50 år

Idag fyller älsklingen 50 år. Det måste firas. Tänk om man hade vetat detta den där gången när man öppnade dörren för den där killen som skulle fixa min dator.

Nu har jag varit med om att fira både hans 40-årsdag och hans 50-årsdag. Denna dagen ska firas på Huddinges smärtmottagning. Det kanske säger en del om det liv vi lever......:-)

Han ska i alla fall få massor av extra pussar och kramar av mig idag. På bilden här är han en stolt morfar till en alldeles nyfödd liten Melina som kommit att bli ett stort glädjeinslag i vår vardag.

I´m back

Äntligen. Det har varit åtta långa dagar utan min egen dator, men nu är jag här igen. Det var något riktigt generalknas med datorn. Sambon vet fortfarande inte vad som hänt, men teorin är att jag fått in något skumt som tuggat i sig några filer. Fast vi använder både livrem och hängslen som säkerhet och jag är jätteförsiktig med vad jag hämtar.

Datagurun har felsökt, ominstallerat, felsökt igen, testat moderkort och grafikkort, felsökt igen. Ingenting har hjälp. Till slut så fick det bli en formatering och det är nu gjort. Allt verkar fungera som det ska. Håll tummarna. Allt är inte heller återinstallerat, men det ska inte vara några problem.

Jag har inte varit helt isolerad eftersom jag haft tillgång till andra datorer. Men det har begränsat min tid så jag har enbart kollat mail och varit inne på Facebook för att hålla mig uppdaterad till en viss gräns. Abstinensen har inte varit så svårt, trots allt.

Nu har jag ca 500 olästa blogginlägg. Det mesta kommer jag att radera, vissa saker blir skumläst och några få utvalda kommer jag att ägna lite mer uppmärksamhet. Allt bara för att komma ifatt.

Jag har även annat på gång som kommer att begränsa mig de närmaste dagarna. Sambon fyller nämligen femtio år imorgon och det vankas kalas på lördag. Så jag bakar och städar och planerar för den festen. I nästa vecka är jag tillbaka på vanligt sätt.

Jag ska avslöja lite om vad man gör när man är datorlös. Man städar nästan inte ett dugg mer än vanligt. Däremot har jag sytt mer än vanligt, jag har ringt lite samtal som borde ringts för länge sedan, Jag har pysslat lite med blommor och gjort höst på balkongen, jag har läst mer än vanligt och framför allt har jag kommit i säng tidigare på kvällen. Ett ganska skönt datoruppehåll med andra ord.

Meddelas endast på detta vis.

Ja, då sitter man här igen och är drabbad av den underbara datoriserade världens nycker. Min dator har behagat lägga av. I tisdags morse ville den inte gå igång. Den envisades med att säga att Windows hade en trasig fil och måste ominstalleras. Fullt så enkelt var det inte.

Datanörden, det vill säga sambon, har nu hållit på i två dagar och får inte till det. Sista budet är att moderkortet är skadat. Han håller på att felsöka nu. Är det inte det så vete sjutton vad det kan vara. Det kan även vara någon form av mjukvarefel. Jag har en ny dator ståendes i Sundsvall, men det är lite häftigt att kvista iväg 45 mil så där på studs. Det är dotterns stationära som jag fått. De har helt gått över till bärbart.

Nu är vi ju inte precis datorlösa i det här hemmet så nu sitter jag med vår bärbara i brist på annat. Det är bara det att jag är inte vän med det tangentbordet. Det har sina nackdelar att ha lärt sig riktig handsättning på en hederlig gammal elektrisk skrivmaskin. Då är de små tangentborden helt fel.

Så jag återkommer när min egen dator är OK eller att mitt tangentbord kopplats till den bärbara. Det ska visst gå att göra så.

Förresten, har ni en aning om hur mycket man hinner hemma när man inte sitter vid datorn?

Over and out!

Min satyr

I somras var vi till Christina och Håkan och hälsade på. De bor i en station som fått ge namnet till Christinas blogg, Stribergs station. Christina är en fantastiskt skicklig illustratör, men hon är duktig på det mesta som handlar om konsthantverk. Vill hon någon gång byta karriär skulle hon mycket lätt kunna bli keramiker.

När vi var där och hälsade på så låg denna satyr på bordet på farstubron. Jag blev kär i honom på direkten. När jag säger till Christina att jag tycker han är urläcker så säger hon att jag får honom om jag vill. Gissa om jag tackade ja på direkten.


Nu är det så här att sambon fyller 50 år om tio dagar. Det är något jag utnyttjar genom att försöka få honom att få undan en massa grejer (läs: skit) som han samlat på sig. Igår fick jag honom till att lösa upp och organisera en sladdhärva. När det var klart så blev det så bra att satyren hamnade på väggen. Vi hade tidigare sett ut den platsen till honom, men inte velat sätta upp honom av ängslan för att han skulle viftas ner när sladdhärvan skulle fixas.

Jag hoppas han kommer att trivas på sin plats. Han är verkligen läcker och jag är glad över att få tillhöra Christinas vänkrets.

Dagarna går

Just nu rullar dagarna på här i en jämn lunk. Det finns inget speciellt att skriva om, men det känns väldigt bra att det är det där stilla lunket. Vi har haft nog av omvälvande kriser.

Sambon har kommit igång med sin träning och trivs bra med det. Han tränar två gånger i veckan och har nu gjort det i tre veckors tid. Jag ser att han blir gladare och piggare för varje dag som går. Det gör även mig pigg och glad.

Igår började min vattengympa så nu är hösten igång på allvar. Jag syr som vanligt. Just nu varvar jag mellan två dockor och lite andra saker som ska ut på hemsidan. Bilder kommer.

Som sagt var så tuffar vi på i ett sakta mak och det känns så himla bra. Det stora äventyret idag blir en tur till Willys. Det kan vara nog så äventyrligt med extrapriser och kundvagnskrockar.

Pappadag

Idag har vi haft en heldag inne i Stockholm med min pappa. Vi har ju länge planerat att se Riddarholmskyrkan. Det har varit ett önskemål från pappa och eftersom varken jag eller sambon varit där, så passade det oss utmärkt. Vi skulle gjort det för en vecka sedan, men vi sköt fram det på grund av regnvarning. Det var tur för idag var det ett underbart väder.

Pappa har enormt stora historiekunskaper. Kopplar man ihop det med sambons kunskaper så slår de det mesta. Så vi vandrade runt, tittade på kistor, gravkor och adelssköldar i massor. Jag är ju också en historienörd (dock ej så kunnig) så det var bara att supa i sig kunskaperna.

Efter kyrkotitten så vandrade vi mot Gamla Stan. Det blev lunch på Cattelin. Vi vandrade sedan upp till Stortorget, eftersom jag ville gå på Stadsmissionens loppis. Vi gick vidare till Livrustkammaren, där vi tillbringade resten av eftermiddagen.

På slutet i Livrustkammaren orkade inte pappa gå längre, så han gick ut och satte sig medan jag och sambon vandrade vidare bland alla vackra dräkter. När vi skulle leta reda på faderskapet så frågar en av de anställda om vi letade efter en äldre herre. Han satt ute på en bänk utanför där han sagt att han skulle vänta på ungdomarna. Det blev ju lite skratt eftersom "ungdomarna" var i övre medelåldern. Men är man åttio år och ute med sin dotter så är hon väl ungdom i sin fars ögon även om hon passerat sextio-strecket.....:-)

Även om vi inte köpte något på loppisen så blev det lite gratisloppis. Pappa hade packat en kasse med en blå glasservis som jag fick. Den köpte jag till mamma E för många år sedan. Nu har den flyttat hem till oss. Problemet är bara vart jag ska göra av den. Men det löser sig nog på ett eller annat sätt.

Festival och fläskläpp

Den här helgen har det varit festival i stan. Det var mycket bra artister, så sambon och jag bestämde oss för att göra stan osäker. Vi packade en fikakorg och drog iväg.

De vi helst ville lyssna på var Sven Zetterberg och hans bluesband. Han är en av den lilla stadens söner, men pendlar mycket mellan USA och Sverige idag. Han har spelat med de stora bluesartisterna både i USA och Sverige. Efter det skulle ytterligare två lokala artister uppträda. Det var Göran Wiklund och Jonas Holmberg som den här kvällen hyllade Motown och annan svart musik.

Ju senare på kvällen ju finare gäster brukar man ju säga så kvällen fortsatte med Nanne Grönwall och Amy Diamond. Vilka yrväder de var bägge två och sådant ös. Det var ju en kombination man inte kunnat tänka sig, men den stämde perfekt. De gav allt, bägge två. Där hade vi tänkt ge upp, men hur det blev så kände vi att vi orkade mer. Så kvällen avslutades med Brolle. Han var också helt fantastisk. Vi hade även träffat några goda vänner som också var där.

Det blev en toppenkväll. Vi åkte ner klockan sex. och var inte hemma igen förrän klockan var över ett. Man brukar ju säga att inget kalas utan kras. Det här blev en festival med fläskläpp. Mellan Nanne/Amy och Brolle behövde jag göra ett toabesök. Jag ville inte gå på en bajamaja så vi bestämde oss för att testa att gå till McDonalds. Helt plötsligt dyker jag på öronen. Jag hade snubblat på en grov elkabel. Två ungdomar rusar fram och undrar om de kan hjälpa till. Heder till dem. Sambon ser förskräckt ut. Vi säger till ungdomarna att det gick bra och jag reser på mig. Det kändes enormt pinsamt för jag tyckte det var "fyllkärringvarning" att ramla så där raklång. Jag ville skrika rätt ut att det starkaste jag druckit var svart kaffe.

Jag blev också rädd för att jag skadat tänderna. Jag hade nämligen slagit i ansiktet. Men jag hade nog änglavakt, för de enda bestående men jag har idag är att jag är sönderskrapad på ett knä, skrapsår på näsan och en liten fläskläpp. Höger lillfinger gör ont men är varken brutet eller stukat, bara ömt. Jag fick nog en chock för jag mådde dåligt resten av kvällen. Jag frös och skakade och kände mig alldeles darrig. Man känner att man varit ut och roat sig, kan man säga.