Mulliga gulliga hästar

För ett tag sedan fick jag en förfrågan via ett inlägg om jag hade kvar tyg med de små tjocka dalahästarna. Mitt svar blev att jag måste få kolla upp det först. När jag höll på att rensa i tyglådorna så hittade jag lite som fanns kvar av tyget. Jag mailade frågeställaren och hon ville ha något sytt i det tyget. Jag fick bestämma själv vad det skulle bli.

Det fanns mer kvar än jag trodde men ändå inte tillräckligt så mitt förslag blev att jag skulle sy två kassar och sy på hästtyget som accent. E tyckte det var ett bra förslag och hon ville ha bägge kassarna. Så här blev de:

De är helt rena invändigt, förutom fodret, alltså inga fickor. E ska ha de till att handla mat i. Jag tror hon kommer att bli uppmärksammad av andra matshoppare när hon har dessa kassar med sig.......:-)

Jag är nästan lite avundsjuk själv, men nu är tyget helt slut i alla fall.

Hemma hos oss

Nu är fönstertvättningen klar. Om ni tycker jag är knäpp som tvättar fönster när det skitväder ut. Vi har nog lyckats komma i utkanten av det för här småregnar det bara. Och det fönstret och balkongdörren som jag tvättade idag ligger inte ivägen för regnet. Jag blev mycket nöjd med de nya fransgardinerna. De släpper igenom ljuset alldeles perfekt. Kedjorna som jag har vid balkongdörren har suttit där sedan jag köpte de för tre år sedan. Jag fick en vision av att jag ville ha kedjor där. Oj vad jag fick leta. Ingen hade hört talas om något dyligt. Till slut hittade jag dem i en liten, liten hemindredningsbutik. Det blev dyrt men det var det värt. Jag älskar dem fortfarande.

Tillägg: om någon undrar varför vi har ett hönsnät utan för balkongdörren så är det en nätdörr för att vi ska kunna vädra utan att katterna går ut på balkongen. Det är lite väl högt att ramla från åttonde våningen för en liten katt.

Min pappa och jag

Jag har ett konstigt förhållande till min barndom. Var den lycklig eller inte? Periodvis vet jag att den var lycklig, medan jag vet att stora delar av den var skit, helt enkelt. En del saker är kopplade till min pappa och en del saker till min mamma. Så ibland känner jag mig väldigt kluven.

Mitt och pappas förhållande har varit en berg-och dalbana. När jag var liten var han pappan som bar mig på sina axlar och som hittade på och skrev ner sagor åt mig. Vi sjöng mycket tillsammans och han var ständigt närvarande. Jag var hans prinsessa. Pappa var min stora idol. Jag vet med klar övertygelse om att jag älskade pappa mer än jag älskade mamma. Pappa var alltid överseende och försökte få oss barn att stå upp för oss själva. På ett vis så vet jag att jag är hans prinsessa än idag.

Vi flyttade mycket under min tonårsperiod, vilket var väldigt jobbigt att ständigt byta skola och kamrater. Jag blev rotlös. Det som så småningom blev så jobbigt i förhållande med pappa handlade om otrohet och spritproblem. När jag kom i tonåren, så träffade pappa en kvinna som kom att dominera vårt liv väldigt mycket. Han fick en familj även med henne, så under många år fortsatte han att vara gift med mamma och leva med oss, men så fort han hade möjlighet så levde han med sin andra familj. Det föddes två barn i den familjen. En liten flicka som bara fick bli några dagar gammal och en pojke som idag bör vara i fyrtioårsåldern.

Jag gissar att spriten kom in i bilden för att han inte orkade med detta dubbelliv. Han blev nu en alkoholiserad pappa som var en riktig hustyrann.

Till slut bröt denna kvinna med pappa. Jag tror att hon inte klarade av hans alkoholproblem. Pappa träffade så småningom mamma E och skillsmässan mellan mamma och pappa blev äntligen ett faktum. Jag skriver äntligen eftersom livet med denna alkoholiserade man var ett helvete för mamma. Även om hon själv sa att hon aldrig slutat älska honom.

I samma veva bildade jag själv familj och min kontakt med pappa var väldigt sporadisk. Jag ville inte veta av honom. Mamma E hjälpe honom att bli nykter igen. Det tog några år, men hon gav aldrig upp och hon lyckades även i denna strävan. Pappa har idag varit nykter i drygt trettio år.

Hans nyktra liv och mamma E:s strävan gjorde att jag så sakteliga började hitta tillbaka till pappa igen. Min fd man tyckte inte speciellt mycket om min far, så det styrde även mina kontakter med pappa. Min sambo och pappa stormtrivs tillsammans, så de senaste tio åren har jag verkligen hittat tillbaka till min gamla pappa, han som var min idol.

Sedan mamma E gick bort, så har pappa och jag börjat prata med varandra på ett helt annat plan. Vi pratar mer om det som varit och vi pratar mycket om gamla släktingar. För ett tag sedan så pratade vi en del om en av farfars bröder. Brodern som tog livet av sig genom att gasa ihjäl sig i en bil. Vi barn har alltid vetat om att farfar hade denna bror och att han tog livet av sig. Men orsaken fick jag veta först för några veckor sedan.

Denna bror var homosexuell. Idag tycker de flesta av oss att det är inget konstigt med det. Men på fyrtio-och femtiotalet var det skandal. Denna broder var även så modig att han levde öppet i ett homosexuellt förhållande. Men samhällets och familjens inställning slet ont på honom. Det var det som till slut tog hans liv.

Därför blev jag då så extra glad när pappa berättade att han och mamma aldrig tog avstånd, att farfars bror och hans man alltid var välkomna hemma hos oss. Det som gjorde mig så glad är att min far, som idag är sjuttioåtta år, valde att vara så fri i sinnet att han såg människan, inte den sexuella läggningen, som det viktigaste.

För mig är det självklart att man ska ha rätt att älska vem man vill, oavsett om det är en person av annat kön eller samma kön. Kärleken är den viktigaste känslan. I min värld vill jag att alla ska få känna och uppleva kärlek, oavsett om man är hetero-homo-eller bisexuell.

Den som inspirerade mig till detta inlägg är det Ulvstrumpa skrev idag. Där utvecklar hon dessa tankar ännu bättre.

Några somriga kassar

Det kom ett mail där det stod: "Jag ska snart åka på semester och har upptäckt att jag har för få kassar. Kan du hjälpa mig."

Jag hade egentligen sagt att jag inte skulle ta emot några beställningar på ett tag, men vem kan säga nej till en sådan vädjan. Inte jag i alla fall. Dessutom har beställaren blivit en mycket god bloggvän och sina vänner hjälper man.

Beställningen gällde några kassar som redan fanns färdiga på hemsidan, men det blev även några nysydda. Så här ser de ut:

Det här är en mindre kasse, en kombinerad handväska och kasse kan man kalla det för. Måtten är 28 cm bred och 33 cm djup. Botten är 6 cm bred och handtagen är 53 cm långa. Invändigt så är det tre fickor, en dubbelficka, en stor vanlig och en mobilficka. Väskan stängs med ett magnetlås.

Det här är en större kasse med korta handtag. Ordentligt inredd med lika fickor som i den mindre väskan. Denna kasse har mått för att passa för en eller flera pärmar.

Måsten förr och nu

Ibland kan jag finna en stillsam förnöjsamhet över att fått bli äldre och framför allt mer erfaren. Erfarenhet kan vara så mycket. Det jag tänker på nu är, att erfarenheten har lärt mig att skala bort en massa "måsten". Vissa "måsten" kan man inte ta bort, men en del saker som var "måsten" när man var ung, är inte det längre.

Jag växte upp med en mamma som aldrig berömde. Däremot var hon snabb på att tala om när man gjorde något som var fel. När hon ville mig som mest illa, talade hon om för mig hur lika jag var min far. Eller ännu värre, hur lika jag var min farmor.

Jag gifte mig och fick barn med en man som också hade lättare för att klaga än berömma. Han talade alltid om för mig hur många fel jag gjorde. Hans standardutryck var att det var bättre att han gjorde saker och ting själv, så att de blev riktigt gjort.

Mamma och fd maken var väldigt styrda av att man måste göra saker och ting för att inte grannar och andra skulle kunna säga någonting. Man måste uppföra sig på ett visst sätt. Min fd svärmor var den perfekta husmodern. Där var det alltid perfekt städat, maten var perfekt lagad, blommorna blommad perfekt i fönstren. Hon blev mitt rättesnöre om hur en perfekt kvinna, mor och husmor skulle vara.

Kan ni fatta att jag som alltid klantade mig, pratade för mycket och som skrattade alldeles för högt, försökte bli en perfekt husmor. Jag levde med ständig ångest över att inte räcka till. Jag grät på kvällarna efter jobbet för att jag inte dessutom hade orkat med att bona golven i vår lilla tvåa. Jag glömmer aldrig första gången vi var hem och hälsade på hos svärföräldrarna, efter vår flytt till storstaden. Svärmor utbrast förfärat: "Men T, så mager du blivit". Jag tolkade det som att hon ansåg att numera fick han inte tillräckligt med mat, när det var jag som stod för hushållet. Dessutom tog hon alla hans kläder (inte mina) och tvättade om dem. Kläder som jag tvättat och strykit innan vi åkte.

Känslan av att aldrig duga och räcka till fanns förr ständigt med mig. Tack och lov har jag kunnat släppa allt det där. Numera vet jag att jag duger, precis som jag är. Nu pratar jag för mycket igen, för det är så jag är. Jag gapflabbar om jag känner för det. Klantar jag till det så tar jag det med en klackspark och ett garv. Det är så skönt att fått komma till den insikten.

Hur är det då med "måstena"? Som sagt var, så finns vissa "måsten" kvar. Man måste ju laga mat så man får något i sig, men det är inte längre lika kravfyllt. Det händer att det bara blir te och smörgås för att varken jag eller sambon orkar laga någon mat. Tvätt är ett sånt där "måste" som man inte heller slipper ifrån.

Idag har jag gjort en sån där sak som förr var ett "måste". Skillnaden är att idag gjorde jag det för att jag ville och då blir det något helt annat. Jag gjorde det bara för min egen skull.

Jag tvättade ett av vardagsrumsfönstren. Det blev bara ett för jag orkade inte mer. Hade det varit som förr, så hade jag tagit alla tre, vare sig jag orkade eller inte. Idag njöt jag av att tvätta detta fönster, att duscha blommorna och diska ur ytterkrukorna. Jag satte upp den nya fransgardinen i brunt och guldglitter och så stod jag bara där och njöt över hur fint det blev.

Tänk så fint det kommer att bli när jag tagit de andra också. Då kanske jag till och med visar er, inte för att visa vilken duktig husmor jag är utan för att stolt visa hur fint jag tycker att vi har det.

Sommar i P1

Idag var det Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre som var dagens sommarvärd. Om ni inte redan lyssnat, så rekommenderar jag att ni ska lyssna på reprisen ikväll 22.05 eller lyssna på datorn. Han var mycket bra, varvade allvar med en stillsam humor. Han pratade om likheter och olikheter mellan det norska och det svenska.

Han fick mig att bli lite stolt över att jag är svensk, när han berättade om hur man i Norge såg på Sveriges roll i andra världskriget. Jag har själv ofta skämts lite över detta med tysktågen som kördes genom Sverige, om svenska regeringens undfallenhet mot tyskarna. Nu berättade han om hur norska motståndsmän än idag lovordar Sveriges insatser till att hjälpa Norges motståndsrörelse, hur många säkra adresser det fanns runt om i landet, speciellt i Stockholm, om hur vi ställde upp och utbildade män för att de skulle kunna medverka i den norska motståndsrörelsen. Detta hade jag inte en aning om och det pratas ju heller aldrig om det. Man har hört talas om enstaka händelser, men att det var så organiserat visste jag inte. Tänk att en norrman skulle berätta, att vi svenskar ändå gjorde något gott under kriget.

Han pratade mycket om unionsupplösningen och att den kunde genomföras utan någon form av våld. Han tyckte att vi gemensamt skall visa upp för resten av världen, att det går att lösa sådana saker och att det går att få det att fungera bra, utan att kriga om det.

Som sambo med en som är norsk till en åttondel och har ett norskt gårdsnamn som efternamn, så är jag ju tvungen att ta till mig det norska..........:-)

Som sagt var, har du inte lyssnat redan, så rekommenderar jag varmt att du ska vika nittio minuter för Jonas Gahr Støre. Du kommer inte att ångra det.

Ett helt stim av strul

Nu har vi kommit in i ett helt stim av struligheter. Det är barn som strular. Ja, de är ju egentligen inte barn längre,men de är våra barn. Det är bil som inte går att bromsa, dator som strular, katt som mår dåligt och en del annat. Som om inte det skulle vara nog så hände en sak till idag.

Jag fick ett mindre städryck. Vi har burspråk i vardagsrummet. I det burspråket står det en del stora blommor och jag hade bestämt mig för att skippa fikusen som nådde upp till taket och som inte stod för sig själv längre, så den har varit fastbunden i ett rör. Nu mördade jag den helt drastiskt genom att klippa ner den och stuva ihop den i soporna. Sedan skulle det dammsugas och skuras i denna hörna när jag ändå var i farten. Sambon fick även rycka ut med att fästa upp lite sladdar som trasslade på golvet.

När han ska flytta undan vår fina golvlampa så går botten sönder. Det är alltså en sån där lampa i mässing där en lampa är riktad uppåt och en mindre ledad lampa finns på mitten. De blev populära för en så där fem-sex år sedan. För att den skulle få tyngd i botten så visade det sig att bottenplattan var gjord av något cementliknande, inhöljt i plast. Det var plasthöljet som sprack i tusen bitar och när inte det höll ihop så ramlade även cementklumpen ur och gick sönder.

Hur detta kunnat gå till har jag inte en aning om. Det verkar som om plasten torkat och spruckit. Ett rent materialfel i våra ögon. Vi ska prata med Cervera till veckan få se om de hört talas om det tidigare. Det finns ju inte ett kvitto eller liknande kvar.

Nu blev det så luftigt utan golvlampan där så jag fundera på om vi ska ha en hängande eller en vägglampa istället. En lampa behövs där, men den måste inte stå på golvet. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Undrar om vi slipper olyckor nu?Har vi fått vår beskärda del? Eller ska vi fortsätta att vara otursförföljda? Fast det här rycker jag mest axlarna åt. Det känns som en irriterande bagatell i det stora hela.