Ikväll har vi sagt adjö åt våra amerikanska släktingar. De flyger tillbaka till New York tidigt imorgonbitti. De har ju bott hos bonussonen hela veckan, så han följer dem också till flyget. Det har varit en omtumlande vecka med många intryck. Jag lär återkomma till det då och då.
Idag har vi varit och hälsat på Rosannas och Nicklas äldre halvsystrar. Vi åkte pendeltåg dit. När vi skulle åka tillbaka hem ikväll, så fick vi vänta en stund på stationen. Vi ställde oss inne i vänthallen, eftersom det var kallt ute. Det kom in ett tåg med en massa människor som klev av och som skulle igenom vänthallen. Nick öppnade dörren och höll den öppen för alla. Vad jag såg så var det EN person som tackade honom. Alla andra tittade åt olika håll eller ner i golvet. Då skämdes jag att jag var svensk.
Dessa ungdomar, speciellt Nick, har varit artigheten själv på ett helt annat sätt än vad man möter här. Det har varit naturligt att när vi setts så frågas det först "How are you? Have you slept well?" Det är "Thanks" till allting med ett glatt leende. När vi har skilts åt för dagen har man önskat oss en god natt och att vi ska få sova gott och så vidare. Allt med en naturlighet så det inte alls känns inövat eller insmickrande. Utan just naturligt. Som härom dagen när Nick önskade spärrvakterna vid tunnelbanan "Have a nice day". De stackrarna ramlade väl av pinn över att bli vänligt bemötta.
Varför ska det vara så svårt för oss att höja blicken, titta varandra i ansiktet, nicka glatt, säga tack till en öppnad dörr. Alla önskar att det ska vara så här. Men ingen annan än vi själva kan förändra det. Jag tycker det är dags att börja. Kan inte det få bli ett nyårslöfte, att vi ska vara vänligare mot varandra?
CITAT om vad som får brännas
4 timmar sedan
20 kommentarer:
Precis! Jag har en variant när jag håller upp dörren och folk beter sig som om de trodde det var mitt jobb, då ler jag och säger ganska högt "Varsågod!"
Jo, jag vet, jag är lite härligt oartigt artig där... ;)
Jag har tänkt på just det där som du beskriver - varför det är så. Det finns ju ingen bra förklaring men min erfarenhet säger mig att i större städer är folk i allmänhet mer stressade och "ser" inte sådana saker. Löftet du har förslag på tycker jag är jättebra, det kostar så lite men gör verkligen världen till en trevligare plats. =)
Shirouz och June: Det kostar så lite, denna vardagsvänlighet. Jag har testat några gånger att hälsa och le mot mina medresenärer på pendeln. Det funkar bra. Folk blir genast gladare. Likaså gjorde jag det en gång i en bankomatkö. Jag började prata med den bakom mig, medan vi väntade. Helt plötsligt var det tio personer som log och pratade med varandra. Så det är bara att sätta igång. Ett leende föder fler leenden tillbaka....:-)
Jag tycker som du att vänlighet och artighet gör vardagen trevligare.
Jag har en bonusson i Florida och har varit i USA några gånger.
Om det än är en schablon, så låter "have a nice day" trevligt.
Man tittar upp och ser varandra.
Ang. att prata med varandra på bussar så tycker jag att i södra Sverige är folk mera pratsamma än här i V-ås i alla fall.
När jag ska lära mig något tekniskt vill jag också ta det lugnt. Tryck här och sen här och tillbaka och sen där, sådant är garantet värdelöst för mig.
Det mesta går att lära sig, det tar bara lite längre tid än för 25 år sedan.
Ha en trevlig helg.
Kram Viola
Viola: Visst låter det gott när man önskar varandra en trevlig dag. Det må vara slentrianmässigt men man blir betydligt gladare i alla fall. När jag bodde i Sundsvall så tyckte jag att även där pratade man mer med varandra. Jag har tagit för vana att säga hej och tack till busschaufförerna när de stämplar mina kuponger. Oftast får jag ett glatt leende tillbaka. De har ett tufft jobb och förtjänar att man ser dem. Likaså med kassörskor eftersom jag själv suttit i kassan i många år av mitt liv och vet hur värdefullt det är att bli sedd i den yrkesrollen.
Jag ska nu knappa och läsa kombinerat så jag lär mig min mobil ordentligt. Nu när främmandet åkt hem så har jag bättre om tid. Men först måste jag läsa ikapp alla bloggar som blivit lidande under tiden....:-) Ha en bra helg du också.
Och se varandra i ögonen! *tycker*
Nilla: Självklart ska vi även se varandra i ögonen.
(ironi) "Man kan ju inte vara trevlig och artig då kan ju folk tro man är hög på ett eller annat vis..."
Nu ska jag rannsaka mig och se om det är möjligt med en förbättring...Fast jag tror jag uppför mig,men säker är jag inte. Bra inlägg som vanligt! Kram Lillaviola
Lillviola: Det beror ju vad man är hög på också. Man kan ju vara hög på glädjeendorfiner....:-)
Jag gör som Shirouz, säger högt: Varsågod! och då brukar de allra flesta stamma fram ett tack. Fast här i Göteborg är väldigt många pratsamma och säger "hej" och "ha det gôtt" och det är inte svårt att prata med folk i köer och liknande. Men jag har märkt att det oftast är jag som inleder samtalen, och somliga - ofta yngre- blir nervösa och tittar ner och svarar inte.
Jag är från Skåne och hade en mamma, som kunde prata med alla, så att man trodde att hon kände dem och jag tror att jag ärvt det.
Ditt nyårslöfte tycker jag om.
Jag har varit mycket i Frankrike och tycker fransmän är ett oerhört artigt folk, trots motsatt rykte här hemma.
Varje gång jag har varit där och kommer hem igen slås jag av hur oartiga eller kanske blyga vi är i det här landet.
Här hälsar man inte om man delar "luftutrymme" med en främmande människa, men det gör man nästan alltid i Frankrike. Man kommenterar att man har sett varandra så att säga.
Här låtsas man ju att man är ensam t o m i en trång hiss även om man delar den med någon. Då gäller det att rikta blicken mot allt utom mot den person man delar luftutrymmet med ;)
Mitt intryck av amerikanare är också att de är lättsamma och väldigt artiga på ett naturligt sätt som genast skapar en avspänd och välkomnande stämning.
Christina: Jag måste ju erkänna att det där hissbeteendet har även jag t o m i vårt eget hus. Speciellt om det är ungdomar som kliver in i hissen. Men de grannar jag känner igen så hälsar jag på och pratar med. Det är nog en form av blyghet för jag tror ingen är medvetet oartig. Jo, en del är väl oartiga på grund av dålig uppfostran men det är en annan sak och kan nog förekomma i alla länder.
Jag tror också mycket av vår oartighet i det här landet beror på blyghet, och att vi faktiskt inte får lära oss ett öppet och artigt sätt från det vi är små.
Istället blir vi obekväma och besvärade tillsammans med andra.
Att erkänna att man har lagt märke till en annan människa tycker jag egentligen är en självklarhet.
Ursäkta om jag blir tjatig, men i Frankrike hälsar man t o m på bordsgrannarna när man slår sig ner på en restaurang och man hälsar alltid när man stiger in i en affär och när man går ut.
Här kan det ju bli hur pinsamt som helst när man går runt i en folktom butik och varken som kund eller expedit låtsas om att man har sett varandra.
Det värsta är nog när man går på någon skogsstig i Sthlms-trakten och möter någon. Då gäller det verkligen att låtsas att man inte ser den andra trots att man är helt ensamma så långt ögat når, allt för att undvika det lilla erkännande hejet.
Visst är det ett sjukt beteende vi har. Vi har grannar som vi hälsar på men som bara glor tillbaka. Då blir jag väldigt störd och skulle gärna vilja kläcka ur mig något spydigt. Men det är man för väluppfostrad för att göra.
Här i Noratrakten är folk faktiskt väldigt trevliga och hälsar glatt, även om man inte känner varandra men ändå möts på en stig.
Spydigheter tror jag inte man vinner något på ;)
Ring på och ge dom en blomma eller nåt istället så kanske de hasplar ur sig något av pur chock:)
De får sig i alla fall en tankeställare ;)
Christina: De stackrarna skulle nog få en chock om jag ringde på och gav dem en blomma....:-)
När vi bodde i Matfors (utanför S-vall) var det alltid så att man hälsade på varandra och pratade oavsett om man kände varandra eller inte. Det är nog en form av bymentalitet som lever kvar när samhällena expanderar. Jag upplevde detta att bo i en liten by som mycket positivt. Många tyckte att folk hade koll på en. Visst var det så på ett vis men oftast inte av elakhet utan att man såg om varandra på ett omtänksamt sätt. För sonen var det perfekt att bo på en liten ort där alla kände alla, nästan i alla fall. Det gav honom trygghet.
TACK för ett Bra inläggg och jag håller helt med!!! Jag / mina vänner har väl också varit dåliga på att säga tack men vi fick en gemensam upplevelse när vi var i Dublin för 4,5 år sedan. Där sade alla "tack" eller "ursäkta", om så för en liten knuff på gatan! Och där och då bestämde vi oss för att försöka vara vänligare.
Ika: Vi får försöka göra gemensam sak att göra Sverige lite vänligare.
Gäller väl inte oss som läser här hos dig... Artiga och trevliga allihop -om man bortser från Spader som kallar motståndarna för djävla muppar -fast egentligen var det Esset och en motståndare som skulle "sluta vara som dj-a muppar". Jo, Spader har litet temperament... men är också oftast artig -faktiskt! KRAM!!
Spader: Det är klart att alla som läser här är jätteartiga, även Spader. Att kalla någon för mupp är inte oartigt, det är mer en realitet att tala om för folk i vilken kategori de hör hemma.
Skicka en kommentar