Det diskuteras pension och skräcken för det orangea kuvertet inne hos den här bloggmadamen. De flesta kommer att få mycket mindre i plånboken än när man jobbar. Det är inget konstigt med det. Det jag reagerar över är att man är så penningfixerad. Det är som att lyckan sitter i pengarna. På ett sätt kan jag hålla med, men det är inte lyckan som sitter i pengarna, det är friheten.
Om man nu får mycket mindre i plånboken efter pension så kan man leva ett bra liv i alla fall. Ofrivilligt hamnade jag i pensionssystemet redan vid femtioett års ålder. Det var inget jag hade förutsett så min beredskap var dålig. Jag hade naturligtvis trott att jag skulle kunna arbeta tio-femton år till. Men så ville inte livet att det skulle bli.
Vad gör man då? Jo, det är bara att finna sig i det oundvikliga. Jag var ledsen och deprimerad en lång tid efter det. Inte för det minskade pennininflödet, utan för att inte längre fylla en roll i samhället.
Jag kanske är en konstig människa, men pengar har för det mesta haft en underordnad betydelse för mig. Jag var hemma med barnen när de var små. Sonen hade aldrig klarat att gå på ett dagis. Jag jobbade halvtid i många år för att få så mycket tid som möjligt till mina barn. Vi fick ett vårdnadsbidrag för sonen. På den tiden var det inte pensionsgrundande, som det tack och lov är numera.
Jag visste att jag skulle få en låg pension den dagen det var dags. Just på grund av mina livsval när barnen var små. Men då hade jag som sagt var räknat med att jobba ett antal år till. Så nu sitter jag här. Livet har inte gått under för det. Jag känner att jag trots dålig ekonomi ändå är en rätt lycklig människa. Skulle jag tänka annorlunda kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö på en gång.
Visst har jag drömmar. Det har väl alla oavsett bra eller dålig ekonomi. Jag skulle gärna vilja resa om jag kunde. Fast visst kan jag resa. Upp till Sundsvall om en vecka. För mig gäller det att tänka positivt. Jag har satt en ära i att klara av det här.
Livet består inte i hur mycket man kan shoppa loss. När man är hemma så behöver man inte så mycket varierande kläder t ex. Så det kontot krymper automatiskt. Man kan lägga ner mer tid på matlagningen och sänka matkontot betydligt. Likaså har man tid att baka när man är pensionär. De flesta prylar har man sedan tidigare för de köpte man in när man jobbade. Så prylkontot behöver inte heller vara så högt. Bor man i Stockholmsområdet kan man gå gratis på många museer om man väljer att gå på vardagar. Det har man möjlighet till när man inte jobbar. Man kan även gå gratis och vara publik på vissa TV-inspelningar om man bor så till. Det gäller bara att lära sig se möjligheterna istället för svårigheterna. Man kanske inte har råd att gå på café med sina väninnor. Men man kan ses hemma hos varandra istället. Det är billigare. Man kan byta tidningar och böcker med varandra. Det finns hur många tips som helst, bara man lär sig se dem.
Jag kan förstå att man vill ha ett så bra pensionärsliv som möjligt, medan man har tid och ork. Det vill jag också. Det jag vill säga är att har man inte den möjligheten så går inte livet under i alla fall. Lär man sig att tänka positivt så kan det till och med bli rätt bra. Men om man går och grämer sig och känner sig olyckligt lottad och orättvist behandlad, då blir livet därefter också. Då kan man lika gärna gräva ner sig.
Bara den dumme är inte rädd
4 timmar sedan
13 kommentarer:
Jag brukar skratta gott när ivriga pengaplacerare ringer upp för att erbjuda sina tjänster i "rätt placerade" pensionspengar.
Efter ha avspisat dem med att jag inte har jobbat på snart 10 år och oavsett om jag låter dem ta hand om mina futtiga kronor, skulle det ändå inte räcka till mer än en extra liter mjölk i månaden den dagen jag går i pension, brukar de tacka för sig.
Visst håller jag med om att det kan vara trevligt med pengar men det är verkligen inte allt, att få styra sin tid och att ha förmågan till att uppskatta det lilla i livet är långt viktigare än ekonomiskt oberoende.
Mina barn har heller inte behövt gå på dagis för att jag ska stressa iväg till ett jobb, vi äter bättre än många andra eftersom jag har tiden att laga mat från grunden och dessutom vill lära barnen hur man gör.
Köper jag kläder är det enbart sådant jag inte kan sy själv eller skor till barnen.
(Med undantaget av manteln jag fick!)
Reser gör vi helst inte, med 6 barn, egen gård och djur som behöver daglig tillsyn är det inte det lättaste och heller inget jag saknar.
Oj vad långt det blev, men detta var ett ämne som berörde mig!
Kram
Månmamma: Det är alltid kul med långa kommentarer för det tyder på engagemang. Vi tänker nog rätt lika i den här fråga, du och jag. Även om jag bara har två barn så kändes det som en gåva att få vara hemma med dem. Det märker jag att jag har igen idag. Och som sagt var kan man sänka många kostnader när man har mer tid att disponera.
Jag har varit hemma med de tre barnen alla år och eftersom jag kunnat välja har jag skämts lite för det samtidigt som jag tyckt att det varit det allra bästa. De som jobbar har jag beundrat och samtidigt tyckt synd om. Hur fick de tid med allt?
Man sparar massor med att vara hemma. Jag sydde deras kläder, lagade egen barnmat, vet inte hur jag hann med allt! Att ha kunnat se dem växa upp tiden går ju så fort är ju en gudagåva. För att inte tala om hur mycket man sparar sig själv när vi kunnat ha egna tider, långa sköna mornar (innan skolan då) och slippa riva upp dem ur sängarna för att hinna till dagis och jobb har varit det bästa för oss alla.
Skolåldern och tonårstiden gav dem trygghet i vetskapen om att mamma alltid finns där hemma och håller koll på ställningarna. Så tror jag det inte skulle finnas så många otrygga ungdomar om alla som vill skulle kunna ha det så. Om man prutar på kraven går det, men alla ska ju helst ha allt genast.
Det är ett enormt slöseri med kläder, mat och prylar.
Solveig: Det är ungefär så jag tänker och tänkte också. Jag var inte hemma hela barnens uppväxt men jag var hemma tills dottern, som är yngst, började på förskolan. Hon var då hos en grannfru några timmar varje dag. Sedan började jag med att plugga så jag har hemma mycket ändå. Jag tror också att många ungdomar skulle må bättre idag om de haft samma möjligheter. Nu är det ju tyvärr inte alla som kan göra som vi gjorde. Visst fick man avstå från mycket men det var ändå ett lätt val att göra. Det gör också att jag klarar mig på en låg pension idag. Jag lärde mig trolla med knäna under de åren. Jag använder mig av samma kunskap idag.
Nej, pengar gör dig inte lycklig, dom underlättar såklart....men det finns viktigare saker!
Hoppas ni kan shoppa loss lite på bokrean dock=)
kram
Madde: Vi har bestämt oss för att strunta i bokrean. Pappa behöver nytt nätaggregat och jag behöver ny hårddisk.
Åh det va ju typiskt...men det kommer ju fler chanser!
Du har verkligen rätt att man måste tänka om och värdera andra saker är konsumtion och pryljakt.
Jag tror att man stirrar sig blind på siffror och pengar.
Rädd för vad egentligen...
Klart att om man dragit på sig stora skulder och utgifter så måste man ju göra förändringar, men precis som du säger så behöver inte ett rikt liv betyda att man måste vara rik på pengar.
Om någon sagt till mig hur mitt liv skulle se ut som 40 åring,hade jag inte trott dem.
Och bara det att vi har "tappat" 10.000 nu när maken stämplar gör oss inte rikare. Men ändå,vill jag påstå att det INTE är så fattigt som man kan tro.
Jag njuter av allt istället och gör inga dumma köp. Varje liten krona får helt plötsligt ett annan värde.Ett större värde!
Men så är jag ju lite "vrickad",så vad mer kan man begära?
Tusen kram Viola
Det är klart att man är lite orolig, att man ska behöva lämna saker som bostad etc fast man inte vill, men jag har alltid anpassat mun efter matsäck. Jag har levt som frilansare i över 30 år utan fast inkomst så jag är rätt luttrad.
Jag håller i övrigt helt med dig i det du skriver.
Moster: Det är som du säger, om man har stora lån och sånt kan det ju bli väldigt besvärligt. Men för det mesta så har man ju betalat av rätt mycket på hus och sånt när man kommit upp i vår ålder.
Viola: Ni har det ju jobbigt genom att ni har två ungdomar. Det kan vara svårt för dem att förstå att man kanske inte kan få som sina kompisar. Men den där bowlingen ni kostade på er var helt i linje med hur jag tänker. Ni fick mycket nöje för små kostnader.
Christina: Jag kanske låter predikande, men det var inte meningen. Det är klart jag också vill ha pengar och kunna göra vad jag vill. Men när man inte kan det så måste man försöka göra det bästa av situationen och inte tro att allt hänger på hur mycket man får i pensionskuvertet. De flesta frilansare är nog rätt luttrade. Ena månaden kan det ramla in mycket pengar medan nästa månad blir det ingenting. Då gäller det att ha en framförhållning så det räcker över hela året.
Cicki: Du missförstod mig - jag håller med dig i allt du skriver :)
Jag menade bara att jag är bra på att anpassa mig, jag tycker inte att det är väldens undergång om vi måste flytta eller leva mer anspråkslöst.
Wv är "pytedg" - det som hamnar i pensionskuvertet?
Christina: Jag tog det inte på något annat sätt heller. Det blev bara så att jag utvecklade tanken vidare. Och jag tycker själv att jag lät nog lite mästrande och predikande....:-) Så lätt det är att missförstå varandra i skrift när man inte får med nyanserna.
Pytte är det verkligen in pensionskuvertet. För mig blir det ingen större skillnad från hur det är nu och hur det blir sedan. Jag har redan så lågt att de inte kan sänka mer.....:-)
Skicka en kommentar