen. Det var så kallt att man fick vända sig hela tiden och värma en kroppshalva i taget. Vi hade barnen emellan oss så de sov gott utan att frysa. Det var den kvällen som sonen skar sig rätt illa. Han hade fått köpa en kniv i en shop som vi hittade när vi åkte över Helagsfjället. Det var stränga förmaningar om att han skulle vara mycket försiktig när han täljde.

Naturligtvis skar han sig. Blodet rann rätt friskt när han viskar till sin pappa: "Jag har skurit mig. Berätta inte det för mamma." Det var jag som hade förmanat om det där med att skära sig. Han blev omplåstrad av både mamma och pappa och var en erfarenhet rikare.

Om ni undrar varför jag inte berättar om dotterns reaktioner, så är det så att jag minns inte. Dottern var alltid så lättsam att ha med sig. Hon bara var, på något vis. Oftast väldigt nöjd. Det var ju tur eftersom sonen krävde mer uppmärksamhet på grund av sina svårigheter.

De här minnena känns bra att ta fram ibland. De visar mig på ett dåligt äktenskap, som hade sina ljusa stunder. Det är dem jag helst vill minnas.

I´m back

Nu är det söndag och jag är tillbaka i bloggosfären. Vi har haft en härlig vecka och för en gångs skull så kände jag att jag kunnat stanna ytterligare någon eller några dagar. Annars brukar jag tycka det är skönt att komma hem. Fast det tyckte jag nu också, men inte på riktigt samma sätt. Det är ju ett tecken på att vi haft det trevligt och inte nött alltför mycket på varandra.

Vi har gjort alldeles lagom mycket av en massa saker. Vi har sprungit på loppisar, vi har hälsat på kära syster, vi har ätit gott, spelat lite kort och umgåtts ordentligt med varandra. Jag har även sytt draperier åt dottern och fixat lite annat på symaskin åt henne. Det känns bra.

När vi var till min kära syster så följde sonen med. Han var även och åt middag en dag hos dottern. Vi fick inte komma hem till honom den här gången. Han har sina idéer om lite allt möjligt och det är bara att respektera. Men vi fick fina stunder tillsammans med honom. Det är jag tacksam för.

Resan hem gick jättebra. Allt fungerade förutom att vi var tvungen att åka baklänges. Det gjorde vi även på uppresan och då mådde jag illa när vi kom fram. Nu bytte vi plats för det var ledigt på andra sidan gången. I Gävle klev en man på som skulle sitta på den platsen. Det spelade ingen roll för honom om han åkte fram-eller baklänges så vi fick sitta kvar. Det hände samma sak en gång till så till slut skrattade vi och sa att ingen satt på rätt plats. Men det gjorde att jag kunde komma till Stockholms Central utan att vara illamående. Det är jag tacksam för.

Elvis hade längtat intensivt efter oss. Han visste inte hur mycket han skulle gosa med oss för att ta igen fem dagars gos. Anna kattvakt säger att de har också gosat väldigt mycket så det har nog inte varit alltför synd om honom. Även om han tycker det själv.....:-)

Nu ska jag läsa ifatt drygt fyrahundra inlägg. Det lär ta en dag eller två.

Nått resmålet

Nu är vi på plats. Resan gick helt perfekt. Allt gick som på räls....*fniss*

Smolket i bägaren var en försäljare på Centralen som inte förstod ett NEJ. Han försökte sälja el till mig men var så påträngande att jag höll på att få "spunk".

Ska jag sitta vid den här datorn mycket så lär det inte bli många inlägg. Det är dotterns bärbara. Har jag tur så får sambon igång deras stationära. Jag och bärbart funkar inte så bra ihop om jag inte får använda vår egen med riktig mus.

Imorgon är det Erikshjälpens loppis som gäller. De brukar ha mycket att erbjuda.

Ett reseminne med stress

Nu när jag skrivit om min stresskänslighet i nuvarande liv så kanske jag ska berätta en liten historia om hur det kunde vara när jag var som mest i "hetluften".

Jag hade arbetat en vecka på ett ungdomsläger uppe i Ramsele i mitt älskade Västernorrland. Det var ett läger med ungdomar som var i riskzonen så mycket mental energi hade gått åt. Jag skulle direkt vidare till en föreläsning i Stockholm så jag skulle flyga från Kramfors ner till Arlanda. För den som inte vet så är det på rätt smala och krokiga vägar man åker mellan Ramsele och Kramfors. Det är även ganska långt. Kanske femton mil. Jag har dålig koll numera.

Några av de andra lägerledarna skulle köra mig. Vi kom i väg sent för det var något som trasslade i sista minuten. Men vi tyckte vi skulle hinna ändå. Fast då hade vi inte räknat med vägarbete efter vägen. Så vi såg hur minuterna tickade på och klockan närmade sig avgångstid. Jag fick inte missa det här planet om jag skulle ta mig fram i tid.

Killen som körde stod på allt vad den gamla Ford Transiten orkade. Några minuter innan avgång svänger vi in på infarten till flygplatsen. Jag kastar mig ur bilen med resväskan i handen. Vid gaten stod det en sur "muppa" och svarade mig att gaten stängt. Jag såg planet utanför med dörrarna öppna så jag började argumentera. Men hon var stenhård. Jag kom för sent!!!

Men till slut så gav hon med sig, med en attityd om att jag skulle vara henne evigt tacksam för detta. När jag går ombord på planet så ber jag flygvärdinnan om ursäkt. Hon bara log glatt och sa att det var inget problem. De var ändå inte färdiga för att lyfta ännu.

Till saken hör att jag var den enda som klev på i Kramfors. Så vad "muppan" i gaten menade vet jag inte. Hon kanske behövde känna sig lite betydelsefull.....:-)

Det här var bara en av flera gånger när jag höll på att missa plan. Jag har även fått "standby-passagerare" att kliva av för att jag kommit i sista minuten. Sådana gånger får man "onda ögat".

Det är kanske inte konstigt att man stresskänslighet numera är på hög nivå. Stresståligheten har fått jobbat hårt och har numera abdikerat till förmån för stresskänsligheten.

Stresskänsla

Ibland märker jag väldigt väl hur stresskänslig jag blivit sedan jag blev sjuk. Imorgon ska vi åka med ett tåg som går från Stockholms Central 16.28. Jag vet att det inte är några problem att hinna med det. Ändå är jag stressad idag över att ha en tid att passa. Det tokiga är att jag blir handlingsförlamad av det så istället för att vrålpacka har jag inte ens tagit fram resväskorna. När vi haft bilen så har jag inte brytt mig på samma sätt. För då kan man åka när man är klar.

I mitt förra, friska liv så hade jag i sista minuten slängt ner lite lagom med kläder i en resväska. Haft klockan i hand och sett till att jag varit vid tågen två minuter innan det skulle gå. Kallt räknat med att jag skulle hinna oavsett vad som hänt. Men det ligger som sagt var eoner mellan mitt förra liv och det nuvarande.

Nu ska jag i alla fall ta fram väskorna så får vi se vad det blir av det hela.

SJ, SJ gamle vän

Ännu en dag som borde tillbringas i sängen. Men just nu har SJ satt stopp för det. Tåget vi ska åka upp med är inställt, så nu sitter jag i en telefonkö som de lovat mig är mer än 45 minuter lång. Så här sitter jag och hoppas att de godtar en ombokning för samma låga pris som vid första köpet. Eller alternativt att vi får tillbaka pengarna. Egentligen är ju inte våra biljetter ombokningsbara, men nu är det ju SJ som strulat till det.

Parallellt med att jag väntar i telefonen så kollar jag runt på bussidor för att hitta ett billigt alternativ. Det lutar nog åt Y-buss men det kommer att gå loss på fyrahundra kronor mer än vad vi räknat med. Pengar som vi behövt till annat. Men nu ska vi iväg på ett eller annat vis. Det får bära eller brista.

Håll tummarna för att SJ kompenserar oss genom att ge oss nya billiga biljetter och att jag snart får krypa ner i sängen igen för det här är inte kul.

Nedräkning

Idag är det tretton dagar kvar tills vi åker till Sundsvall. Jag har börjat nedräkningen. Varje gång vi bestämmer att åka dit så blir jag som ett barn som väntar på julafton. Jag räknar dagarna och det kan inte gå fort nog att komma fram till avresedagen. Det är naturligtvis längtan efter mina barn som orsakar detta fenomen. I vanliga fall förtränger jag den känslan. Vi bor nästan femtio mil ifrån varandra, så det är inte mycket att göra åt. Dessutom har jag själv valt att bo där jag bor, så jag får väl skylla mig själv, kan man tycka.

Men nu längtar och väntar jag. Sorgen just nu är att jag vet inte om jag kommer att träffa sonen. Han tycker det är jobbigt när vi kommer. Eller "yschigt" som han uttrycker det. Jag kan förstå att han förr tyckte det var "yschigt" när vi bodde hos honom och jag städade hans lägenhet i fyra dagar. Men numera kan vi bo hos dottern, så det enda han behöver göra är att träffa oss hemma hos henne några timmar.

Jag vet inte riktigt vad detta motstånd hos honom betyder. Han älskar mig och behöver mig, det vet jag. Vi pratas vid i telefon nästan dagligen. Men han klarar inte av att vi ses. Han har inte varit hit på sin semester på två år. Han brukar ta ut tre veckor på sommaren. Det är för kort tid för att hinna åka hit, tycker han. Förmodligen är det hans funktionshinder som spelar roll. Alla dagar ska vara så lika som möjligt. Men det gör ändå ont i mig att inte veta om vi ses eller inte. Och att inte riktigt förstå vad hans avståndstagande står för.

Men just nu vägrar jag att tänka på det. Jag ägnar mig åt att längta dit upp och hoppas på att detta med sonen löser sig innan dess. Det brukar det göra, för det mesta.

Värmande kärlek

Ibland blir man extra varm i hjärtat. Det blev jag igår. Förutom att jag hade en trevlig dag med min väninna så blev jag extra glad när jag slog upp mailen när jag kom hem. Då hade jag fått ett mail från dottern. Hon föreslog att vi skulle komma upp till dem vecka 10. Det är sportlovsveckan hos dem. Det innebär att hennes sambo som är lärare är ledig. Själv springvickar hon just nu och hade inget inbokat den veckan. Dessutom hade hon kollat efter billiga tågbiljetter åt oss.

Så nu har jag bokat två biljetter ToR Stockholm-Sundsvall för endast 380:- tillsammans. Det är helt otroligt billigt. Dessutom är det X2000 så åkkomforten är det inget fel på. Vi fick även tag på bra åktider. Man tror knappt det är sant att man kan åka med SJ så billigt. Fortsätter det med sådana här priser så får nog bilen stå de gånger vi ska åka upp.

Mammahjärtat känns extra varmt och kärleksfullt idag.

Släktmiddag

Nu när sambon tagit upp sitt släktforskande igen så har det lett till en del saker. Bland annat så har han tagit han kontakt med en kusin som han inte pratat med på många år. Han ville kolla upp en del saker om gamla släktingar. Det visade sig att mamman till denna kusin fortfarande lever. Hon är alltså en ingift moster till sambon. Sambon fick telefonnumret och ringde upp denna gamla dam. Hon blev så glad att hon bjöd oss på middag. Vi ska dit ikväll.

Sambon har inte många släktingar kvar, i alla fall inte på nära håll. Hans föräldrar gick bort för många år sedan. En av hans bröder är också avliden och den andra bor sedan många år i USA. Så de enda släktingar till sambon som jag träffat är hans barn.

Det känns nästan lite pirrigt att ikväll bli presenterad för denna gamla moster. Lite som att träffa sin svärmor för första gången. Jag märker att även sambon är lite pirrig. Han, som annars är jordens tidsoptimist, vill att vi ska åka hemifrån en timme innan vi ska vara framme. Det är en resa som i normala fall tar högst en halvtimme.

Hemma bäst

Visst är det roligt att åka bort. Extra roligt och underbart är det ju att få träffa sina barn som man längtat efter. Men visst är det skönt att komma hem.

Direkt när man kommer hem så står Totte där och jamar uppmärksamhetstörstande och talar om för oss att det är jättesynd om honom för att vi varit borta. Att bästa kattvakterskan Anna pysslat om honom räknas inte. Elvis pockar så småningom även han på uppmärksamheten även om har först uppträder något förorättat för att vi lämnat honom ensam med Totte i så många dagar.

Nästa sak man gör när man kommer hem är att insupa den egna doften i sitt eget hem. Den ger en lugn och trygghet. Senare på kvällen sjunker man ner i favoritfåtöljen och för att stirra några timmar på dumburken. Kroppen smälter in i fåtöljen som formar sig automatiskt efter kroppen. Det bästa av allt är att så småningom få somna i sin egen säng. Det är något alldeles speciellt med det.

Denna semesterresa har varit annorlunda på många sätt. I vanliga fall åker vi upp och bor hos sonen. Det innebär att jag och sambon tokstädar i fyra dagar för att sonen ska få det någorlunda drägligt i sin lägenhet. Den här gången hade vi bestämt att vi inte skulle göra så. De gångerna man gjort så, är kroppen helt slut när man kommer hem. Den här gången hade dottern bett att vi skulle komma upp mer för hennes skull. Hon ska visserligen snart fylla trettio, men jag kan ändå förstå hennes önskan. Hon har alltid fått stå åt sidan för sin bror. Inte för att vi har velat ha det så, men hans behov har varit så krävande att det har varit nödvändigt att de fått gå först. Så har det varit under hela deras uppväxt. Det har varit passning med sjukgymnastik, arbetsterapi, skolor som krånglat, myndigheter som skulle kontaktas, med mera, med mera.

Det var skönt att få vara där uppe, enbart för dottern. Vi har umgåtts under dygnets alla vakna timmar och haft det så mysigt och trevlig. Visst har vi träffat sonen också. Även denna gång blev det ju viss akutstädning och akututryckning. Men det var av lindrigare art. Bekymret för hans väl och ve finns alltid med mig, men denna gången kunde jag koppla bort det för en stund och ägna mesta tiden åt dottern.

Men det är skönt att vara hemma igen. Vi har var shoppat en hel del, så nu är jag jättetaggad att ta itu med att röja i skåpen här hemma så vi får plats med det nya. Loppisen kommer att bli så glada över allt vi ska skänka till dem........:-)

Snart så...

...lyfter vi. Jag ska bara göra matsäckmackorna och sleva i mig lite yoghurt och sparka gubben i ändan så han ökar farten. Matsäcksmackorna måste naturligtvis ha stekt ägg på sig, annars är det inte matsäcksmackor. Lite Risifrutti får också följa med som matsäck. Vi kommer som vanligt att stanna och fika i Tönnebro. Världens vackraste fikaställe. Där går man ner till vattnet och matar änderna med smörgåsrester, kissar lite (dock ej i vattnet) och far vidare. Denna rastplats har jag följt från dess begynnelse, då jag och fd maken åkte från Åkersberga till Sundsvall varje gång vi skulle ha semester uppe i stugan. Då såg inte E4an ut som den gör nu och inget stort matställe fanns det heller i Tönnebro. Han som byggde det hade en vision om matservering, rastplats, husvagnsparkering, promenadslinga runt sjön. Alla tyckte han var tokig. Idag vet vi att han förverkligade sina drömmar. Det måste vara underbart att få göra det.

Så nu säger jag "Over and out" och på återhörande om några timmar. Nu lyfter vi mot mina älskade barn och mitt älskade Västernorrland. Sambon säger att min norrländska blir mer och mer utpräglad ju närmare vi kommer. Kanske är det så. Jag är ju på väg hem.