Fler barnbarn

Idag är det 100% konstaterat att Melina ska bli storasyster. Vi har vetat om det en tid, men jag har inte velat skriva om det förrän nu. Idag har de varit på ultraljud så nu är det bekräftat.

Det var väl inte riktigt planerat ännu eftersom de fortfarande inte har något ordnat boende och Ali är fortfarande arbetslös. Men den lilla är naturligtvis välkommen i alla fall.

Det är alltid glädjande med sådana här besked.

Smart reklam

Igår på de regionala nyheterna så berättade man att Stockholms läns landsting är snålast i landet med att ge bidrag till barn som behöver glasögon.

Idag meddelar samma nyhetsprogram att Smart Eyes skänker ett par glasögon per år till barn upp till åtta års ålder, om man visar upp giltigt läkarintyg.

Som mamma till två glasögonbärande barn så vet jag hur mycket sådan hjälp betyder.

Smart drag, Smart Eyes.

Sug på den här!

Lördagsnöje

På lördagsnätterna sänder Nian ett underbart musikprogram. Det heter Later with Jools. Det är Jools Holland, en underbar pianist, som bjuder in olika artister till sin show. Det är artister i olika genrer och olika åldrar. Ibland är det kända artister, ibland mindre kända. Det är ett helt fantastiskt musikprogram och jag rekommenderar det varmt, till alla musikintresserade.

Det var via Jools vi kom i kontakt med Sea Sick Steve första gången. Steve är numera en stor idol här hemma.

I lördags var det en tjej med som jag tyckte hade en helt underbar röst, Paloma Faith. Jag har inte hört henne tidigare, men blev helfrälst. När hon sjöng New York så tyckte jag det var kul att höra en annan version än Alicia Keys. När vi googlade på låten så visade det sig att det är Paloma Faith som skrivit den. Lyssna och njut av hennes fantastiska röst.

Som sagt var rekommenderar jag Later with Jools som sen lördagsunderhållning.

Man måste få skratta

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur bedrövligt livet varit i olika skeden. Jag hade en egen undring om hur jag orkade. Det har jag fortfarande, men igår kom jag ihåg något som kanske är en förklaring till det. En liten förklaring i alla fall.

Jag var som sagt var aktiv i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Jag var väldigt aktiv både på lokal-och riksplan. Även om det var mycket jobb så var det mycket stimulerande också. Det var fantastiskt att träffa föräldrar i samma situation. Vi hjälpte och stöttade varandra väldigt mycket. Det blev mitt andningshål, tror jag.

Det förekom en hel del bus och hyss och massor med skratt. Jag tror det kom sig av att alla hade det så jobbigt hemma att man ibland var tvungen att få skratta och tanka glädje så mycket som möjligt. Ibland berättade de äldre RBU-medlemmarna att de hade haft liknande hyss för sig när de var yngre. Det var nog ett nödvändigt ont.

Jag kom igår på en sådan där grej som skapade en del skratt efteråt. Det var väl inget hyss precis utan mer ett utslag av min spontanitet och tanklöshet. Vi var några Sundsvallsbor som varit på konferens. Nu var vi på väg hem med tåget. När jag skulle hänga upp min jacka så gick hängaren/hanken sönder. Sömmerska som jag är så har jag naturligtvis alltid ett litet syetui i handväskan. Jag tar fram det och ska börja trä tråd på nålen. Just då kommer konduktören och vill se biljetterna.

Jag lämnar då över min nål och tråd till honom och säger åt han att han ska hålla i det medan jag tar fram min biljett. Jag lämnar alltså inte över grejerna till mina vänner utan till konduktören. Varför vet jag inte. Det roliga är att han tar emot det och står där ordentligt och väntar medan jag plockar fram min biljett. Sedan lämnar han artigt tillbaka sakerna med ett leende. Vi exploderar i skratt. Inte åt konduktören, för han var ju helt underbar. Utan vi skrattar åt mig. Jag är bara sådan. Gissa bara hur så många tokigheter jag gjort i mina dagar. Här hemma brukar vi dryfta om jag har en rörig eller rörlig hjärna. Sambon hävdar med bestämdhet att den är rörig medan jag hävdar att den är ovanligt rörlig........:-)

Samtidigt tror jag att sådana saker och minnen gjort att jag orkade alla de jobbiga åren. Ett skratt förlänger livet och gör att man orkar en stund till.

Lördag i tygens tecken

Idag har jag klippt till en klänning som jag ska ha på en fest om ca en månad. Det är en djupröd taft som skimrar i både blått och guld. Ett enormt vackert tyg. Jag hoppas jag kan göra tyget rättvisa med mitt klänningsval. Det blir lite mönster och lite egna idéer blandat.

Efter att jag klippt och sporrat klart så rev jag ur i klädkammaren. Det är nämligen så att vi har inte plats med vår helkroppsspegel någon annanstans. Den hänger på innerväggen i klädkammaren med all vår återvinning och rotfruktsförvaring framför. Det är en bred 70-tals spegel. Snygg, men för bred för våra hallväggar. Vi har inte haft råd ännu att köpa någon ny spegel. Vi har sett ut en och går och tittar på den ibland. Rätt som den är så ska den i alla fall bli vår.

Jag behöver en helkroppsspegel när jag ska prova på mig själv. Drömmen är ett syrum med mycket hyllor, stor spegel och en provdocka. Det händer att drömmar uppfylls. Spegeln verkar i alla fall vara en uppnåelig dröm.

När jag fixat det där med spegeltillgången så började jag sy lite grand. Jag sydde bystvecken och skulle pressa dem. Jag fick en känsla att jag kanske borde testa värmen på strykjärnet mot tyget innan jag började pressa. Det var en himla tur att jag gjorde det. Provbiten nästan smälte. Det var mer tur än skicklighet att jag gjorde testet. Jag är nämligen rätt slarvig med sånt där och pressar det mesta på högsta värmen. Men man ska ha tur ibland.

Min granne, hon med dolmarna, hade stor röjning hemma idag. Det har gjort att jag fått en rejäl bunt med avlagda gardiner. Det är jättevackra tyger i fin kvalitet. Så kvällen har tillbringats i min sköna fåtölj, med en sprättkniv i näven och Bodyguard på TV:n. En nostalgitripp som hette duga. Trots att jag sett filmen massor med gånger så hängde tårarna i ögonfransarna vid slutscenen.

Idag är den första tagen på mitt nya liv

Som barn var jag väldigt liten och späd. Jag var alltid minst i klassen. "Liten men naggande god", var något jag alltid fick höra. När jag kom upp i övre tonåren led jag av att vara så späd. Jag hade väldigt liten byst och ingen midja. Då skulle man ha midja. Jag hade en pojkfigur. Så när Twiggy-modet kom älskade jag det. Det passade mig perfekt.

När jag vid tjugofyra års ålder träffade mina barns far var jag också väldigt smal. Jag hade 34 i klädstorlek. Jag fortsatte vara lika smal efter sonens födsel -76. Dottern föddes -79. Då gick jag upp lite grand. Jag ammade henne länge vilket gjorde att jag ofta åt smörgåsar på kvällen. Tyvärr fortsatte jag med den ovanan efter att jag slutat amma. De smörgåsarna satte sig på kroppen.

Men fortfarande var jag väldigt smal. Jag hade avancerat till storlek 36. Så var jag i många år. I slutet av åttiotalet hade jag det väldigt jobbigt. Det var mycket med sonens skola, hans habilitering, jag pluggade och höll på med handikappföreningen. En vän sa till mig att jag brände mitt ljus i bägge ändarna. Det gjorde jag verkligen.

Det var nu jag började gå upp i vikt. Jag kan inte förklara varför. Kanske tröståt jag en del eller inte förbrände tillräckligt. Jag minns inte. Jag har många minnesluckor från de här åren. Jag hade även börjat få värk i kroppen. Ändå tränade jag en hel del. Så när en god vän ville slå vad med mig om en viktnedgång så hakade jag på. Vi utmanade varandra att vi skulle gå ner tre kilo på tre månader.

Jag är en prestationsmänniska. Allt jag gör ska vara perfekt. Jag har ofta lidit av prestationsångest. Det har gjort att när jag går in i något så gör jag det med 200%. Det gällde även detta bantningsvad. Jag började läsa på om kalorier, förbränning, nyttiga fibrer, vitaminer och allt som kunde vara relevant. Jag la upp ett eget bantningsprogram där jag tog hänsyn till allt jag läst. Till exempel så åt jag minst en banan varje dag. Bananer var på den tiden förbjudna i viktväktarprogrammen eftersom varje banan innehöll 90-100 kalorier. Men bananer är väldigt nyttiga på olika sätt. Därför åt jag dem.

Jag kokade en stor kittel med ett recept jag hade på Finsk sjukhussoppa. Det receptet hade jag hittat och det skulle vara bra. Det var rena rama fis-och pruttsoppan, så den kunde jag bara äta på lediga dagar. Men den höll magen igång. Den innehöll flera sorters lök, vitkål, potatis och en massa andra rotfrukter. Enbart nyttigheter.

Min favoritlunch bestod av ett hårdkokt ägg, tre skivor kokt skinka eller rostbiff, en bukett kokt broccoli och en skiva fullkornsbröd med keso och örtkryddor på. Gud så gott det var. Jag lärde mig också att det är bättre att äta hårdkokta ägg än löskokta. Kroppen använder mer energi för att förbränna hårdkokta. Sådana kunskaper la jag på mig.

Gick jag ner i vikt? Ja, det gjorde jag verkligen. Hela tio kilo försvann på de där tre månaderna. Min bantande väninna gick upp ett kilo under samma period. Men jag insåg att jag fick nästan ett anorextiskt tänkande till slut. Det skrämde mig, så jag avslutade min bantningsperiod.

Livet gick vidare i en ännu högre takt än tidigare. Nu jobbade jag. Sonen fick kramper som vi trodde var epilepsi. Vi pendlade mellan Sundsvall och Umeå på grund av dessa kramper. Han krampade alltså upp till tjugo gånger om dagen. Han var tvungen att byta skolform på grund av dessa kramper också. Livet var verkligen ett helvete.

Jag hade haft värk under en längre tid. Nu eskalerade den. Jag gick in i den berömda väggen och värken blev outhärdlig. Jag fick diagnosen fibromyalgi. Min läkare rådde mig att börja ta hand om mig själv. Vem sjutton hade tid med det? Han ville även att jag skulle börja med vattengympa istället för min andra träning. Vattengympa! Det var ju bara gamla tjocka tanter som höll på med sånt. Jag skulle träna bort min fibro. Läkaren bara skakade på huvudet. Han förstod säkert att jag skulle misslyckas. Jag var verkligen i dåligt skick, både fysiskt och mentalt. Idag fattar jag inte hur jag orkade.

Till slut insåg jag att jag kunde inte träna som jag gjorde. Det fick bli vattengympa och jag kom att älska den. Det var nog nu jag började gå upp i vikt. När maken och jag skulle promenera tillsammans så fick vi gå så han kunde fortsätta en längre sträcka, medan jag gick hem. Min kropp orkade inte mer.

-97 skilde jag mig och jag gick ner i vikt igen. Helt utan egen påverkan. Förmodligen av allt jobbigt runt skilsmässa och flytt från mina barn. Jag kunde inte äta utan att må illa. När jag några år senare träffade sambon så var jag återigen en -38. När vi hade bott ihop ett halvår så fick jag psoriasis och fibron gick in i ett jätteskov. Jag var tvungen att sluta arbeta. Nu tränade jag inte heller. På grund av flyttar hade jag inte hittat något bra ställe att träna på. Sambon hade hundar så hundpromenaderna blev min träning. Så småningom började jag även med den vattengympa som jag fortfarande håller på med. Jag hittade även en grupp som höll på med Qi Gong i vatten. Det älskade jag. Tyvärr så varade det bara i några terminer, eftersom uppslutningen var för låg. Jag testade Qi Gong på land, men det klarade inte min kropp.

Livet fortsatte att vara knöligt av olika orsaker. Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Jag började åt en antideppmedicin. Den var i första hand för värken. Den hade visat bra testresultat på just fibropatienter. Nu gick jag upp i vikt ganska ordentligt och jag skyller det på medicinen. Kanske också att för första gången på många år åt jag väldigt ordentligt. Både jag och sambon tycker om att laga mat och det gjorde vi tillsammans på den här tiden. Vilka måltider vi skapade ibland......:-)

För drygt fem år sedan fick sambon sin TIA, en typ av stroke. Han mådde dåligt och jag mådde dåligt. Nu var jag tvungen att öka intaget av antidepp. Annars bara grät jag hela tiden. Jag kom även i kontakt med en, för mig, ny värkmedicin. Jag fortsatte gå upp i vikt. Jag tror att det mycket handlar om medicinerna och ett förhållandevis stillasittande liv. Hade jag en pojkfigur som ung, så har jag en gubbmage nu. Jag har enbart bukfett. Jag är smal över armar och ben. Jag är smal över höfter och ända. Jag har även en tjock hals som jag lider av. Den är förmodligen kopplad till mina sköldkörtelproblem. Men det är varken vackert eller kul att se ut som en hamster i ansiktet.

Nu ska jag verkligen försöka få ändring på det. Men den här gången ska jag inte vara lika fanatiskt. Jag vet att vi äter mycket nyttig mat. Det jag ska göra är att utesluta allt det där onödiga. Och när det blir barmark så ska vi börja promenera. Det finns en till i det här hushållet som behöver gå ner i vikt. Idag blir det en promenad till Hemköp. De säljer billiga gurkor och billig frukt. Jag vet att frukt innehåller socker. Men de innehåller också mycket nyttiga C-vitaminer som man så väl behöver så här års. Så det känns viktigare just nu.

Jag lovar att det ska inte bli någon bantningsblogg här. Jag äger inte ens en våg. Men ett måttband har jag så det kanske blir en liten rapport ibland. Det beror på hur det går. Jag har så jäkla svårt att berätta om mina misslyckanden.....:-)