fredag 30 januari 2009

Ibland är livet frukansvärt orättvist

Ibland suger livet verkligen musten ur en. Jag har nyss pratat med sonen i telefonen och han grät som ett barn. Det är fruktansvärt att höra sin trettiotvå-årige son gråta som ett barn. Varför gjorde han då det?

När han fyllde arton år så var det inte ens att tänka på att han skulle kunna ta ett körkort. Han hade fortfarande alldeles för stora svårigheter både när det gällde koncentration och motorik. Hans perceptionsstörningar var så svåra att de var inte utvecklade mer än för ett barn på åtta till tio år. När han fick beskedet att det inte var att tänka på ett körkort, så var det som om vi klubbat ner honom. Hela hans tillvaro brakade loss och jag var ofta rädd för att han skulle göra sig något.

Den sorgen har han sedan levt med och den har kommit fram med jämna mellanrum. Det har varit lika tungt varje gång han har dragit upp det. Det har känts som att det varit mitt fel. Inte för att han anklagat mig, utan mer för att jag vet att det är jag som har ett fel som gör att jag inte klarat att bära min barn till fullgången tid. Det är en ologisk tanke att tänka så, men den har ändå funnits där ibland. Jag har ofta tyckt att livet varit så orättvist mot sonen. Han har inte haft lika många möjligheter i livet som sin syster.

För snart två år sedan ringde han till mig och berättade att han hade ansökt om körkortstillstånd. Han hade varit hos läkaren på vuxenhabiliteringen och pratat. Läkaren bedömde att nu fanns det kanske en chans att sonen trots allt skulle kunna få börja övningsköra. Det tog inte lång tid så hade han sitt tillstånd i handen.

Han skulle först övningsköra med sin far. Till saken hör att hans far har haft svårt att acceptera sonens funktionshinder. Han har ständigt haft för höga krav på sonen vilket gjort att de har väldigt svårt att kommunicera och samarbeta. Sonen har för många bittra minnen från sin far. Men det fanns inget annat alternativ än att de skulle prova att övningsköra tillsammans. Jag finns ju tyvärr för långt borta.

Det gick inte så bra för dem, vilket jag hade förstått att det inte skulle göra. De blev ovänner, vilket gjorde att pappan inte ställde upp så ofta. Till slut var sonen desperat eftersom han fått ett så kallat "villkorat" körkortstillstånd. Det vill säga att det skulle omprövas efter två år. Sonen klarade i alla fall teoriprovet på första försöket så det är färdigt.

Sonen anmälde sig till slut hos en bilskola och fick en lärare som verkar helt fantastisk. Han greppade sonens svårigheter på direkten och la upp övningskörningen efter det. Sedan har det tränats och tränats. Jag har hört på sonen hur lycklig han har varit. Han har sparat varenda krona han kunnat lägga undan för att förverkliga denna livsdröm. Här måste jag berömma sonens far för han har bistått med rejält mycket pengar, vilket jag tyvärr inte kunnat göra.

I mitten på december körde sonen upp för första gången. Det gick inte bra. Det mesta gick väl bra, men det räcker ju inte till. Allt ska ju gå bra. Nästa försök till uppkörning skedde för två veckor sedan. Det gick inte heller bra. Tredje gången var idag. Igår försökte jag peppa sonen allt jag kunde med att säga att han skulle fixa det här och det var tredje gången gillt och så vidare. Allt för att han skulle tänka positiva tankar.

För en stund sedan ringde han som sagt var. Det gick inte idag heller. Han hade brutit ihop på bilskolan och han bröt ihop i telefonen. Vad säger man då som förälder? Jo, att han ska bita ihop och inte ge upp utan försöka igen. Så sa jag. Gissa vad fadern sa? Han skällde och sa att sonen var inte mogen att ta ett körkort. Sådana här gången fattar jag precis varför jag skilde mig. Det jag inte fattar är att jag stod ut så länge som jag gjorde.

14 kommentarer:

Le Loup sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga,men jag känner att något vill jag säga. Det jag tänker när jag läser, är vilken kämpe din son är! Du och han låter som ni har en jättefin kontakt och jag tycker det är så otroligt modigt av honom att försöka och försöka igen.
Jag förstår att det känns så jäkla tungt, både för dig och för honom, och jag hoppas så att nästa gång, nästa gång är den sista och allt går bra.
Sköt om dig!

Anonym sa...

usch va jobbigt, men tufft att han försöker igen, han lär klara av det eftersom han vill det så gärna!
du och pappa är bjudna hit den 18e feb på em på middag och fika! =)
kram

Junebacken sa...

Usch, vad arg jag blir på din fd, hur kan han bara säga så!!!? Hur kan han tro att det ska hjälpa!!? Just nu känner jag mig väldigt arg på min egen fd också, vissa karlar klarar bara inte av att hantera sina barn på ett vettigt sätt. Inte vissa kvinnor heller iofs men jag upplever ändå att det är fler karlar. Hälsa din son att jag, som aldrig haft perceptions- eller andra störningar, klarade mig på fjärde försöket. Det är sant!

Cicki sa...

Shirouz: Jo, sonen och jag har en bra kontakt. Ibland har den känts symbiotiskt och det har varit jobbigt. Han har inte kämpat så mycket förr men det här gången har han verkligen kämpat. Han slet som ett djur för att klara teorin. Jag hoppas verkligen att han klarar det fjärde gången.

Madde: Tack så mycket för inbjudan. Jag ska hälsa Henkan att du tror på honom.

June: Ibland är jag så arg på exet att det känns som att jag hatar honom. Inte för egen del utan för hur han behandlar sonen. Jag ska hälsa honom att det blev fjärde gången gillt för dig. Idag undrade han om han var onormal som inte klarat det på tre gånger. Han blir så spänd att det blir fel bara av den orsaken.

Cattis sa...

Dessa karlar...Min yngsta dotter började må dåligt när hon var 9 år. Efter 2 veckor på sjukhus fick hon gå hos en kurator på sjukhuset. Hennes pappa sa" Sluta gå hos den där kuratorn för det kommer att förfölja dig livet ut". Käckt att säga det till en 10 åring.
Men det hjälper inte att gå omkring och vara arg, han bättrar sig nte för det eftersom han tycker att han är perfekt.... jag kan inte ändra på honom, men jag lider med mina barn precis som du Cicki.
Cattis

Bloggblad sa...

Och jag instämmer... fast problemet är ju större än så. Jag har ju vuxna barn som inte har haft det så lätt, jag vet hur det känns att vara mamma när bakslagen kommer och livet är tufft. Huvudsaken är nog att din son har en förälder som tycker att han duger som han är och som tror på honom. Din f.d. kan du ju inte ändra.

Cicki sa...

Cattis: Jag hoppas att din dotter började må bättre av sina kuratorssamtal, trots pappans kommentar.

Bloggblad: Ja, han duger verkligen som han är. I alla fall i mina ögon. Som tur är har han begåvats med några fina vänner. Killar som han växt upp med och som fortfarande håller ihop. Det tycker jag är fantastiskt. Speciellt när de var i tonåren så kunde de ju vänt sin udda kompis ryggen. Men det gjorde de inte. Jag ska nog skriva ett inlägg om det här så får du läsa hela den historien.

Anonym sa...

Hej, Hittade din blogg via Ulvstrumpa.

Vilken fantastisk son du har! Vilken kämpe!!! Och du verkar vara en minst lika fantastisk kämpe.

Som lärare har jag mött familjer där en eller flera familjemedlemmar har funktionshinder. Och bland det värsta jag ser är när det hela förnekas; det är inte skamligt att ha ett funktionshinder. Som omgivning kanske vi får tänka ett extra steg men vad spelar det för roll??? ALLA människor är värda lika mycket. Punkt slut.

Hoppas att han klarar körkortet någon gång - och jag har en kompis som kämpade med teorien 7 gånger och det hindret har ju din son redan avklarat eller hur :D

Ha det gott, Ika

Christina sa...

Så tråkigt för sonen att han inte klarade uppkörningen.
Jag förstår att det måste bli värre för varje gång han kör upp, att han spänner sig och blir supernervös. Det skulle ju vem som helst bli i hans situation.

Jag känner faktiskt flera stycken som har kört upp fler ggr än tre, och sedan klarat av det. Hälsa honom det!
Hoppas verkligen att sonen fixar det så småningom, för det skulle ju vara bra för hans självförtroende om inte annat.

Exet låter inte särskilt empatisk precis :(

Cicki sa...

Ika: Vad glad jag blir åt din kommentar. Precis det där har jag kämpat med så många gånger. Föräldrar som förnekar/förtränger sitt barns svårigheter. Jag har ju även jobbat med dessa frågor utifrån ett föräldrarperspektiv. Jag har hållit kurser och föreläsningar för de flesta kategorier yrkesfolk, inklusive föräldrar som möter dessa barn. Plus att jag jobbat med lägerverksamhet för den här barngruppen.

Just det där att alla människor har samma värde är en viktig sak i mitt liv. Plus att vi är alla unika. Det får man aldrig glömma.

Christina: Jag ska hälsa honom det. Han undrade igår om han var udda på något vis. Hans fantastiska körlärare hade tröstat honom med att det finns fler än han som behöver mer än tre uppkörningstillfällen innan de klarar det.

Exet vill jag helst bara glömma. Jag har lovat mig själv att aldrig prata illa om barnens far inför dem. Men ibland är det svårt att hålla det löftet.

Hannele på Hisingen sa...

Tråkigt, när misslyckanden tar ner självförtroendet, då låser det sej..

Man får göra fel i uppkörningen, men man måste visa, att man kan ordna upp det. Motorn stannar vid rött ljus är inte katastrof, men man måste lugnt kunna starta igen.. vara lugn.

Cicki sa...

Hannele: Det är väl lite det jag är rädd för att det ska låsa sig så för honom att det inte lyckas till slut. Han har ny tid om två veckor.

Smycka sa...

Usch vad sorgligt! Ja, inte gör fadern det hela lättare för sonen genom att yla så! *morrr*

Och inte vet jag vad man ska säga till sitt barn när det inte fungerade för tredje gången. *suck*

Hoppas att det fungerar den fjärde gången. Håller verkligen tummarna här också!

Kramar om dig ännumer
Ulric =o)

Cicki sa...

Smycka: Du får hålla tummarna fredag om två veckor....:-)