Jag tycker om att titta på "Det okända". Det kittlar min nyfikenhet. Vissa sk medier tror jag mindre på. Andra prickar in exakt det som de berörda har upplevt. Jag vet inte vad jag ska tro?
Pappa säger att ibland vaknar han och vet att Eivor ligger bredvid han. Samtidigt talar han om för mig att han tror inte på sånt.
Jag har själv upplevt att jag känt igen mig på platser jag aldrig varit på tidigare. I alla fall inte i detta livet. När jag vid arton års ålder flyttade upp till Sundsvall med min familj så kände jag att jag kommit hem. Jag har även känt mig hemma på andra platser i Jämtland och Härjedalen.
Vid några extra jobbiga tillfällen i livet har jag provat att meditera. Då har jag fått upp bilder på mamma som går bakom mina barn och vakar över dem.
Första gången jag och sambon skulle dela säng så kändes det fullständigt naturligt att klä av mig inför honom. Jag visste inom mig att han sett min kropp förr. Jag som tidigare skämts för min kropp inför min man, vågade nu visa upp hela mig utan att skämmas. Sambon och jag har funderat på om vi levt ihop i ett tidigare liv.
Jag och min bästa väninna har upplevt samma sak i vår vänskap. Vi har funderat på om vi varit systrar i ett tidigare liv.
Jag vet inte vad jag ska tro när det gäller sådana här saker. Mitt förnuft säger åt mig att det kan inte finnas ett liv efter detta. Vi kan inte leva nya liv om och om igen. Det är vad förnuftet säger. Ändå känns det bra att tro på att det finns något bortom de förnuftiga gränserna.
Har jag varit norrlänning i ett tidigare liv? Har sambon och jag levt ihop tidigare? Har Suss och jag varit systrar för länge sedan?
Jag kan samtidigt känna en trygghet i att tro på det övernaturliga. Jag vill tro att mamma vakar över sina barnbarn. Jag vill tro att Eivor finns kvar hos pappa och hjälper honom att orka. Jag vill tro att min farmor sitter där uppe och nickar godkännande åt mina livsval.
Jag kan finna tröst i tanken att jag kommer att finnas kvar och följa mina barn i deras liv framöver. Att finnas kvar och kanske trösta dem när de har det jobbigt.
Vad ska man egentligen tro? Hur tror ni?
Utflykt till våren
14 timmar sedan
6 kommentarer:
Ja, vad jag tror vet du. Man kan ju fråga sig vem det är som gömmer, nu sist, mina saxar, och andra saker vid symaskinen. Detta hände igen, i måndags. Mina små sysaxar var borta, fanns inte någonstans. Igår fm låg de återigen snyggt och prydligt framför symaskinen! Bägge två! Och vad/vem är det som ALDRIG låter I vara ensam i bilen när han kör, trots att han inte har någon passagerare med sig. Det sitter alltid någon snett bakom honom i baksätet. Och vem är det som hela tiden går bakom honom på hans arbete? Plus en del annat. Förresten har jag berättat för dig om J:s skåp? Om inte,jag tar det via mail.Här händer så många saker att man inte kan bortse från att det finns någon/något som vakar över oss. Jag håller med det du tänker. Att sen vissa kanske betraktar oss som konstiga, det bjuder vi på Cicki!
Kram
KB
KB: Ja, jag vet ju att du har problem med det där med dina sysaker. Knepigt är det. Att J har en följeslagare har jag inte hört. Inte om skåpet heller. Ta det i ett mail när du känner att du orkar. Kram
Det är I som har en följeslagare.Mail kommer inom kort.
KB
Visst kan man ibland känna att man träffat vissa personer förut
någongång - någonstans
i en annan tid.
Fascinerande och lite läskigt, men SÅ spännande och intressant!
Vi här ser på "det okända" och efter varje avsnitt går diskussionerna varma. Vad är rätt att tro på? Jag tror att med en stark tro kommer man också långt eller finner tröst.
Allt handalr då inte om gudstro..
Jag tänker i bland så mycket på dig och då blir jag stark och full av jävlar anamma. Det du!
kramkram
KB: OK
Maja:Det kittlar verkligen fantasin.
Viola: Wow, så du menar att jag skickar jävlaranamma till dig, bara så där. Bra, då gör man ju någon nytta i alla fall.....:-)
Skicka en kommentar