måndag 20 februari 2012

Man måste få skratta

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om hur bedrövligt livet varit i olika skeden. Jag hade en egen undring om hur jag orkade. Det har jag fortfarande, men igår kom jag ihåg något som kanske är en förklaring till det. En liten förklaring i alla fall.

Jag var som sagt var aktiv i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Jag var väldigt aktiv både på lokal-och riksplan. Även om det var mycket jobb så var det mycket stimulerande också. Det var fantastiskt att träffa föräldrar i samma situation. Vi hjälpte och stöttade varandra väldigt mycket. Det blev mitt andningshål, tror jag.

Det förekom en hel del bus och hyss och massor med skratt. Jag tror det kom sig av att alla hade det så jobbigt hemma att man ibland var tvungen att få skratta och tanka glädje så mycket som möjligt. Ibland berättade de äldre RBU-medlemmarna att de hade haft liknande hyss för sig när de var yngre. Det var nog ett nödvändigt ont.

Jag kom igår på en sådan där grej som skapade en del skratt efteråt. Det var väl inget hyss precis utan mer ett utslag av min spontanitet och tanklöshet. Vi var några Sundsvallsbor som varit på konferens. Nu var vi på väg hem med tåget. När jag skulle hänga upp min jacka så gick hängaren/hanken sönder. Sömmerska som jag är så har jag naturligtvis alltid ett litet syetui i handväskan. Jag tar fram det och ska börja trä tråd på nålen. Just då kommer konduktören och vill se biljetterna.

Jag lämnar då över min nål och tråd till honom och säger åt han att han ska hålla i det medan jag tar fram min biljett. Jag lämnar alltså inte över grejerna till mina vänner utan till konduktören. Varför vet jag inte. Det roliga är att han tar emot det och står där ordentligt och väntar medan jag plockar fram min biljett. Sedan lämnar han artigt tillbaka sakerna med ett leende. Vi exploderar i skratt. Inte åt konduktören, för han var ju helt underbar. Utan vi skrattar åt mig. Jag är bara sådan. Gissa bara hur så många tokigheter jag gjort i mina dagar. Här hemma brukar vi dryfta om jag har en rörig eller rörlig hjärna. Sambon hävdar med bestämdhet att den är rörig medan jag hävdar att den är ovanligt rörlig........:-)

Samtidigt tror jag att sådana saker och minnen gjort att jag orkade alla de jobbiga åren. Ett skratt förlänger livet och gör att man orkar en stund till.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det bästa är att det är mänskligt. Att våga vara vimsig och locka till skratt är en härlig egenskap. Jag njuter av att se gamla svenska filmer med vardagshändelser och med humorn som var förr. Inget anspel på sex, våld och råhet med snabba effekter och gräll musik.

Cina sa...

Haha! Visst är det så fina Cicki! Man behöver skratta. Massage inombords liksom!
Tror man fixar svåra saker om man bara våga släppa lite och se det "roliga" även när det är sorgligt, tungt och allvarligt.
När jag jobbade natt med vård i livets slutskede lärde jag mig massor om detta. Jag brukar säga att det var mitt roligaste arbete hitills. Det handlade ju inte om att det var precis "roligt" utan för att jag fick förmånen att lära mig så mycket om svåra stunder i livet. Att även de oerhört svåra stunderna kan vara kantade med glädje, humor och kärlek.
Sen, att bjussa på sig själv i vardagen är berikande! Både för sig själv och andra!
Kram!

Cicki sa...

Solveig: Jag bjuder gärna på ett skratt om jag kan.....:-)

Cina: Massage inombords var en bra beskrivning. Du vet ju också hur det är att man ibland måste ta livet med en klackspark.