Små små ord av kärlek.

Idag fick jag en språkkurs av sambon. En språkkurs i italienska. Italien är vårt favoritland och jag har pratat i flera år om att jag ska anmäla mig till en kurs i italienska. Det har aldrig blivit av. Men nu är dags även om inlärandet kommer att ske i hemmiljö. Det är ju perfekt att sitta vid symaskinen och öva glosor.

Det är sådana här småsaker som betyder så mycket i ett förhållande. Att man får en språkkurs när man önskar sig det, en smekning över kinden när man går förbi eller en godnattpuss och ett "Jag älskar dig" innan man somnar med sin älskades armar omkring sig. Snart kan jag säga "Ti amo" till honom.

Låset som låste sig

Igår var jag som sagt var på väninneträff. Det var en bit bort så jag tog bilen. Det krånglade lite när jag skulle låsa upp bilen men eftersom det varit en kall natt så skyllde jag på frost i låset. Jag hämtade upp väninnan E och så bar det iväg. Vi hade en glad dag och allt gick som på räls när vi sedan skulle fara hem igen.

Väninnan E och jag tog en sväng runt Coop Forum. Jag behövde byta några lyktor jag köpt dagen innan och hon tänkte utnyttja att hon hade skjuts genom att handla lite tungt och stort. När vi landar på Coops parkering så får jag inte upp dörren. Den vill bara inte öppna sig. Det var inte frusna gummilister eller något sånt utan låset hade låst sig. Vi försökte på alla sätt och vis men ingenting lyckades.

Med stort möda och stort besvär fick jag krångla mig ut på passagerarsidan. Jag hoppas verkligen att ingen stod där och smygfilmade mina pustanden och stönanden. När jag väl krånglat mig ut så inser jag att bilen går inte att låsa. Det var ju ingen höjdare. Jag hade en del grejer i bilen eftersom jag bland annat fått två stora kassar stickade saker av väninnan U. Men vi fick lov att chansa att det skulle gå bra.

Lyktor byttes och E handlade snabbt det hon skulle. Sedan var det bara för mig att krångla mig in i bilen igen via passagerarplatsen. Det gick nämligen inte att låsa upp förardörren från utsidan heller. Jag ringer sambon och meddelar krånglet och ber att han möter mig på vår parkering. Kanske kan han fixa det hela?

Han möter upp laddad med låsolja. Efter ett antal krångladen fram och tillbaka så får vi äntligen upp låset så jag kan ta mig ur bilen den normala vägen. Vad som hänt med låset? Vi vet inte. Vi hade inbrottsförsök för ett tag sedan men bytte inte låset då. Det kanske vi borde ha gjort. Vi får väl se hur det beter sig i fortsättningen.

Andas in och andas ut

Många har skrivit och sagt åt mig att inte glömma att andas nu när jag syr så mycket. Idag har jag andats ordentligt. Jag har varit på tantlunch med mina väninnor. Vi är ju fem väninnor som träffas över en lunch en gång i månaden. Vi turas om att hålla lunch. De här lunchträffarna har blivit en sorts andningshål i vardagen. Så idag har jag andats.

Som vanligt har vi pratat och ventilerat det mesta. Det gör att jag alltid är trött efteråt men ändå påfylld. Så nu klarar jag mig ett tag till. Dessutom hade jag två välfyllda kassar med stickade grejer från väninnan U. Det ska jag sälja på marknaden. Det är underbara saker som kommer att bli dragplåster till mitt stånd.

Sambon och hans vänner

Sambon är utbildad datatekniker. En väldigt duktig sådan. Det gör att hans vänner tycker att de kan utnyttja den kunskapen. Speciellt en vän verkar tycka det. Det är en vän som finns kvar från sambons ungdomsår. T hör aldrig av sig annat än när han har datorstrul. Men då hör han verkligen av sig mycket istället. Han kan ringa tolv, halv ett på natten med problem som dykt upp. Han ringer ytterst sällan på dagtid, utan det sker på nätterna när han sitter vid sin dator och jobbar. Själv kan han inte mycket om datorer. Så det är ju utmärkt att han har en datorkunnig vän. Som är så gudomligt snäll att han ställer upp i ur och skur.

I förra veckan var sambon hem till T och hjälpte honom med en strulande dator och skrivare. Han for härifrån vid fyratiden på eftermiddagen och kom hem halv två på natten! Då var han helt färdig. Till saken hör att efter sambons stroke så har han stora problem med koncentrationen. Så när han måste vara på topp en längre tid, rasar han ihop efteråt. Vilket han gjorde när han kom hem. Jag var jätteorolig, eftersom jag vet hur slut han kan bli och han hade ca trekvarts timmes bilkörning hem i mörker och dimma.

Igår ringde T ett antal gånger, faktiskt på dagtid. Hans skrivare krånglade fortfarande. Sambon meddelade vid åttatiden att T skulle komma hit och låna vår skrivare. Vi hade ännu inte hunnit äta middag på grund av alla dessa telefonsamtal. Det var nämligen en annan datorstrulande vän som också ringde ett antal gånger under gårdagen, så sambon satt i telefon mest hela tiden. Det är han som står för matlagandet nu när jag syr så mycket. Vi kom överens om att sambon skulle laga middag så kunde T äta med oss.

T kom och det visade sig att papperen som skulle skrivas ut inte ens var tillverkade ännu. Det var en inbjudan till en av T:s söners klassfest som skulle göraa. När T ska göra någon så ska det vara glassigt och flashigt, så att alla kan bli imponerade. Han kan inte detta själv utan det är ofta sambon som får stå för det glassiga och flashiga. Dessutom är T mycket för att överarbeta och han är omständigare än de flesta.

Halv tolv gav jag upp med att vänta på mat och mikrade en fryst pizza. Inte speciellt gott men det kom något i magen i alla fall. Halv ett var jag beredd att gå och lägga mig. Då var jag trött och hade så ont så jag kände mig gråtfärdig. Jag hade inte haft någon möjligthet att vila ryggen i min datorstol och att slå på TVn och vila ryggen i min tv-fåtölj kändes meningslöst. Så jag sydde istället.

Då när jag tänkte lägga mig, gick äntligen T. Sambon var helt färdig. Han hade inte heller fått i sig något, för hade han ställt sig och laga middag hade han inte hunnit det som T skulle ha hjälp med. Det fanns några pannkakor i frysen som han mikrade och åt då. Han sa att nu började han faktiskt känna sig utnyttjad. Men eftersom han är så snäll som han är kommer han aldrig att säga detta till T.

T tänker komma idag igen, eftersom de inte hann klart igår. Undrar om man får någon middag ikväll eller inte?

Tygkaos

Blogginläggen är inte många just nu. Det känns inte speciellt meningsfullt att blogga om att jag syr varje dag eller att jag är trött och börjar gå på marginalerna. Upploppsklockan klämtar, på lördag är det exakt två veckor kvar till dagen M som i marknad.

Vill bara visa en bild på hur det ser ut i min syhörna just nu. Det är kaos som ni ser. Jag har en syhörna i sovrummet vilket egentligen inte är den optimala lösningen. Men det är den enda lösningen just nu. I förra lägenheten hade jag ett eget syrum. Ändå längtar jag inte tillbaka till den. Den lägenheten hade sambon och hans barn när vi träffades. Jag kände den aldrig som min. Men den här lägenheten är verkligen vår. Så småningom växer det kanske fram en bättre lösning på syhörna. Fram tills dess så kryssar vi oss fram till sängen.

När ni ser detta tygkaos ska ni veta att under sängen finns ytterligare tre plastlådor på hjul fulla med tyger och under sybordet står det en trådkorg med fyra trådbackar plus en pappkartong, även de fulla med tyger. Efter jul ska jag rensa ur och ge bort till andra tygbehövande som vännen U och vännen KB.

Uppdaterat: Jag kanske bör tillägga att så här ser det inte ut i vanliga fall. Min kropp orkar bara inte hålla på att lyfta fram och tillbaka lådor som annars står undanställda. Dessutom har jag ju fått en massa tyger de senaste dagarna.

Jag är rik

Jag känner mig rik. Rik på vänner. Det är mycket bättre än att vara rik på pengar. Fast det skulle ju inte heller göra något.

Idag var jag ner på tygaffären för sambon skulle till tandläkare. Hovleverantören hade lagt undan fina jultyger åt mig. Jag köpte material och fick fin rabatt. Han ser mig nog numera som en bra och fast kund. Vi samarbeter numera med lite olika grejer. När jag står där så säger jag att jag måste åka på loppisen imorgon och köpa frottehanddukar till mina grytlappar. Då säger M som jobbar där att hon kan rensa ur sitt linneskåp så jag kan få utav henne. Så imorgon ska jag dit och fika och få badlakan. Hon hade även en massa stickade dockkläder som jag skulle få att sälja på marknaden. Jag har tidigare fått en massa tyger och knappar av henne.

När jag hämtade posten så låg det en avi på en stor låda ifrån Jämtland. Det var tio kilo tyg i den. Plupp hade rensat ut i sina tyglåder och skickat det till mig. Det var rena rama julklappslådan med helt underbara tyger. Jag blev helt salig.

Tack älskade Pluppan för att du finns i mitt liv.

Huddinge sjukhus

I inlägget om Ted Gärdestad så nämnde jag minnen när jag körde gamla Huddingevägen till Huddinge sjukhus. Det är kopplat till sonens vistelse på neonatalavdelningen där.

Sonen föddes i 29 graviditetsveckan. Det var tidigt, när han föddes 1976. Då räknades det som missfall om barnet föddes före vecka 28. Men han hade tur och hade passerat denna gräns, vilket gjorde att vi hamnade på BB. Annars hade det varit akuten som gällt.

På den tiden bodde vi i Orminge. Det innebar att då var det Nacka sjukhus som gällde när man skulle föda. Jag hade haft ont i flera dagars tid men kunde naturligtvis inte ens tänka tanken att det var värkar jag hade. Efter tredje dagen med värk så ringer jag till sjukhuset sent på kvällen. Svaret jag får då är att det är nog inget att oroa sig för, men kan jag inte somna så kan jag ju komma in så de får kolla vad det är. Eftersom det var första barnet var fd maken och jag oroliga, så vi valde att åka in. Som tur var. För när jag hamnade i gynstolen hör jag hur de ropar: Herre Gud, det är öppet tre centimeter. Maken ser hur en ambulans kör fram, men kunde ju inte i sin vildaste fantasi tro att det var jag som skulle åka i den.

Färden bar iväg till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn. Jag hade barnmorska i ambulansen ifall det skulle hända något på vägen. Maken har berättat hur han körde efter ambulansen mot rött ljus och allt. Tänk om han blivit tagen. Då hade han nog blivit arbetslös, eftersom han är polis. När vi kör in vid SÖS så kör ambulansen rätt igenom en rabatt tulpaner. En av killarna i ambulansen samlar ihop en bukett åt mig, så när jag åker in på båren har jag en bukett slokande, sönderkörda tulpaner i famnen. Jag var värd det, sa ambulanskillarna. Det är såna minnen som gör att man ibland kan skratta åt alltihopa.

Väl framme vid SÖS lyckas de stoppa förlossningsarbetet i ett dygn. Sedan gick det inte längre. Sonen hamnade i kuvös på Sachska barnsjukhuset. Det var då ett gammalt och nedslitet sjukhus med dåliga rutiner. När vi ville se vår son så körde de fram kuvösen till en luftsluss där vi fick stå och titta på vårt barn genom en glasruta. Så hade vi det i sju veckor. Jag åkte inte till sjukhuset annat än när pappan var med. Det var för jobbigt annars. En gång fick vi till och med fram en kuvös med fel barn!

Efter dessa sju veckor fick vi veta med ett dygns varsel att vår son skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Man skulle semesterstänga på Sachska. Vi undrade hur det skulle gå till och fick veta att kuvösen kördes i ambulans dit. Vi skulle fråga i informationen så kunde vi få en karta att gå efter till neonatalavdelningen. Vi fick en lapp med ett telefonnummer till en kurator vi kunde ringa till ifall vi kände att vi behövde prata.

Det här var precis i samma veva som PC Jersild givit ut Babels hus och debatten som storsjukhus var i full gång. Den natten sov jag inte ett dugg. På darrande ben åkte vi till Huddinge sjukhus för att se om de tappat bort vårt barn eller vad som hänt.

Vi hittade till neonatalavdelningen utan problem. Då var det som om vi klev in i en annan värld. En värld fylld av värme. Det var ljusa färger på väggarna. Överallt satt det barnbilder så man verkligen förstod att vi kommit till en barnavdelning. Det stod fyra kuvöser i varje rum och det fanns minst en personal i varje rum som övervakade. Barnen i kuvöserna hade små mössor och sockor på sig som personalen stickat eller sytt. Det hängde små färglada figurer ovanför varje kuvös. Man bad oss att sätta på oss skyddsrockar så vi kunde få gå in i rummet. Man öppnade sonens kuvös så att vi skulle få känna på honom. Då grät jag. För första gången på sju veckor fick jag röra vid mitt barn. Jag strök honom över ryggen med pekfingret. Mer vågade jag inte göra. Den känslan sitter fortfarande kvar i mitt finger trots att det är drygt trettiotvå år sedan. Vår son fick ett namn och var inte längre bara ett födelsenummer.

Efter den dagen körde jag dagligen till Huddinge och var där många timmar med min son. Jag lärde mig att sondmata honom, jag fick bada honom, jag fick byta på honom eller bara sitta och hålla om honom. Allt sådant som är normalt när man fött barn. Till slut fick jag även ett eget rum, där så jag kunde sova över. Jag fick även ha honom hos mig när han vuxit till sig så han klarade sig utan kuvös.

På grund av detta så har jag enbart ljusa minnen av färden efter Huddingevägen. Då visste jag att jag närmade mig mitt barn.