Syblogg, matblogg,eller musikblogg? Det är frågan. Det viktigaste är att det är MIN blogg. Här får jag tycka och tänka vad jag vill om vad som helst. Gillar du det så är du hjärtligt välkommen hit.
Det är inte lätt att vara katt i den här familjen. Eller jo, det är det nog för det mesta. Men risken att bli trampad på är stor.
Jag har alltid varit extremt klumpig. Även som barn var jag det, fast jag var minst i klassen. Liten och späd som en räka. Jag var den där som alltid fastnade på hopplinten om jag över huvud taget kom upp på den. Alltid vald sist i brännbollen. Jag snubblade på mina egna fötter.
Tro inte det har blivit bättre med åren och fibron som tagit plats i min kropp. Dessutom är jag inte fullt så späd heller numera. En mattkant, en lös sladd och jag snubblar till. För det mesta behövs inte ens det. Jag snubblar i alla fall.
Idag var det en katt i vägen. Elvis sprang runt mina fötter och lyssnade inte alls på att jag sa åt honom att flytta sig. Det slutade med att jag trampade honom på svansen eller tassen. Jag vet inte vilken del av honom som kom i vägen. Han skrek till och sprang och gömde sig.
I flera timmar sprang han undan bara jag kom i närheten av han. Nu har han tagit mig till nåder igen, men tittar fortfarande misstänksamt på mina fötter.
Gissa vad jag sa till honom när jag trampade på han: "Skyll dig själv som springer framför mina fötter."
Nu har jag sytt en brödkorg på beställning. Jag gillar det här citrontyget som jag tror är ett 60-tals tyg. Jag köpte det på loppisen. Då var det en uppsydd gardin. Den modellen var väldigt populär på 60-talet och har inte förekommit sedan dess, vad jag vet. Så det är på gardinmodellen jag grundar mina funderingar på. Annars är nog själva mönstret rätt tidlöst.
Man blir glad av citronerna som lyser som små solar.
De här brödkorgarna (eller vad man nu vill ha i dem) är vändbara så man kan ju även ha den gula sidan upp om man vill.
Som vanligt så är det tvättbart i 40 grader. Det är bomullstyg rätt igenom och ett stelt vlieselin hjälper till att hålla formen på korgen.
Vår almanacka har gått fel så därför har vi inte städat ut julen än. Eller fram till idag hade vi inte gjort det. Nu är i alla fall allt undanplockat utom några juldukar som jag inte tagit bort än. Så kom vi då till det här med städningen efteråt. Sambon började dammsuga. Plötsligt hör jag honom säga: " Shit!" Det var dammsugarslangen som gick av en liten bit nedanför fästet. Nu är det en extra lång slang på vår dammsugare så vi tänkte att det är ju bara att korta av den och sätta fast den igen. Men så enkelt fick det inte vara. På alla andra dammsugare som jag ägt så har man bara kunnat skruva tillbaka slangen. Men inte på den här. Nu är det ju en liten dyrare sort vi har så jag vet inte om man varit mer noggrann därför. Oavsett vad det beror på så var i alla fall slangen limmad inuti munstycket. Först var det ett rent h-vete att få bort den gamla slangbiten. Sedan skulle vi leta lim för att sätta tillbaka den. Det gick inte på annat sätt. Tydligen lagar vi sällan saker här, eller limmar i alla fall för när vi äntligen hittade ett lim så var det torkat. Nu får vi vänta några dagar innan vi får tag på det lim vi har. Men eftersom vi inte kutar runt med dammsugaren i onödan annars heller så tror jag inte vi dör av att vänta några dagar till. Det är ju väldigt bra att kunna skylla på att dammsugaren är trasig.
Idag firar sambon och jag tio år tillsammans. Vi firar verkligen den dagen vi träffades, eftersom det var kärlek vid första ögonkontakten. Fast egentligen var det nog kärlek redan vid tangentbordet. Jag vet att jag berättat om det tidigare, men för nya läsare så kommer det en kortversion här.
Som singel i slutet på 90-talet så häckade jag på Aftonbladets chat. Där fanns det både trevliga och otrevliga människor. De otrevliga lärde man sig hantera och de trevliga hände det att man lärde känna IRL.
Alldeles i början på 2000-talet så hade jag krångel med min dator. En "Varghane 39" hakade på något jag sa på chatten. Det resulterade så småningom i att jag berättade för honom om mitt datorstrul. Han berättade då att han var datatekniker och kanske kunde hjälpa mig att lösa det. Men han erbjöd sig inte att komma hem och göra det utan tipsade om hur jag kunde lösa det själv. Bara för det växte han i min aktning. Han var inte ute efter min kropp!
Men efter ett antal samtal och eget strulande så kom vi fram till att det kanske var bäst att han ändå kom hem och hjälpte mig. Tyvärr hade han inte tid på en gång utan jag fick vänta någon vecka. Aha, han var inte het på gröten!
Vi övergick nu till att snacka på ICQ:n istället. Till slut hade vi ett maratonsnack där som nog var inledningen på århundradets kärlekssaga. Vi åt kvällsmat, nattmacka och frukost tillsammans vid det tillfället. Vi pratade på ICQ:n i 14 timmar eller något sånt. Bonusdottern brukar säga att hon gick och la sig medan vi pratade, hon klev upp och gick till skolan och vi fortsatte och prata. Vi pratade även när hon kom hem från skolan. Så var det. Efter det fanns det helt klart något mellan oss. Ändå hade vi bara pratat vardagligt om intressen, våra barn, musik och allt annat som inte var värdeladdat.
Nåväl, så kom då den stora dagen. Jag hade redan på maratonchatten erbjudit att han kunde äta middag hos mig. Full i sjutton som jag var så hade jag sett till att det fanns vin hemma. Då skulle han ju inte kunna köra hem efteråt. Man är väl en smart brud.
Han hann inte ens innanför dörren förrän jag kramade honom och visste att det här är mannen i mitt liv. Han kom en söndag. På tisdagen lagade han min dator. Vad vi gjorde där emellan tänker jag inte berätta. På onsdagen var jag tvungen att jobba. Sedan åkte jag direkt till honom. Han hämtade mig vid tåget och friade i bilen. Jag sa "Ja" utan att tveka.
Den här spelar jag för honom.
Det har varit tio tuffa år på många sätt. När vi gick i familjeterapi så sa vår terapeut att det var sällan hon mötte par med så stark kärlek som vår. Hon var förvånad att vi, trots all yttre påverkan, fortfarande var så övertygade om vår kärlek till varandra. Numera är det något lugnare runt oss även om det sticker upp oroshärdar då och då.
Trots dessa oroshärdar så vet jag att vi kommer att hålla ihop resten av livet. Försvinner han först så vet jag att jag kommer att sakna honom varenda minut för resten av mitt liv.
Ibland undrar jag om jag är lite udda. Eller det här med att inte platsa i sin egen ålder. Jag minns när jag kunde säga till mina jämnåriga arbetskamrater: "Å lyssna vilken härlig låt." De tittade konstigt på mig och svarade att det där var inte musik för folk i vår ålder. "Lyssnar du på sånt", kunde de fråga. Ja, det gjorde jag och det gör jag.
Nu sitter jag här och skriver och läser och rockar skiten ur Takida och Pink och fötterna går som trumpinnar på mitt fotstöd. Säg att det är fullständigt normalt för en kärring som just fyllt sextio år att göra så!
Vem är Cicki? Jo, en liten lagom (nåja, kanske lite för mycket)tjock tant i sina bästa år. Lever med sitt livs kärlek, i bloggen kallad för Sambon. Tillbringar mycket dagtid vid symaskinen och kvällstid framför TV:n med katten Elvis i famnen.
Till familjen hör också ett antal barn, bonusbarn och bonusbarnbarn. Ingen nämnd och ingen glömd.
