Grytlappsmysteriet

En knepig sak som hände medan dotter och svärson var här, var att grytlapparna försvann. Det var på torsdagskvällen när jag höll på att laga mat. När jag skulle ta ut den rostade potatisen i ugnen så fanns inte grytlapparna någonstans.

Vi var ju fler i köket så det naturliga var att tro att någon flyttat på dem. Men vi har letat överallt och de finns inte. Vi har letat på de mest konstiga ställen, under mikron, i påskassen, t o m i soporna. De är bara borta.

Inte för att det gör något, för grytlappar har jag gott om. Dessutom kan jag ju svänga ihop ett par på symaskin om jag skulle vilja. Men det är ju så himla mysko att de bara försvunnit så där.

Tillbaka på nätet

Nu har jag återvänt, i alla fall för några dagar. Det blir nytt dotter + svärsonsbesök redan på fredag. Först ska de hem och jobba i några dagar.

Vi har haft det underbart. Intensivt för både kropp och knopp, så det känns. Men det är väl smällar man får ta. Det går ju förhoppningsvis att vila igen.

De kom i onsdagskväll, tidigare än väntat. Det är den nya sträckningen av E4:an norr om Uppsala som kortar av restiden väldigt mycket. Det rör sig om minst en halvtimme i tidsvinst, kanske mer. Vi åt plockmat och hamnade sedan framför TV:n. Alla var trötta så orken räckte inte till mer. Men vad gjorde det, de var ju på plats. Det blev lite presentande också. Jag fick en Yantramatta, som jag redan legat på flera gånger. Den kommer att göra gott för mig uschliga kropp.

På torsdagsförmiddagen gjorde vi i ordning matsäck och drog iväg ut i skogen för svampplockning. Första stället gav inte så mycket. Det ligger nära Brukshundsklubbens stuga så där hade man förmodligen hunnit före oss. Där brukar vi annars hitta mycket trattisar. Helt lottlösa blev vi dock inte. Iväg till nästa ställe, som vi nog är rätt ensamma om. Där hittade vi rätt mycket kantareller. Dessutom hittade vi trattisar som var stora och ordentligt utväxta. Det förvånade oss mycket. Vi såg även massor med flockar av små, små trattisar, stora som knapphålshuvuden. De behöver förmodligen ytterligare några veckor på sig för att bli plockbara.

Vi fikade i solen och så småningom kände vi oss nöjda för hemfärd. Vi fick ihop ca tre liter. Solen hade gassat på oss rejält så det blev kö till duschen när vi kom hem. Självklart blev det svamp till middag, fläskfile med rostad potatis och svampsås. På kvällen spelade vi Plump och skrattade så vi skrek när vi lyckades sätta dit varandra.

På fredagförmiddag styrde vi näsan mot Dalarna för att hälsa på morfar i stugan. Han blev så glad när vi kom. Vi gjorde i ordning fika och satt i skuggan ute, när det svänger in en bil till. Det var min syster, med två av sina barn, som kom. De hade klurat ihop detta att för att överraska mig. Pappa, syrran och dottern hade tänkt till om detta. Det var bara jag och sambon som inte visste någonting. Så där i skuggan av äppelträden så firade jag min sextioårsdag ännu en gång. Jag grät en skvätt av rörelse, eftersom jag blev så glad. Av pappa fick jag en rejäl slant att slösa på mig själv och av syster och bror med familjer fick jag en Sundsvallsdrake.

För ca tjugo år sedan så tog Sundsvalls kommun ett beslut om att använda en drake som symbol i sin logotyp. Draken stod som en symbol att det växte fram en ny och vackrare stad ur askan efter stadsbranden 1888. Det blev ett väldans rabalder, då många ansåg att draken symboliserade djävulen. Men beslutet togs, så idag finns draken med som ett komplement till det vanliga stadsvapnet. Vill ni veta mer kan ni läsa om det här. För några år sedan togs ett initiativ att unga konstnärer skulle göra drakar som skulle pryda stadens gator i centrum. Det är drakar som ska vara vackra och kul att titta på och att barnen ska kunna få klättra på dem. Nu fick jag en egen liten drake att pryda mitt hem med. Den här helt underbar och jag älskar den redan.

Vi blev kvar rätt länge hos morfar, så när vi väl kom hem blev det sängen på direkten. Vi skulle ju upp tidigt på lördagmorgonen. I alla fall skulle tre av oss det. Sambon fick stanna kvar hemma. Svärsonen skulle tävla i boule i Uppsala och jag och dottern skulle skjutsa dit honom. Sedan skulle vi ha en heldag på stan.

Bouleturneringen var i Botaniska trädgården. För den som inte varit i Uppsala så kan jag berätta att den ligger alldeles nedanför slottet. Carolina Rediviva ligger på sidan om. Dessutom finns domkyrkan, Heliga Trefaldighetskyrkan, universitetet och Gustavianum i samma område. För en turist är det perfekt att ha allting samlat på samma ställe.

Vi fikade en stund innan vi gav oss ner på stan. Vi hade bra parkering vid Botaniska så vi valde att lämna bilen där och promenera. Vi gick en sväng in i domkyrkans svalka och kände oss lite högtidliga när vi titta på skrinet där relikerna från Erik den Helige förvaras. På snirkliga stenlagda gator tog vi oss ner till Stora torget. Det här var en rejäl nostalgitripp för mig. Jag visade dottern att där på Tempo (numera Åhléns) köpte jag min första bh, på Lundequistkas (som bytt lokaler) handlade man böcker, på Centan (Centralbadet) lärde jag mig simma. Vi gick vidare mot Vaksala torg och tittade på loppisen. Jag kunde peka på Vaksalaskolan och berätta att där hade jag lärt mig dansa.

Vi hittade inget kul på loppisen så vi vandrade tillbaka upp mot Stora torget och började avverka butiker. Vi upptäckte att ingen av oss hade någon speciell shoppinginspiration så det blev mest att titta. Även om det var halva priset på rean så hittade vi inget som kändes tillräckligt kul att lägga pengarna på. Jag var ute efter en hel baddräkt att ha på vattengympan, när det börjar om några veckor. Vi ansträngde oss verkligen för att köpa något så vi provade glatt och höll på att skratta på oss när vi såg hur knäppa kläderna satt på oss. Varken jag eller dottern är ju några trådsmala mannekänger, utan kärlekshandtagen sitter där de ska.

När vi kom på Indiska så föll jag för första gången. Det blev en svart långärmad vanlig jumper och svart tunika med ljusbeiga broderier runt hals och armar. Dottern hittade också några saker på Indiska. Det var faktiskt det stället som hade mest roliga saker att erbjuda. Någon hel baddräkt som såg normal ut gick inte att hitta, om jag nu inte hade varit beredd att hosta upp tusenlappen. Det var jag inte! Så det kära Handelshuset i mitt eget centrum ska få sälja en klorbeständig svart baddräkt för en tredjedel av det priset. Det får bli till veckan.

Vi hade tänkt gå ner i Sturevalven vid slottet, men både det och Tropiska växthuset hann stänga innan vi var tillbaka vid bilen. Däremot kunde vi se lite av ett tornerspel som var bredvid slottet. Men vi kände inte för att lösa in oss så det blev ett litet smygtittande ovanför en täckande banderoll.

Vi skulle även handla rejält på Willys hade vi tänkt. Tunga och stora saker som är besvärligt för oss att frakta på bussen. Men hur vi än letade så hittade vi inget Willys, fast att vi visste på ett ungefär vart det skulle ligga. De måste ha flyttat. Det blev en sväng på Coop istället men de var så dyra att vi bara småhandlade lite.

Tillbaka till Botaniska så infann sig den stora väntan. Spelet höll aldrig på att ta slut. Svärsonen hade trott att de skulle spelat klart till sex, men klockan hann bli över åtta innan de var klara. Då var vi rätt möra. Tillbaka här hemma så bjöd sambon på havskatt inlindat i bacon serverat med en välkryddad tomatsås. På kvällen spelade vi kort igen. Vi älskar att spela Plump när vi fyra ses. När vi skulle lägga oss så hade jag så ont så jag hade svårt att somna.

Idag fick svärsonen kliva upp extremt tidigt. Via nattbuss, pendeltåg och SJpendel tog han sig till Uppsala för egen maskin. Vi andra sov ut, vilket behövdes. Dottern klippte mig så nu ser jag ut som folk igen. Sambon och jag åkte till vårt eget Willys och handlade en massa vatten, kattsand och annat tungt som inte blev inköpt igår. Vid femtiden åkte dottern iväg för att hämta upp svärsonen som spelat klart.

På fredag är de tillbaka, då utan bil. Fisketurer står på dotterns önskelista. Till sådana kan vi promenera eller åka buss. Det har varit några intensiva dagar som känns ordentligt i kroppen. Jag kan knappt gå, så ont har jag. Men det var det värt. Dagarna som kommer ska jag sy lite och fylla frysen med bröd. Och vila, massor.

Bloggpaus

Det blir bloggpaus i några dagar. Jag kommer att ägna mig åt att vara en aktiv mamma. Idag ska vi ut och plocka svamp. Imorgon ska vi hälsa på pappa/morfar. På lördag blir det en mor/dotter dag med loppis och shopping. Så på söndag eftermiddag är jag tillbaka i etern.

Tada.....

Igår la jag sista handen på lapptäcket. Det känns på ett sätt rätt mäktigt. Jag har klarat av det. Ett tag, när det var halvfärdigt och undanlagt, trodde jag att det aldrig skulle bli klart. Men nu är det det och jag känner mig beredd på att sy ytterligare ett. Men först har jag en del annat som måste göras. Nu ska jag njuta länge av denna syn.

Dagens bak

Förutom en massa annat så har jag bakat idag. För ett tag sedan så hittade jag till Johans blogg. Han är en mästare på bakning och delar gärna med sig av sina recept och goda bakråd. Tidigare har jag bakat baguetter från ett av hans recept. Det blev jättelyckat.

Nackdelen med hans grejer är att man måste ha gott om tid. Nu kan man ju tycka att tid är det enda jag har gott om. Men eftersom jag har en massa andra grejer för mig, så har jag inte hunnit med att testa något mer. I förra veckan bestämde jag mig för att nu är det dags för ett nytt försök. Jag skulle baka småfrallor.Jag började i lördags med att göra en vetesurdeg. Idag matade jag den klart innan jag åkte ner på stan. När jag kom hem några timmar senare, var det dags att dra igång. Jag läste och gjorde efter alla konstens regler. Resultatet blev över all förväntan. Vi fick sen middag, men det var det värt. Det är nog det godaste brödet jag ätit på länge. Och det var jag som hade bakat det. Man tror knappt det är sant. Så har ni inte hittat till Johan ännu och är intresserade av bakning, då rekommenderar jag hans blogg varmt.

På onsdag ska jag baka baguetterna som jag gjort tidigare från Johans recept. Dottern med sambo kommer på onsdagkväll. Då ska de få nybakt bröd och lite italiensk plockmat, som jag vet att de älskar.

Svettigt värre

Idag gick sambon och jag iväg med det sopsorterade till återvinningsstationen. När vi var klara där så gick vi vidare till vår Vivobutik. Vi skulle köpa buteljvatten, kattmat och gul lök. Det var sådant vi inte orkat släpa på bussen vid veckohandlingen i fredags.

När vi står i kassan och ska betala så har jag ingen plånbok i handväskan. Nu har jag en säckig handväska, modell större. Men hur jag än letade så fanns det ingen plånbok. Jag kände hur svetten bröt fram när jag säger att jag inte hittar den.

Vi började fundera vad som hänt. Jag hade slarvat med att stänga den så tanken till att den norpats kändes inte helt otrolig. Kassörskan var medkännande. Hon ställde undan kassen med våra varor och sambon gick hem för att leta. Själv skulle jag leta i butiken och vid återvinningen.

Det snurrade massor med tankar i huvudet. Hur spärrar jag allt? Måste jag fixa nytt körkort? Kan de ta ut pengar på vår reserv, Ica-krediten? Allt for fram och tillbaka som en karusell i mitt huvud. Mobilen ringer. Det är sambon. Han hittar inte plånboken hemma, säger han. Jag blir alldeles matt. Jag hade ju hela tiden hoppats att den skulle ligga där, även om jag inte kom ihåg att jag tagit ur den ur väskan. "Vänta", säger han, "den ligger i din jackficka."

Lättnaden blir så total så jag känner mig nästan svimfärdig. Snart kommer han tillbaka och vi kan lösa ut varorna och gå hem. Jag är så glad att sambon är som han är. Inte en kommentar om virriga och struliga kärringar. Det enda han sa var att han fått en rejäl omgång med motion. Och det sa han med ett skratt.

I väntans tider

Just nu lever jag mitt i väntans tider. Det förbereds på flera olika sätt. Jag bakar, både kaffebröd och matbröd, jag städar både här och där, jag grundplanerar mat i huvudet, jag syr på lapptäcket. Men framför allt så väntar och längtar jag.

På onsdagkväll kommer de, dottern med sambo. De stannar till på söndag. Då måste dottern hem och jobba några dagar. Sedan återkommer de igen nästa fredag. Det måste bli så, eftersom hon inte har en fast tjänst och måste passa på att ta alla vikariat som dyker upp.

När hon växte upp fick hon bli stor fort. Det blev så, eftersom hennes bror krävde så mycket tid och ork. Egentligen var det inte han som var mest krävande, utan det var kampen för hans rättigheter som krävde allt. Mitt i allt detta så hamnade lillasyster i bakvattnet.

Vi försökte ge henne extra tid ibland, då storebror fick vara hos farmor eller mormor. Då kunde hon få vara i mittpunkten några dagar. Det var härligt både för henne och för oss. Men för det mesta så fick hon den tid som blev över.

Jag var glad att hon inte behövde något extra stöd i skolarbetet. Hur hade vi föräldrar klarat det, när vi hade han som behövde flera timmars läxläsning varje dag? När jag satt och läste högt för honom för att han skulle lära sig. Han tog ju in allt han hörde. Eller då när han skrek åt mig: "Mamma, andas inte," när min andning störde hans koncentration. Hur hade det varit om hon också krävt allt detta?

När hon var omkring tio år började hon säga åt mig, att jag kunde lägga mig och vila så skulle hon fixa städning, mat eller var det nu var som stod på tapeten. Hon som var så liten såg hur jag slet. Hon försökte avlasta mig. Då var det extra viktigt för mig att jag inte lät henne ta denna börda. Jag hade själv fått göra det som barn och ville inte att hon skulle få det likadant.

När hon kom i tonåren gjorde hon en revolt som hette duga. Den innehöll det mesta av destruktivitet. Tack och lov tog både hon och vi oss ur det, med liv och förstånd i behåll. Det var nog hennes sätt att tala om att hon fanns till.

Pratar man med henne så säger hon att hon inte känt sig undanskuffad på grund av sin bror. Hon har jobbat med mig på några läger och då berättat om sin lillasysterroll som blev en storasysterroll, för föräldrargrupper. Det har varit mycket uppskattat de gånger det hänt.

Ändå tror jag henne inte riktigt, eftersom jag märker på andra sätt att det finns en distans mellan syskonen ifrån hennes sida. Så numera har jag tagit chansen att låta oss två få njuta av vår mor/dotter-relation. Den är så fin och jag är så glad över den. Jag hade själv ingen bra relation med min mor, så denna relation med min dotter blir därför extra värdefull.

Jag tror inte att man älskar sina barn olika mycket. I alla fall gör inte jag det. Jag älskar de bara på olika sätt. Sonen behöver mig och vi står i någon form av symbios till varandra. Dotterns och min kärlek innehåller något helt annat. Det är kanske jag som behöver henne. Om sambon är min bästa vän så är hon min nästbästa vän.

Så nu längtar och väntar jag. Det är inte så länge sedan vi sågs. Det är bara sedan i april. Är det något jag saknar här i livet så är det den fysiska närheten till mina barn. Det är tur att det finns mail och telefoner som substitut.