Nu är jag ute i sista minuten för att hylla denna dag, den som är tillägnad oss med fibromyalgi. Fibromyalgi, som numera finns listat på WHO:s lista som en erkänd diagnos. Då blir jag väldigt förskräckt när jag hittar ett inlägg om att fibromyalgi inte finns och om att ha ont innebär att man är rädd för att arbeta. Det är på bloggen
Mad World som jag hittar
detta.
Den som skriver så, vet inte vad hon pratar om. Hon skriver att hon bara varit sjukskriven tre gånger i sitt liv, då för urinvägsinfektion med feber, havandeskapsförgiftning och när hon opererade bort gallblåsan. Det är ju bra, tur för henne. Sedan skriver hon att hon jobbat, fast hon haft ryggskott fyra-fem gånger, ont i axeln i flera veckor, ont i höfter, knän och fotleder. Om hon jobbat med ryggskott, då är det inte ryggskott hon haft. Har man ett ordentligt ryggskott så kan man inte jobba. Och gör man det ändå är man mycket oförståndig.
Här klipper jag in direkt från hennes blogg om hur hon skriver:
-------------------------------------------------------------------
"Fibromyalgi finns inte, säger många doktorer. "Fibromyalgi är sånt som de arbetsskygga drar till med för att slippa jobba." Hur kan någon bli sjukskriven för en sjukdom som enligt läkare inte finns? Utmattningsdepression har väl de flesta en släng av någon gång under sin livstid, för utmattad blir man i dagens samhälle. Oftast är det väl inte själva arbetet som utmattar, utan det är en kombination med allt det andra i livet. Lämna och hämta på dagis, jäkta hem och laga mat och ta hand om allt annat hushållsarbete som ligger och väntar. Hälsa på vänner och släktingar, renovera huset, hålla trädgården i trim och engagera sig i föreningar. Lätt ångest har väl alla, jag har det nästan alltid för nåt, och kognitiva minnessvårigheter får alla som är stressade. Tänk om alla som hade de symptomen skulle vara sjukskrivna, då skulle det vara varannan människa."
-----------------------------------------------------------------
Som sagt var så finns fibromyalgi som erkänd diagnos på WHO:s lista. Enligt henne så verkar det då som att Världshälsoorganisationen inte vet vad de pratar om. Eftersom jag själv har fibromyalgi, så verkar det då som att jag har det för att jag är arbetsskygg. Arbetsskygg är nog det minsta jag kan kalla mig för. Jag har arbetat i stort sett hela mitt liv sedan jag var femton år. Jag var hemma med mina barn i sex år, annars har jag arbetat ända fram tills för nio år sedan, när det inte gick längre. Då hade jag haft min diagnos i sju år och ändå arbetat hela tiden. Jag hade, innan jag fick min diagnos, dragits med daglig värk i mer än fem år. Så jag känner inte igen mig själv som arbetsskygg.
Jag har arbetat i butik i nästan hela mitt liv. Jag har verkligen älskat det jobbet. Det har varit tungt, det har varit dåligt betalt, men enormt stimulerande och omväxlande. Mycket mer än kanske många tror. När jag fick min diagnos var jag i mycket dåligt skick. Jag tror själv att min fibromyalgi triggades igång av att jag var utbränd. Ännu en sak som enligt Mad World bara är nys. Min utbrändhet bottnade bland annat i kampen för min funktionshindrade son, plus allt annat som en normal familj lever i. Kampen för sonen, som ibland kändes som att man körde huvudet i väggen. Mitt liv eskalerade när sonen fick sina kramper, kramper som vi i tre års tid trodde var epilepsi, när vi åkte skytteltrafik mellan Sundsvall och Umeå för utredning och planerad hjärnoperation. Det är klart att det var löjligt av mig att bli utbränd och få värk av det.
Jag jobbade, trots att jag inte kunde gå på mina fötter för att de värkte så. Jag gick på utsidan av dem, för att överhuvudtaget ta mig fram. Min chef bad mig att jag skulle söka läkare och sjukskriva mig, för han såg hur ont jag hade. Min sons habiliteringsläkare såg hur dåligt jag mådde och ville sjukskriva mig. Ändå sa jag nej! Jag ville jobba till vilket pris som helst. Så visst är jag arbetsskygg, om man ska tro Mad World.
De fem sista åren av mitt yrkesverksamma liv var jag egen företagare. Jag blev det när jag inte längre klarade av att ha ett tungt arbete som butiksarbete innebär. Som egen företagare reste jag runt i landet och höll föredrag och utbildningar om hur det är att leva med ett funktionshindrat barn. Det jobbet älskade jag mer än allt annat. När jag insåg att jag inte längre klarade av det, så var det det tyngsta besked jag kunnat få. Men när kroppen har så mycket värk, så påverkar det även knoppen med minnesstörningar och koncentrationssvårigheter som följd.
Mad World anser tydligen att alla läkare och annan sjukvårdspersonal som utrett mig och kommit fram till att jag inte längre är arbetsför, att de måste ha fel. De måste vara enormt okunniga och inte veta vad de håller på med.
Jag har många goda vänner med fibromyalgi, eftersom jag är medlem i Reumatikerförbundet. De flesta har varit mycket yrkesaktiva med krävande yrken. En har varit sjuksköterska och vårdlärare, en annan har varit förskollärare och förskoleföreståndare, en har varit barnmorska, en har varit läkarsekreterare, en har arbetat på Försäkringskassan och så vidare, och så vidare. Ingen av dessa kvinnor är arbetsskygga och jag vet hur de längtar tillbaka till ett friskt liv som innefattar ett arbete att gå till.
Jag känner mig påhoppad av detta inlägg och blir så upprörd att jag får hjärtklappning. Inte för att jag önskar min värsta ovän att få fibromyalgi med allt vad det innebär. Men Mad World får gärna byta med mig under en månad eller två. Få se om hennes åsikter är densamma efter en sådan tid. En tid med ständiga sömnsvårigheter, ständig värk, inte bara i axlar och rygg utan i tår, fingrar, ben, höfter, käkar, ja hela paketet. En tid när inte minnet fungerar som det ska, när man inte kan koncentrera sig på vad man gör, en tid där allt tar lång tid att göra för man måste fundera på hur man lagar en köttfärssås som man plötsligt glömt bort hur man gör, när allt tar lång tid för att man måste stanna upp och vila kroppen varje kvart.
Jag trösta mig med, att det är en okunnig människa som kan uttrycka sig på detta vis. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får vara frisk och arbetsför resten av sitt liv. För tänk om hennes åsikter kommer till skam, om hon själv drabbas av någon värksjukdom.
