Jag har fått dyslexi på äldre dagar. Jag har fått problem med stavningen och att hitta rätt ord. Jag som alltid skrivit mycket, som ständigt vetat hur ett ord ska stavas och aldrig haft problem med att hitta bra formuleringar.
Numera är det ett jätteproblem för mig och jag lider faktiskt av det. Jag är rädd att folk ska se mig som obildad, även om jag verkligen vet att dyslexi inte handlar om det.
Jag tolkar det hela som ett ålderstecken eller kanske ännu mer ett tecken på att leva i ständig värk. Att kroppen inte orkar med att stava rätt eller hitta rätt ord för att kroppen behöver sin ork till annat, att till exempel fungera en hel dag.
Jag har löst mitt stavningsproblem genom att ständigt ha en ordbok bredvid mig, så jag kan slå upp ordet jag ska skriva. Om jag nu kommer ihåg vad jag ska skriva. För ibland har jag väldigt underfundiga ordalydelser i huvudet. Som ramlar bort lika fort. Kanske är minnet fullt, så minnesfunktionerna skulle behöva uppgraderas. Tänk om man ändå vore en dator. Då var det bara att byta ut det som inte funkar och samtidigt uppgradera andra funktioner.
Eller är det det här som är charmen med att bli gammal. Man blir en driftkucku för att man inte hänger med längre. Vi talar fortfarande engelska med den käre svärsonen Ali. Det är ett ständigt dilemma för mig att hitta de rätta engelska orden. De som jag vet finns där, men som jag inte hittar när jag söker av i minnet. Och hur ska man kunna räkna med att hitta de engelska orden, när man inte ens hittar de svenska.
Jag tycker inte det är speciellt kul att bli gammal. I alla fall inte när funktionerna inte längre hänger med. Jag vill ha kvar min erfarenhet för den gör att jag är just jag. Men jag vill ha den i en något yngre och fräschare kropp inklusive knopp.
