Nu när jag måste ägna den mesta av min vakna tid till att sy, så behövs det ju att någon annan tar hand om resten. Denna någon är naturligtvis sambon. Nu är inte det något problem. Han var väldigt självgående redan när vi träffades. Men får några år sedan fick han en stroke trots att han var så pass ung. Han hamnade i en deprission som resulterade i att han fastnade framför datorn och fördrev tiden med fåniga spel. Han har fortfarande rester kvar efter stroken, främst i stora koncentrationssvårigheter.
Under denna depperiod så blev det automatiskt att jag tog över mer och mer av hushållssysslorna. Och så har det fortsatt. Det är som att vi fastnat i de rollerna. Naturligtvis har han lagat mat, dammsugit mm när jag sagt till. Men det har inte gått på eget initiativ som det gjorde förr.
Så nu när det skulle bestämmas om jag skulle delta i julmarknaden så var det naturligtvis viktigt att vi båda var ense om detta beslut eftersom det påverkar oss båda. Dessutom behöver jag sambon vid min sidan när vi väl kommit till försäljningsdagarna. Så nu satte vi oss ner och lugnt och sansat diskuterade hur vi skulle lösa detta. Då kom jag att tänka på hur det var förr, i vårt förhållande.
Sambon och jag inledde vårt förhållande väldigt passionerad. Passionen tog sig uttryck på flera sätt. Dels kärleksmässigt men även humörsmässigt. Så vi grälade även passionerat. Ofta höll vi på i flera dagar och vi var verkligen inte snälla mot varandra. Sambon reagerade som en femåring i trotsåldern och jag reagerade med flykttendenser. För det mesta övergick det med att jag rev ner alla våra väskor och började packa. Jag ville ju inte vara kvar en endaste dag i detta helvete. Tyckte jag då. En gång började jag till och med skruva isär soffgruppen för den skulle jag ha med mig. Dessa gräl slutade alltid på ett och samma sätt. Att vi föll i varandras armar och grät och sa att vi inte kunde leva utan varandra. Idag kan man ju skratta åt hur barnslig man kan vara som vuxen människa.
Till slut så insåg vi att vi måste få hjälp med detta destruktiva leverne. Vi ville ju leva ihop resten av livet, men för att fixa det så måste vi få experthjälp. Så vi vände oss till kommunens familjerådgivning och träffade där världens underbaraste terapeut. Vi gick hos henne i ett och ett halvt år. Vi fick hjälp att släppa många minnen från tidigare liv som påverkade oss. Många tårar fälldes inne på hennes kontor. Sambon var på väg ut ur rummet massor med gånger när det inte blev som han ville. Men hon gav sig inte. Vi märkte själva hur vi började må bättre och bättre och kunde lugna ner oss. På slutet så lärde hon oss hur man skulle "gräla" på ett mer sansat sätt. Vi fick till och med träna på det hos henne. Det kändes lite fånigt men var jättenyttigt.
Numera grälar vi nästan aldrig. Är det något vi hakat upp oss på så säger vi lugnt och sansat att nu behöver vi prata om det här. Vi sätter vid köksbordet och går igenom problemet i lugn och ro och hittar för det mesta en lösning. Det är så himla skönt att ha det så.
Passion är underbart. Den vill jag inte vara utan. Men det ska vara en positiv passion som driver en framåt. Den har vi fortfarande tillsammans.
