Den 13 juli 1949 kl 14.40 föddes en lite skit på Uppsala Akademiska sjukhuset. Hon vägde 2 440 g och var 48 cm lång. Hon fick namnet Gertrud Christina. Gertrud efter mamma och Christina efter farmor.
Som ni förstår så var den där lilla skiten jag. Jag fyller alltså sextio idag. Det är rätt jobbigt. Det känns så väldigt gammalt att fylla så mycket. Det stämmer inte med hur jag känner mig. (oj så många Det det blev där) Skulle jag få välja själv så känner jag mig nog mer som fyrtio än sextio.
Men man får ju inte tänka så negativt, så om jag försöker tänka på ett annat sätt så kanske det inte känns så gammalt. Om jag blir så gammal som min mamma blev, så har jag bara sju år kvar att leva. Nej, det låter för trist. Jag har alldeles för mycket ogjort för att hinna med det på sju år. Min pappa då, det låter genast bättre. Han är arton år äldre än jag och fortfarande nästan lika frisk som en nötkärna. Lite problem med prostatan, men det behöver ju inte en annan ängslas för vid sjuttioåtta års ålder. Now, we´re talking. Men det räcker fortfarande inte till.
Farmor blev åttiett år. Pigg ända in i det sista. Ja, det låter inte så dumt. Då har jag tjugoett år kvar att leva. Eller varför inte ta i och bli som gammalmormor, alltså pappas mormor. Hon blev nittiosex år. Yes, det innebär att jag har trettiosex år kvar innan jag lämnar in. Men varför inte sikta mot stjärnorna när man ändå håller på att önska. Hur vill jag ha det då? Nu vet jag, när jag fyller hundra, vill jag sitta på Allsång på Skansen och vinka in i kameran, som den lilla söta tanten gjorde för några veckor sedan. Dit ska jag sträva.
Jag försöker också tänka tillbaka på jämna födelsedagar för att se hur de varit.
När jag fyllde tio år minns jag inte. Troligtvis så blev jag uppvaktad och firad av släkten. Det var fortfarande medan jag hade en lycklig barndom, så det var nog ett roligt kalas.
När det var dags att fylla tjugo, så var det så att man blev myndig då. Det hade ju länge varit tjugoett som var myndighetsåldern. Men man sänkte den till tjugo i några år innan man bestämde sig för artonårsgränsen. Min farmor tyckte det där var så tokigt, så hon firade min myndighetsdag en gång till när jag fyllde tjugoett.
Att fylla trettio kändes som en bra grej. Det hade varit så konstigt att gå omkring och bara vara tjugonio. Som nybliven tvåbarnsmor så firade vi min trettioårsdag med stor fest hos mamma och hennes man i deras sommarstuga. Halva släkten var där, det vill säga, de på mammas sida. Jag firade en trettioårsdag till med pappa, mamma E och farmor. Det var så på den tiden. Mamma kunde inte tåla att träffa pappa, så allt gjordes två gånger. Jag hade även två bröllopsmiddagar!
Min fyrtioårsdag är nog den roligaste födelsedag som jag kan minnas. Det är kanske därför jag vill fylla fyrtio igen. Den födelsedagen började redan kvällen innan med att ett helt gäng goda vänner kom och firade mig. Sedan ramlade det in folk halva natten. Det började om igen på morgonen med vänner och arbetskamrater som kom i olika omgångar. När själva festen skulle vara på kvällen hade jag fortfarande inte hunnit duscha eller fått på mig presentabla kläder. Mamma och fd svärmor fick ta hand om dukning och annat nödvändigt medan födelsedagsbarnet gjorde sig i ordning.
Det blev ytterligare en stor fest senare på hösten när alla arbetskamrater kommit tillbaka från semestrar och liknande. Det är nackdelen med att fylla mitt i sommaren. Alla är borta.
När jag skulle till att fylla femtio mådde jag verkligen dåligt. Jag hade rent av ångest inför den födelsedagen. Jag hade skilt mig några år tidigare. Alla vänner som redan fyllt femtio hade åkt utomlands med sin käraste eller haft stor fest på hyrd lokal. Jag kunde inte göra något av det. Mina barn kunde inte ens komma eftersom ingen av dem fick semester i rätt tid. Jag var ledsen och frustrerad. Allt var bara nattsvart. Jag hade hört så många säga att fylla femtio var livets höjdpunkt. Om det vara så, då kunde ju allt bara gå utför efter det. Så tänkte jag.
Min mycket goda vän N frågade hur jag ville ha min födelsedag. Ledsen, sur och tvär svarade jag att jag ville sitta på en söderhavsö med en toyboy. Då frågade N om det dög med henne och Stockholms skärgård. Självklart gjorde det det. Jag skulle iväg och jobba på ett läger så N åtogs sig att ordna allt. När jag kom hem så hade hon hyrt stuga och fixat allting.
Vi for iväg och hamnade i en fin liten stuga med en egen rosenträdgård. Där var vi i fyra dagar. Solen vräkte ner och vi hade det urmysigt. Dagen före födelsedagen skulle vi åka hem. Den morgonen blev det champangefrukost i det gröna, med doftande rosor omkring oss.
Själva födelsedagen kom pappa och mamma E. När vi satt där och fikade så ringde sonen och berättade att han satt på bussen ner mot Stockholm. Kunde jag komma och möta honom? Självklart kunde jag det. Sonen gjorde mig så oerhört lycklig med sin överraskning. Pappa åkte iväg och hämtade sitt barnbarn vid bussen. På kvällen bjöd sonen mig på middag på den lilla kvarterskrogen och födelsedagen kändes helt perfekt.
Med facit i hand så vet jag ju nu att livet efter femtio har blivit både bättre och sämre. Bättre för att jag mötte sambon ett halvår efter min födelsedag. Han är min alldeles egen toyboy.....:-) Sämre på grund av att min kropp inte orkat med som jag hoppats. Men det är ganska bra ändå.
Om vi ska fira? Nej, det känns totalt onödigt att fira en gammal kärring. Dessutom är inte mina barn här och då känns det inte lika kul. Min födelsedagsmiddag hade vi när jag och sambon var ut och åt för en dryg vecka sedan. Jag ska åka ner på stan idag och köpa en lampa som jag förälskade mig i, när vi var på stan i fredags. Hoppas den finns kvar. Det får bli min födelsedagspresent.
Vi får väl se vad livet efter sextio har att bjuda på. Jag har ju fyrtio år på mig att ta reda på det.
För ett tag sedan så beställde denna bloggare några pocketomslag från mig. Ett skulle hon ha själv och de andra skulle hon ge bort. Hon bor i Portugal så det var första gången jag sålde något till utlandet. Dessutom reser hon mycket i sitt jobb.
Så här blev det med min nya födelsedagslampa. Den kommer inte riktigt till sin rätt i dagsljus men nu ikväll har den varit jättefin. Jag är såååå himla nöjd.
Det här är Ufo:t jag håller på med nu. Jag har lagat och sytt om en hel hög med kläder, så idag kunde jag börja med lapptäcket. Det har legat undanstoppat i snart tre år. När jag kommit så här långt så räckte inte de skurna rutorna till. Jag la det åt sidan och på den vägen har det varit. Nu vill jag göra klart det. Men det fattas åtta stora rutor så jag måste sy fler block. Idag har jag skurit av de blocken som var färdigsydda, men det kommer inte att räcka. Någonstans har jag tydligen tagit fel på måtten för det borde har räckt.
jort några större lapptäckesarbeten, men det här täcket kommer att bli det största. Tidigare har jag gjort en väggdekoration som vi hade bakom sängen i förra lägenheten. När vi flyttade hit så passade den inte in med färgerna. Då blev det ett lapptäcke istället. Jag har lärt mig en del på vägen om olika tygkvaliteter. Så helt perfekt kommer inte ens detta att bli. Vi får kalla det för ett lärlingsarbete.
Det är så roligt att det blir förmodligen fler sydda så småningom. Jag har gjort några mindre lapptäcken tidigare, ett som bonusdottern fått och ett som Ebba fått.
