Som jag skrivit om tidigare så träffas vi en grupp väninnor och äter lunch tillsammans en gång i månaden. Vi har alla kopplingen till att vi är medlemmar i Reumatikerföreningen. Vi lärde känna varandra när vi gick i en skrivarcirkel i flera år. Så småningom upphörde cirkeln, men vi kände att vi var några som ville fortsätta att träffas. Vi ville skriva om våra liv och stötta varandra i det skrivandet
Men, som med så mycket annat här i livet, så blev det inte så. Alla fem drabbades på något vis av dödsfall och/eller sjukdomar. Vi insåg att vi behövde varandra som samtalspartners. Så har vi haft det nu i några år och det har varit helt fantastiskt. Vi har vågat att prata om de mest tabulagda ämnen genom att vi känt sådan trygghet i gruppen.
Nu börjar mycket av det sorgliga lägga sig och då har vi pratat om olika ämnen som vi skulle vilja diskutera lite mer strukturerat. Härom dagen kom flera av oss i kontakt med en ny artikel om en studie som funnits i ett antal år. Det ämnet satt som handen i handsken för vår grupp. Vi är alla fem numera 60+, så ämnet passar oss verkligen.
Vill du veta mer om detta ämne så hittar du artikeln här:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/nyfiken-pa-att-bli-gammal_5453913.svd






