Min barndoms skola

Mina första två år i skolan gick vi i baracker som låg nära Lästmakargatan. Då hade vi en fröken som jag minns var snäll, men som jag inte kommer ihåg vad hon hette. I trean flyttade vi till denna skola, Almtunaskolan. Läraren hette Sven-Olov Assander och han lever kvar i mitt minne som världens bästa lärare. Jag har räknat ut att vi var förmodligen hans första klass, eventuellt andra. Han var i alla fall väldigt ung. Och väldigt inspirerande för en vetgirig liten Cicki. 

 

Detta var ju på femtiotalet när vi stod inför en värld stadd i förändring. Världen hade börjat hämta sig efter kriget. Moderniseringen av samhället var på frammarsch. I Sverige växte industrin, vårt sociala nätverk växte fram. Sovjet och USA började sina rymdprogram. Allt andades framtidstro. Allt var mycket spännande.

På den resan tog magister Assander oss med på. Vi pratade politik, inte bara svensk politik utan även hur det såg ut i världen omkring oss. Det var redan då man började prata om ett gemensamt Europa. Han tog med oss på sin resa till Sovjet där han träffat andra studenter. Vi pratade satelliter, förbränningsmotorer och allt annat. Han var otroligt engagerad och som sagt var så har han levt kvar i mitt minne.

Skolan var nog ganska modern för den tiden. Vi gick i den bortre flygeln, på den här bilden. Där låg även matsalen. På vinden! Hur de fick upp maten dit har jag ännu ej fattat. Gymnatisksalen var på vinden i den främre flygeln, i de tre fönstren man kan se på bilden. Gympan var nog det jag tyckte sämst om. Trots att jag var liten och späd var jag fruktansvärt klumpig. Det var ju mycket redskapsgymnastik och jag avskydde det hela tiden.

I samma flygel låg även syslöjdsalen. Så där tog jag mina första stapplande systygn. Samt lärde mig grunderna för stickning.

Det som inte syns på den här bilden var att det låg en damm på sidan om skolgården. Så om du tänker dig att du går över gräsmattan lite till vänster i bild, så ligger dammen där. På våren och sensommaren var det där man samlades. Det måste varit unikt att ha en damm på skolgården. Det var ingen tanke på barnens säkerhet där inte. 

Den här skolan har jag enbart ljusa minnen ifrån. Det blev lite sämre med det, ju äldre jag blev. Eller rättare sagt, ju mer vi flyttade. Här gick jag i alla fall kvar tills första terminen i sexan. Då flyttade vi till en liten by ett par mil norr om Uppsala. Men det är en annan historia.

Min barndomsgata ll

Vi flyttade från Haraldsgatan 1952. Då var jag tre år. Vi flyttade in i något som måste varit som en dröm för mina föräldrar. Att komma ifrån det helt omoderna boendet till en sprillans nybyggd tvårumslägenhet på 50-talet var förmodligen som natt och dag.

Det här är bilden på min barndoms lekplats. Huset till höger måste vara huset som min bästa kompis Kicki Jansson bodde i. Vi bodde i huset framför, på andra våningen, med ett sånt där tjusigt burspråk som man ser på bilden.

Jag har mycket minnen därifrån. Speciellt från min kompis och hennes hund King. Men även andra minnen som hur lägenheten såg ut, hur det såg ut i tvättstugan. Det var en sån där jättestor stenmangel, som mamman var så rädd för att vi skulle göra oss illa på. Det fanns skräckhistorier om barn som blivit ihjälklämda i sådana manglar. I lägenheten fanns allt som fanns på femtiotalet. Naturligtvis den klassiska stringhyllan. Den delade av vardagsrummet så pappa fick som en liten kontorsdel där. I burspråket stod det en ljusblå blommig fåtölj utan karmar och med en volang som dolde benen. Den kallades för stickfåtöljen. Förmodligen för att den var karmlös så det fanns utrymme för stickande armar.

Jag har ett sånt där udda minne därifrån. Jag minns att jag vaknade en morgon och mamma satt i köket och sydde. Hon hade sytt en hängselkjol med bolero till mig. Den var tegelröd. Jag vet inte varför jag minns det så väl. Förmodligen för att jag kände mig väldigt fin i den. Jag har ett foto där familjen är fotograferade i vardagsrummet. Det är jag, min bror, mamma och pappa. Mamma är gravid med min syster. Jag har min älskade docka i famnen.

Jag började även i skolan medan vi bodde kvar här. Oftast hade jag sällskap hem med en grannpojke från min klass. Han hette Jan-Olov och jag var så kär i honom, så som man bara kan vara när man är 7-8 år. Han bodde i ett av husen som ligger till vänster i bild.

Min bror föddes här i december -52. Jag har för mig att vi flyttade när jag var åtta år. Då flyttade vi till en nybyggd villa i ett helt nytt område i Uppsala. I mitt minne föddes min syster efter att vi flyttat till villan. Pappa säger att hon föddes innan vi flyttade. Jag måste nog ge honom rätt, för hon är född -56. Då var jag bara sju år. Så pappas åttiåriga minne är kanske bättre än mitt sextiåriga. Eller så minns man bättre när ens barn föds än när ens syskon föds.....:-)

Min barndomsgata

Jag är rätt dålig på att surfa runt. Gör jag det så blir det mest på syrelaterade sidor. Men min syster är fenomenal på att hitta spännande saker. Nu har jag, via pappa, fått en länk som är oerhört kul. Den heter Digital museum och består av samlade museibilder.

Där hittade jag bilden på min barndoms gata, Haraldsgatan. Den finns inte längre utan revs för många, många år sedan. Där bodde vi tills jag var tre år. Jag har fortfarande klara bilder om hur det såg ut inomhus och på gården. Det var vedspis, kallvatten, toalett på gården och råttor vid soptunnorna.

Den här bilden är från 1908 så det såg inte riktigt ut så här när jag växte upp. Då var det även byggt hus där staketet finns. Vi bodde till höger in på gatan. Man gick in genom en portal för att hamna på gården. Därifrån gick man vidare in i husen. I mitt minne är gatan mörkare än den är här. Men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt.

Nu ska jag kolla vidare.

Förkylningsminne

Nu verkar det i alla fall som att förkylningen och tröttheten håller på att vända. Vi får väl se vad den här dagen ger. Jag måste vara frisk tills på onsdag. Då har jag tvättstuga. Den dagen är sambon på utredning så han kan inte ta över. Torsdag ska jag operera bort en visdomstand. Det har jag vänta på sedan i oktober-november. Jag ska sövas och jag tror inte de gör det om jag är förkyld. Fredag ska jag göra en rektoskopi, så det är verkligen fullt upp den här veckan. Samt att vi får Danmarksfrämmande över påsk så jag måste åtminstone baka lite mer. Slit och släp.....:-)

Ett barndomsminne dök upp under de här sjukdagarna. Det var när jag stoppade en Vicks blå i munnen och kände den där förlösande känslan som sprider sig i både bröst och näsa. Kommer ni ihåg när er mamma smörjde in ert bröst med Vick? Det blev alldeles varmt på bröstet och doften som spred sig, löste upp den värsta nästäppan. Vick insmord på bröstet var rena rama hästkuren. Dessutom luktade det gott. Det tyckte jag i alla fall. Ibland strömmar minnen emot en i de mest märkliga situationerna. Det är kanske blir så när man är äldre. Man har så många minnen att komma ihåg och sortera.

Mina barndomsminnen

När vi var hos pappa igår så föll många bitar på plats för mig om mina minnen. Pappa tycker att jag minns väldigt mycket och det gör jag nog. Dessutom är det ju så att när man plockar fram ett minne så följer det med flera minnen som fyller på.

Så igår blev det väldigt tydligt för mig hur jag ska sätta ihop alltihopa. Det ska få bli en tidsresa utifrån mitt perspektiv. Det jag vill ha fram är hur mycket som har hänt under dessa sextio år. Inte bara i mitt liv utan den enorma utveckling som varit under dessa år.

Jag föddes ju strax efter andra världskriget. Även om landet inte deltog aktiv så påverkades ju Sverige mycket av kriget. Så det som sedan hände på 50-och 60-talet blev ju som en explosion av ett nytt samhälle som växte fram.

Nu kommer jag inte att skriva om den globala utvecklingen utan mer om det som påverkat mitt liv. Vi kan ju ta ett sådant löjligt exempel som "locktången". När jag var liten och ville ha lockar så var det locktången som kom fram. Det var ett pinoredskap. Den la man på spisplattan så den blev brännhet. Sedan formade mamma lockar på mig medan jag grinade illa över att hon brände mig. Om man då jämför detta med den moderna locktången med termostat och att man sticker in en kontakt i väggen. Det är kanske ett dåligt exempel, men bara lite som en idé om hur jag tänker att jag vill bygga upp min berättelse. Det ska bli en tidsresa som mina barn kan plocka fram när jag är borta. Där kan de se hur det var när deras mamma växte upp.

Det kretsar i huvudet så jag får nog stolpa ner mycket eftersom minnena rinner fram.

Mina barndomsminnen

Här kommer en fortsättning på mina barndomsminnen. Det kommer att komma mer. Jag har gjort stolpar för mer minnen men ännu inte satt riktiga ord på det.

Mina minnen

1952 flyttade vi från slummen på Haraldsgatan 5 till det alldeles nybyggda trevåningshuset på Lästmakargatan 2 B. För mamma och pappa måste det ha varit som att komma från helvetet till himlen. Allt var nytt och fräscht. Det fanns ett riktigt badrum, elektrisk spis och ett kylskåp med ett litet isfack. Pappa har berättat att det var första gången som han badade i ett riktigt badkar. Förmodligen var det även så för mamma. Pappa var då tjugoett år och mamma var tjugofyra år.

Det var två rum och kök. I vardagsrummet fanns ett burspråk. Där stod mammas stickfåtölj. Den hade hög rygg och inga armstöd. Förmodligen kom namnet därifrån. Man kunde sitta och sticka utan att slå i armstöden. Tyget var storblommigt med en ljus gråblå botten. Nertill på fåtöljen var det en volang. Jag tyckte den var så fin.

I december 1952 föddes min lillebror Thomas. För mig var han rätt ointressant. Jag hade nämligen börjat upptäcka världen omkring mig. Min första och bästa vän hette Kicki Jansson. Hon bodde i huset mittemot. Mellan husen fanns det en lekplats med sandlåda. Där var vi mycket. Vid gaveln på vårt hus fanns det gungor och en karusell. Vi brukade tävla om vem som kunde gunga högst.

I Kickis familj fanns det även en hund, en schäfer. Han hette King och var världens snällaste. Han var ofta med i våra lekar. På hösten och över hela vintern lekte vi mest inomhus. Som jag minns var vi mest hemma hos Kicki. Vi älskade att klä ut oss, speciellt till Lucior. Det skulle vara hela kittet med nattlinnen, ljuskronor och sång. Sedan lussade vi för våra mammor.

Vid den här tiden började man även prata om TV-apparater. Ingen av familjerna hade någon. Ändå lekte vi ofta att vi gjorde TV. Vi klippte ut hål, som en TV-skärm, och sedan spelade vi upp olika TV-program för varandra. Det var nog mest en typ av dockteater. Ändå vet jag med säkerhet att det var TV-apparater vi gjorde.

Vi bodde på andra våningen i huset. I lägenheten ovanför oss bodde en familj där mannen hade suttit i tyskt koncentrationsläger. Han hade ett nummer tatuerat på armen från den tiden. Mamma har berättat hur de kunde höra honom skrika på nätterna. Förmodligen hade han mardrömmar, från tiden i lägret.

I den familjen fanns även en son. Han var äldre än mig. På våren och sommaren brukade han och hans pappa flyga med drakar utanför. Pappa gjorde även drakar till oss. Men inga drakar flög så fint och var så vackra som den pappans och sonens drakar. Jag var så avundsjuk på det. Själva gjorde vi drakar av gamla påsar som man klippte isär och klistrade fast på ett kors av tunna pinnar. Sedan satte man ett snöre till svans och band fast pappersrosetter i svansen. Det var ytterst sällan man fick upp drakarna till någon höjd, hur mycket man än sprang med dem. Men det var kul ändå.

På den här tiden fanns det fortfarande gårdsmusikanter. De gick runt på gårdarna och sjöng och fick pengar på det viset. Man kan väl jämföra det med de som numera spelar i tunnelbanan, på pendeltåg och på gator och torg. När dessa gårdsmusikanter kom kändes det som lite fest. Det hände något utöver det vanliga. Vi brukade stå i köksfönstret och titta och lyssna. Mamma brukade knyta in lite småpengar i en tygbit som hon kastade ner. Det var många som gjorde så. På den här tiden var det ju fortfarande mest vanligt att kvinnorna var hemma med barnen.

Ett annat minne jag har från den här tiden var när min bror fick en kälke i julklapp eller om det var i födelsedagspresent. Jag tror att det var Forum (Coop) som hade ett erbjudande om att man kunde få julklappen/presenten hemkörd av en tomte. Så det kom en tomte, körd i häst och vagn, med denna kälke. Det var en rattkälke, en bob som man kallade den för.

När vi hade bott på Haraldsgatan så handlade mamma i flera olika butiker. Det var mjölkaffären, speceriaffären, köttaffären och brödbutiken. När vi flyttade till Lästmakargatan så fanns det något så modernt som en konsumbutik där man kunde köpa allt på samma ställe. Det kallades snabbköp och innebar att man plockade ihop det mesta av sina varor själv. Idag skulle något annat vara helt otroligt.

Min pappa och jag

Jag har ett konstigt förhållande till min barndom. Var den lycklig eller inte? Periodvis vet jag att den var lycklig, medan jag vet att stora delar av den var skit, helt enkelt. En del saker är kopplade till min pappa och en del saker till min mamma. Så ibland känner jag mig väldigt kluven.

Mitt och pappas förhållande har varit en berg-och dalbana. När jag var liten var han pappan som bar mig på sina axlar och som hittade på och skrev ner sagor åt mig. Vi sjöng mycket tillsammans och han var ständigt närvarande. Jag var hans prinsessa. Pappa var min stora idol. Jag vet med klar övertygelse om att jag älskade pappa mer än jag älskade mamma. Pappa var alltid överseende och försökte få oss barn att stå upp för oss själva. På ett vis så vet jag att jag är hans prinsessa än idag.

Vi flyttade mycket under min tonårsperiod, vilket var väldigt jobbigt att ständigt byta skola och kamrater. Jag blev rotlös. Det som så småningom blev så jobbigt i förhållande med pappa handlade om otrohet och spritproblem. När jag kom i tonåren, så träffade pappa en kvinna som kom att dominera vårt liv väldigt mycket. Han fick en familj även med henne, så under många år fortsatte han att vara gift med mamma och leva med oss, men så fort han hade möjlighet så levde han med sin andra familj. Det föddes två barn i den familjen. En liten flicka som bara fick bli några dagar gammal och en pojke som idag bör vara i fyrtioårsåldern.

Jag gissar att spriten kom in i bilden för att han inte orkade med detta dubbelliv. Han blev nu en alkoholiserad pappa som var en riktig hustyrann.

Till slut bröt denna kvinna med pappa. Jag tror att hon inte klarade av hans alkoholproblem. Pappa träffade så småningom mamma E och skillsmässan mellan mamma och pappa blev äntligen ett faktum. Jag skriver äntligen eftersom livet med denna alkoholiserade man var ett helvete för mamma. Även om hon själv sa att hon aldrig slutat älska honom.

I samma veva bildade jag själv familj och min kontakt med pappa var väldigt sporadisk. Jag ville inte veta av honom. Mamma E hjälpe honom att bli nykter igen. Det tog några år, men hon gav aldrig upp och hon lyckades även i denna strävan. Pappa har idag varit nykter i drygt trettio år.

Hans nyktra liv och mamma E:s strävan gjorde att jag så sakteliga började hitta tillbaka till pappa igen. Min fd man tyckte inte speciellt mycket om min far, så det styrde även mina kontakter med pappa. Min sambo och pappa stormtrivs tillsammans, så de senaste tio åren har jag verkligen hittat tillbaka till min gamla pappa, han som var min idol.

Sedan mamma E gick bort, så har pappa och jag börjat prata med varandra på ett helt annat plan. Vi pratar mer om det som varit och vi pratar mycket om gamla släktingar. För ett tag sedan så pratade vi en del om en av farfars bröder. Brodern som tog livet av sig genom att gasa ihjäl sig i en bil. Vi barn har alltid vetat om att farfar hade denna bror och att han tog livet av sig. Men orsaken fick jag veta först för några veckor sedan.

Denna bror var homosexuell. Idag tycker de flesta av oss att det är inget konstigt med det. Men på fyrtio-och femtiotalet var det skandal. Denna broder var även så modig att han levde öppet i ett homosexuellt förhållande. Men samhällets och familjens inställning slet ont på honom. Det var det som till slut tog hans liv.

Därför blev jag då så extra glad när pappa berättade att han och mamma aldrig tog avstånd, att farfars bror och hans man alltid var välkomna hemma hos oss. Det som gjorde mig så glad är att min far, som idag är sjuttioåtta år, valde att vara så fri i sinnet att han såg människan, inte den sexuella läggningen, som det viktigaste.

För mig är det självklart att man ska ha rätt att älska vem man vill, oavsett om det är en person av annat kön eller samma kön. Kärleken är den viktigaste känslan. I min värld vill jag att alla ska få känna och uppleva kärlek, oavsett om man är hetero-homo-eller bisexuell.

Den som inspirerade mig till detta inlägg är det Ulvstrumpa skrev idag. Där utvecklar hon dessa tankar ännu bättre.