söndag 7 mars 2010

Ett reseminne med stress

Nu när jag skrivit om min stresskänslighet i nuvarande liv så kanske jag ska berätta en liten historia om hur det kunde vara när jag var som mest i "hetluften".

Jag hade arbetat en vecka på ett ungdomsläger uppe i Ramsele i mitt älskade Västernorrland. Det var ett läger med ungdomar som var i riskzonen så mycket mental energi hade gått åt. Jag skulle direkt vidare till en föreläsning i Stockholm så jag skulle flyga från Kramfors ner till Arlanda. För den som inte vet så är det på rätt smala och krokiga vägar man åker mellan Ramsele och Kramfors. Det är även ganska långt. Kanske femton mil. Jag har dålig koll numera.

Några av de andra lägerledarna skulle köra mig. Vi kom i väg sent för det var något som trasslade i sista minuten. Men vi tyckte vi skulle hinna ändå. Fast då hade vi inte räknat med vägarbete efter vägen. Så vi såg hur minuterna tickade på och klockan närmade sig avgångstid. Jag fick inte missa det här planet om jag skulle ta mig fram i tid.

Killen som körde stod på allt vad den gamla Ford Transiten orkade. Några minuter innan avgång svänger vi in på infarten till flygplatsen. Jag kastar mig ur bilen med resväskan i handen. Vid gaten stod det en sur "muppa" och svarade mig att gaten stängt. Jag såg planet utanför med dörrarna öppna så jag började argumentera. Men hon var stenhård. Jag kom för sent!!!

Men till slut så gav hon med sig, med en attityd om att jag skulle vara henne evigt tacksam för detta. När jag går ombord på planet så ber jag flygvärdinnan om ursäkt. Hon bara log glatt och sa att det var inget problem. De var ändå inte färdiga för att lyfta ännu.

Till saken hör att jag var den enda som klev på i Kramfors. Så vad "muppan" i gaten menade vet jag inte. Hon kanske behövde känna sig lite betydelsefull.....:-)

Det här var bara en av flera gånger när jag höll på att missa plan. Jag har även fått "standby-passagerare" att kliva av för att jag kommit i sista minuten. Sådana gånger får man "onda ögat".

Det är kanske inte konstigt att man stresskänslighet numera är på hög nivå. Stresståligheten har fått jobbat hårt och har numera abdikerat till förmån för stresskänsligheten.

3 kommentarer:

macozaza smycken sa...

Det är såååå jobbigt att stressa, att vara ute i sista minuten. Är det bara jag själv som skall iväg, så är jag alltid ute i god tid, jag sitter/står mer än gärna och väntar en timme eller så, på vad det nu kan vara, än att behöva lubba livet ur mig för att hinna med.
(fan, vem pallar att springa förresten, inte jag i alla fall)

Är det någon gång jag är sen och behöver stressa, så är det inte mig det beror på, utan en seg dotter eller liknande. Så förbannat jobbigt de gångerna.

Lycka till i eftermiddag, och du... var ute i god tid nu. Man vet ju aldrig vad som kan hindra en på vägen. =)

Cina sa...

Been there, done that! Och nu ligger jag här! Helt enkelt!
Hoppas nu att du får till det, och det tror jag bestämt, och att er resa blir trevlig och bra!
Varm kram!

Cicki sa...

Macozaza: Sambon är ju rätt seg så det kan stressa mig. Nu har han lovat att vi ska åka två timmar i förväg. Det innebär en timmes restid in till Sthlm och en timmes väntetid om allt funkar som det ska. Då har vi den där extratimmen att spela med om pendeln eller något annat strular.

Cina: Det var väl det livet som knäckte mig också till slut. Dottern kallar den här resan för vår minisemester. Jag vet att hon kommer att skämma bort oss. Det gör hon när vi hälsar på. Man behöver inte göra ett endaste dugg om man inte vill. Skönt.