Dagen när sonen tog studenten

Jag har vid några tillfällen nämnt att min son är funktionshindrad. Han har en mycket svår Damp med en CP-skada i botten. Dessa problem fick han eftersom han är elva veckor för tidigt född. Igår fyllde han 32 år. Han har fortfarande stora problem. Han har en lönebidragstjänst på ett storkök som servar skolorna med mat, i staden där han bor. Han bor också ensam i en liten tvåa. Han är en fantastisk människa och hela hans uppväxt kämpade jag för att man skulle lära sig att se hans tillgångar, i stället för hans svårigheter. Ibland gick det bra, inbland mindre bra. En del människor förstod, andra inte.

Hela hans skolgång var ett enda kaos. Ett av "problemen" är att han är mycket intelligent. Detta gjorde att han passade inte i särskolan. Men eftersom hans svårigheter är så stora passade han inte heller i vanliga grundskolan. Han gick grundskolan fram till åttonde klass. Han hade assistent alla de åren. Annars hade det inte gått. Redan i sjuan började han få kramper vilket vi och alla andra trodde var epilepsi. Det var en mycket svår tid för oss eftersom han krampade så mycket. Ofta ca tjugo gånger om dagen. Det visade sig efter tre års utredande att det var stresskramper han hade. Han hade mycket svårare perceptuella svårigheter än vad vi och barnhabiliteringen någonsin förstått. Kramperna utlöstes av, enkelt uttryck, att han i sitt huvud visste hur en sak skulle utföras, men hans kropp klarade inte av det. Då blev han så stressad att det utlöste kramper i stället.

Från och med åttonde klass fick han gå i särskola. Det gick inte på annat vis. Så när han tog studenten så var det på särgymnasiets hotell-och restaurangprogram. Tilläggas bör att åren på särgymnasiet var bland de finare åren som sonen hade i skolan.

Nu när det börjar grönska ute och studenterna börjar komma fram så kommer naturligtvis minnena åter. Båda mina barn har tagit studenten. Dottern får ursäkta men den dagen sonen tog studenten var något alldeles utöver det vanliga. Några år efteråt skrev jag den här texten:

Studentdagen
Det har varit några hektiska dagar. Smörgåstårtan är iordninggjord - nu står den i kylskåpet och väntar. Rostbiffen är tillredd och uppskuren. Potatissalladen är inköpt, studentplakaten tillverkade. Nu är den stora dagen inne.
Torbjörn har varit i sitt esse i flera dagar. Men hur ska han göra med champagnefrukosten i Busbacken? Den är en tradition tidigt på morgonen den stora dagen, men ingen av hans klasskamrater vill gå dit.
Till slut bestämmer han sig för att gå ändå. Han ringer några kamrater från en annan klass och stämmer träff. Jag är stolt över att han gör som han själv vill och inte ger vika för grupptrycket.
Stolt sätter han på sig den nya kostymen och med den vita studentmössan på huvudet knallar han iväg till bussen. I innerfickan har han en liten flaska champagne. Efter frukosten är det avslutning i skolans aula och sedan ska klassen äta studentlunch tillsammans. Vi föräldrar sluter upp på skolgården.
Hemma förbereder vi maten, dukar och gör klart. Vi behöver bara plocka fram det sista ur kylskåpet när vi kommer tillbaka. Farfar, farmor, moster, kusiner och styvmorfar ska alla möta på skolgården. Också Torbjörns tidigare assistent och arbetsterapeut ska försöka ta sig dit i tid från jobbet. Tänk om mormor hade levat och fått vara med!
Solen skiner - det är en underbar försommardag i juni. Allt är så vackert som det bara kan bli en så här viktig dag. Vi har gjort en studentskylt med en bild av Torbjörn som liten. Han sitter i sandlådan och skiner som en sol med ansiktet fullt med sand. Man riktigt ser hur han myser. Det är från en tid jag alltid vill minnas - när Torbjörn fortfarande var lycklig, innan samhället började ställa krav och han inte längre passade in.
Nu står vi alla på skolgården och väntar. Det är fullt med folk och fler strömmar till från alla håll. Stämningen är på topp. Överallt ser jag vackra sommarkläder, studentskyltar, ballonger, förväntansfulla föräldrar och småbarn som leker i gräset. Alla pratar och är lyckliga. Det är en stor dag idag.
Plötsligt tystnar vi. Studenterna kommer ut på balkongen, som de inte får beträda i vanliga fall. Men idag är det ingen vanlig dag. Över räcket hänger man ner lakan med de olika klassernas namn och motton. På Torbjörns klasslakan står: HR 4 går ut, Mat är livet.
När jag tittar upp inser jag plötsligt att min son står mitt i denna klunga ungdomar. Han som vid fem års ålder fick veta att det aldrig skulle bli något riktigt av honom. Tårarna börjar rinna utför mina kinder, inte för att jag är ledsen, tvärtom, jag är så oerhört lycklig och stolt. Vi har fixat det här, mot alla odds!
Nu kommer Lena, Torbjörns arbetsterapeut. Vi faller i varandras armar, skrattar och gråter om vartannat. Lena säger det jag just har tänkt: ”Vi har fixat det!" Det är så det känns. Vi är många som hjälpt till. Idag kan vi njuta av resultatet.
Vitmössorna på balkongen stämmer upp studentsången. En flicka håller tal och sedan strömmar studenterna ut till väntande föräldrar, vänner och släktingar. Vi ser inte Torbjörn någonstans, men vi ser hans klasskamrater, han borde ha kommit ut nu. Pappa ger sig iväg för att leta och hittar Torbjörn med Anders, assistenten. Nu kommer Torbjörn mot mig, vi kramar varandra krampaktigt och gråter lika mycket båda två, av lycka. Hela tiden upprepar han som ett mantra:
- Lugna ner dig mamma.
Jag vet att han säger det lika mycket till sig själv. Sedan blir det uppställning. Alla vill fotografera.
Lisa, en mamma från föräldraföreningen, kommer också. Hon ringde och frågade om hon kunde komma. Torbjörn har varit något av en idol för henne, om han kunde fixa sina problem så borde hennes son också kunna lyckas. Lisa lämnar över en present, tar några bilder och försvinner. Några veckor senare kommer hon med ett album som hon gjort, ett minne av den stora dagen.
När alla uppvaktat och fotograferat är det dags att fara hem, äta av den goda maten och öppna studentpresenter. På kvällen ska Torbjörn ut med sina kompisar för att fira på riktigt. Men på väg hem i bilen säger han:
- Mamma, den här dagen vill jag aldrig någonsin vara utan.
Jag förstår precis vad han menar. Det vill inte jag heller.