Om att åka till Ikea

Mångmamma skriver i ett inlägg att hon varit till Ikea igår. Dit har hon 12 mil enkel resa. Vårt närmaste Ikea ligger i Kungens Kurva. Dit har vi 2-3 mil. Det tycker jag är tillräckligt långt. När vi är uppe i Sundsvall så hamnar vi av någon anledning ofta på Ikea. Så vi handlar mer ofta där än i Kungens Kurva. Till Ikea i Sundsvall är det ju bara ca 45 mil enkel resa.....:-)

Ikea i Sundsvall ligger i ett område som heter Birsta. Det ligger ca en mil norr om sta´n. Numera är det ett eget samhälle, fylld av butiker och gallerior av allehanda slag. Birsta City är näst största handelsområdet i landet, slaget enbart av Kungens Kurva.

När jag flyttade till Sundsvall -67 fanns det nästan ingenting där. Det var Kooperativa och Hakonbolaget som hade sina lager där. Idag heter det Coop och Ica, men på den tiden hette de så. De låg efter Timmervägen. Timmervägen, var precis som det låter, en väg som timmerbilarna trafikerade. Timmervägen binder samman E14 (nuvarande E75) och E4.

Ikea var först på plats att bygga där. Man byggde ett tvåvåningspalats. De var ensamma på plats länge. Av någon anledning så gick det sämre under något år så man hyrde ut övervåningen till småbutiker. De var inte ens inredda utan det var en öppen lösning. Man kunde gå och handla i olika butiker och betala i en gemensam kassa. En mycket knepig lösning.

Det var så här bara en kort tid. Man byggde snart om huset och utökade det. Fortfarande hade Ikea nedre plan och det var andra butiker på övre plan. Nu började tomterna runt omkring fyllas av andra butiker. Om jag minns rätt så var Överskottsbolaget (nuvarande Ö&B) först på plan. Ikea fick ett rejält uppsving. De var det Ikeavaruhus som låg längst norrut. Så var det till bara något år sedan. Folk började göra utflykter till Ikea. Det gick bussturer dit från städer norr om Sundsvall. Birsta blev ett turistmål. Man åkte dit, ställde upp sin husvagn på parkeringen och fyllde husvagnen med Ikeavaror innan hemfärden.  Jag minns att under några somrar, gick personal från Ikea runt bland husvagnarna och bjöd på frukost.

Som sagt var så har Birsta vuxit till en egen affärsstad. Det gamla Ikeahuset finns kvar, numera rejält ombyggt. Ikea däremot har byggt nytt och huserar numera i mycket större lokaler.

Säga vad man vill om Ingvar Kamprad, men en näsa för affärer har han. Vem hade kunnat tänka sig denna utveckling av Birsta när Ikea öppnade där i slutet av sextiotalet. Tydligen kunde Ingvar se potentialen redan då!

Bättre än Pågens

Bakat med kärlek!

Vad ska man tro?

Jag tycker om att titta på "Det okända". Det kittlar min nyfikenhet. Vissa sk medier tror jag mindre på. Andra prickar in exakt det som de berörda har upplevt. Jag vet inte vad jag ska tro?

Pappa säger att ibland vaknar han och vet att Eivor ligger bredvid han. Samtidigt talar han om för mig att han tror inte på sånt.

Jag har själv upplevt att jag känt igen mig på platser jag aldrig varit på tidigare. I alla fall inte i detta livet. När jag vid arton års ålder flyttade upp till Sundsvall med min familj så kände jag att jag kommit hem. Jag har även känt mig hemma på andra platser i Jämtland och Härjedalen.

Vid några extra jobbiga tillfällen i livet har jag provat att meditera. Då har jag fått upp bilder på mamma som går bakom mina barn och vakar över dem. 

Första gången jag och sambon skulle dela säng så kändes det fullständigt naturligt att klä av mig inför honom. Jag visste inom mig att han sett min kropp förr. Jag som tidigare skämts för min kropp inför min man, vågade nu visa upp hela mig utan att skämmas. Sambon och jag har funderat på om vi levt ihop i ett tidigare liv.

Jag och min bästa väninna har upplevt samma sak i vår vänskap. Vi har funderat på om vi varit systrar i ett tidigare liv.

Jag vet inte vad jag ska tro när det gäller sådana här saker. Mitt förnuft säger åt mig att det kan inte finnas ett liv efter detta. Vi kan inte leva nya liv om och om igen. Det är vad förnuftet säger. Ändå känns det bra att tro på att det finns något bortom de förnuftiga gränserna.

Har jag varit norrlänning i ett tidigare liv? Har sambon och jag levt ihop tidigare? Har Suss och jag varit systrar för länge sedan?

Jag kan samtidigt känna en trygghet i att tro på det övernaturliga. Jag vill tro att mamma vakar över sina barnbarn. Jag vill tro att Eivor finns kvar hos pappa och hjälper honom att orka. Jag vill tro att min farmor sitter där uppe och nickar godkännande åt mina livsval.

Jag kan finna tröst i tanken att jag kommer att finnas kvar och följa mina barn i deras liv framöver. Att finnas kvar och kanske trösta dem när de har det jobbigt.

Vad ska man egentligen tro? Hur tror ni?

Fucking perfect

Det är förmodligen både musikaliskt och politiskt inkorrekt för en gammal tant att gilla Pink. Men jag älskar verkligen den här bruden. Speciellt för hennes texter. Jag känner ett systerskap med henne. Nu har hon gjort det igen. Skrivit en låt med en text som går rakt in i hjärtat och hjärna och med en smäll i magen, så det heter duga.

Jag levde i ett äktenskap där jag alltid fick höra att jag inte dög någonting till. Jag visste inom mig hela tiden att det gjorde jag ju. Dög, alltså! Det var kanske därför jag älskade RBU. Där kunde och vågade jag vara mig själv. Den där trotsiga tjejen som levde efter reglerna: "Snälla flickor kommer till himlen. Vi andra kan gå hur långt som helst." eller "Frestelser är till för att njuta av."


Det tog mig nästan tjugofem år att våga ta steget ut i det fria. Fråga mig inte varför jag inte vågade förr. Det kan jag inte svara på. Kanske jag var för kuvad och trött, helt enkelt.

Numera vågar jag vara mig själv. vågar skratta högst, vågar göra bort mig, vågar prata för mycket. Jag vet att jag är "fucking perfect" i alla fall.

Här kommer hon. Tjejen med stort P.

Tekakor

Ursprunget till dessa tekakor kommer ifrån min moster Maja. Hon bakade alltid fantastiskt matbröd. En gång när hon skulle göra de här tekakorna var hon utan mjöl. Hon skickade morbror Sven att köpa det. Han kom hem med något som hette Lantvete. Eftersom moster Maja var en ragata och morbror Sven en toffel så fick han sig en rejäl utskällning om att han inte ens kunde köpa riktigt mjöl. Men snål som moster var, så använde hon det där mjölet. Tekakorna blev godare än någonsin.

Mamma fick receptet och sedan har jag ärvt det i min tur. De senaste åren har jag inte hittat lantveten så jag har gjort en egen variant med vetemjöl och grahamsmjöl. Utom igår. Då tog jag en påse "lantbrödsmjöl fyra sorter". Jag tog det för att datumet hade gått ut och jag ville använda upp det innan det blev för gammalt. Jag minskade lite på mjölmängden eftersom det mjölet är ganska grovt. Förutom vetemjöl så innehåller det korn, råg och havre. Det blev världens godaste tekakor. Naturligvis måste jag dela med mig av receptet.

Majas tekakor på mitt sätt
32 st

1 l mjölk
200 g smör
50 g jäst gärna för söta degar
1 dl sirap
2 tsk salt
1½ kg (en påse) Lantbrödsmjöl fyra sorter

Låt degen först jäsa i 60 minuter. Kavla ut dem till en tjocklek på ca ½-1 cm. Tryck ut kakor med mått, ca 12 cm diameter. Låt dem jäsa 40 minuter på plåten. Grädda i 225 grader i 6-7 minuter.

Godkänd och trotsig

Nu har jag varit och gjort arbetsEKG. Det gick bra. Så nervös jag var. Igårkväll trodde jag att jag skulle bli sjuk. Jag kände mig febrig, hade en hemsk huvudvärk och mådde illa. Jag var helt övertygad om att jag skulle få kräksjuka under natten. Jag som inte varit magsjuk på tjugo år! Med en halv Stilnoct till hjälp så somnade jag som en stock. Men jag har nog varit vaken en gång i timmen. Ändå gick det bra att komma upp klockan sex när väckaren ringde.

Det var en underbar sköterska som hjälpte mig med det hela. Man skulle trampa på en testcykel, med ett ganska högt motstånd, så länge man orkade. Flåset var det inget större fel på, men mina ben tvärstumnade efter ett tag så jag kunde inte trampa mer än i ca tio minuter. Det är ju så med fibron att musklerna dräneras på syre vid statiska rörelser.

Efter utfört uppdrag så fick jag träffa läkaren. Det var en snorkig jäkel. Han frågade en del saker, som till exempel min ärftlighet, om jag rökte och om mina blodfetter. Jag har lite förhöjda blodfetter, men min VC-läkare anser att det är inte speciellt alarmerande. Först klagade han på min dåliga kondition. När jag förklarade att jag orkat ett tag till om benen hållit så tittade han bara överlägset på mig. Sedan talade han om att jag hade tre riskfaktorer, nämligen ärftligheten, rökningen och blodfetterna. Och så gläfste han lite extra om rökningen.

För övrigt av EKGet bra. Hjärtat slog några extra slag, men det var inget att oroa sig för. Inte just nu i alla fall. Jag hade lite hög vilopuls. Det visste jag sedan tidigare att jag har. Blodtrycket var bra. Det var jag inte heller orolig för, eftersom jag vet sedan tidigare att jag har ett väldigt bra tryck. Det är skönt.

Det som händer nu är att jag ska göra ett dygnsEKG. Jag ska tydligen ha någon form av bandspelare på mig som registrerar över ett helt dygn. Det ska ske i april. Efter det ska man ta ställning till om jag behöver medicinera. I så fall blir det förmodligen en väldigt låg dos, enligt doktor Snorklund.

Jag vet att det inte är hälsosamt att röka. Det vet väl alla idag. Jag röker tre cigarretter om dagen, det vill säga ett paket i veckan. Jag har inte lyckats hitta den rätta motivationen för att ta bort de tre sista. När sambon fick sin stroke för fem år sedan så slutade han direkt. Jag försökte också, men lyckades inte. Då övergick jag till att minska antalet istället. Det  har gått över förväntan. Jag har minskat från trettio-fyrtio om dagen till de här tre sista. De vill jag unna mig.

Jag har funderat över varför jag tänker så. Jag tror att det ligger i den jobbiga situation som vi haft nu i flera år. Jag känner att jag måste få unna mig någonting. Det är de här tre stackars cigarretterna. Jag njuter verkligen av dem.

Nu kommer säkert flera att säga att när de slutade så var det de bästa de gjort. Det är jag helt övertygad om att det är. Samt att jag är full av beundran för dem som lyckas sluta. På ett vis skulle jag också vilja vara där. Bara inte just nu.


Just nu så funderar jag i alla fall på fullt allvar att det paketet jag har på gång nu ska vara mitt sista. Bara för att knäppa doktor Snorklund på näsan i april. Så slutar jag så är det inte för att jag vill, utan för att jag är trotsig och ska bevisa att jag klarar det. Det är kanske den utmaning jag behöver.

Tanttankar

Jag känner mig som en urdålig bloggerska just nu. Jag har inga spännande eller intressanta inlägg att skriva. Jag läser alla mina favoritbloggar, men kommer mig inte för att kommentera. Tycker inte jag har något slagfärdigt att komma med.

Jag kan inte säga att jag är deprimerad för det är jag inte. Egentligen trivs jag rätt bra med livet i allmänhet. Men tankarna far runt i huvudet och ibland är jag lite rädd för vad som ska hända. Imorgonbitti ska jag göra ett arbetsEKG. Jag är rädd för vad det ska visa. Jag ska även göra en spirometri som jag är rätt orolig över. Tänk om det visar sig att alla dumma cigarretter genom åren har lämnat spår. Jag ska även göra en rektoskopi. Den är jag inte orolig över eftersom jag vet vad de kommer att hitta. Däremot känns den väldigt pinsam. Dessutom är min ordinarie läkare borta då, så jag ska gå till en manlig läkare och göra den. Förhoppningsvis får jag i alla fall hjälp och kanske en operation.

Man kan lugnt påstå att tankar på ekonomin och sambons utredning gör inte tänkandet mindre. Vi är i stort behov av nya sängar, till exempel. Det skulle göra mycket gott för kroppen.

Det är så här tankarna vandrar. Då gör jag som jag brukar. Gömmer mig vid symaskinen. Just nu håller jag på med en väska av det roliga spelkortstyget. Väskan är en beställning där "kunden" önskat hur hon vill ha den. Det är en mycket rolig utmaning och jag tror det blir bra.

Dessutom ska jag baka de där tekakorna idag som jag skulle gjort igår.

Som sagt var, så finns jag här, även om jag är dålig på att göra mig hörd.