Mitt 60-tal

 

Idag när jag lyssnade på Sommar i P1 så var det för mig två rätt okända systrar som pratade, Klara och Johanna Söderberg. Jag visste att de var duon First Aid Kit och att de spelat för Patty Smith när hon fick Polarpriset. Det var ungefär det enda jag visste.

Det var ett spännande program att höra dessa unga tjejer berätta om sin resa till att bli en känd popduo. Det som gjorde det extra spännande var deras val av musik. Det var musik som passade mig som hand i handsken. När de spelade Buffy Sainte-Maries Universal Soldier så var det som att jag kastades tillbaka till mitt 60-tal. Det var då jag var ung.

Mitt 60-tal bestod mycket av musik. Det var då Beatles, Rolling Stones och alla de andra stora kom. Det var då allt hände inom musiken. Vi som var unga fick vara med om det och jag tror inte någon som växte då kunde missa allt detta.

Men det var inte bara musik det årtiondet. Det var mycket politik också. Det var då de stora viktiga ledarna dödades, John F Kennedy, Robert Kennedy, Martin Luther King och Malcom X. Det var då Martin Luther King höll sitt berömda tal "I have a dream".

Det var det årtiondet vi levde med Vietnam-kriget. Det gick inte att vara oberörd av det. Alla tog någon form av ställning. Vi som var unga gjorde det på vårt vis. Jag var "mods". Vårt kännetecken var de stora bylsiga militärjackorna med peace-märken ditritade. Tyvärr fick jag aldrig själv någon sådan jacka, men jag var "mods" till själ och hjärta ändå. Vi pratade mycket politik. Det var så då. Peace, Love and Understanding.

Vietnam-kriget skapade en enorm proteströrelse som svepte över världen. Det gicks protestmarscher överallt. Det var 1968 som Olof Palme gick med i en demonstration mot USA:s krig mot det som då var Nordvietnam. En demonstation som Palme kritiserades mycket för och som gjorde att det var mycket spänt mellan Sverige och USA under ett antal år. Det var även under sextiotalet som studenterna revolterade runt om i världen. Det var som sagt mycket politik då.

Ibland känns det som att allt hände under mitt sextiotal. Vi hade en fantastiskt tillväxt och visste knappt vad arbetslöshet var för något. Vi var oövervinnerliga, vi som växte upp då. Jag är glad att jag fick vara med. Det var 60-talet som formade mig till den jag är idag.

Allt detta mindes jag på grund av en enda melodi på radion!

Ungdomsstyrka

För några veckor sedan var det en tragisk olycka med en pojke, Linus, som blev påkörd och dödad av tåget i Täby Kyrkby utanför Stockholm. Pappan till pojken bloggade sedan tidigare. Han har haft modet att fortsätta att blogga om sina känslor. Jag hade inte läst hans blogg tidigare men ramlade över den av en händelse.

För mig har det varit otroligt att följa med i denna känslostorm. Under mina år inom handikapprörelsen så hade jag en hel del vänner som förlorade sina barn. En mycket nära vän förlorade sin son under en operation. Min egen bror förlorade ett barn som var funktionshindrat och jag har en kusin som blev påkörd och dödad av tåget och en annan kusin som omkom i en bilolycka. Trots detta har jag aldrig fått deras känslor beskrivna så som denna pappa beskriver sina. Han är modig som vågar skriva så om sina känslor.

I kvällens inlägg tipsar han om en grupp på Facebook. Det är vänner till Linus som startat en grupp för att få kyrkklockorna att ringa för Linus 13.37. Här beskriver pappan vad 1337 står för. Ungdomarna som dragit igång detta har lyckats med att få kyrkan i Täby Kyrkby att ringa just detta klockslag. Nu vill man fortsätta och uppmanar fler kyrkor till detta. Vilken styrka det finns i ungdomsrörelsen när den väl sätter igång.

Vi som var unga på 60-och 70-talet tyckte vi var häftiga med alla våra protester. Då skulle man vara vänsterradikal och emot USA och krig. Ungdomar av alla generationer har revolterat mot vuxenkooperativet. Ungdomsrevolten lever fortfarande. Hjälp till och stötta dem i sin strävan genom att gå med i denna Facebook-grupp.

Mina jag och min skoltid

Jag har fått kontakt med en klasskamrat från högstadietiden. Det är via StayFriends. Idag har vi mailat lite grand till varandra. Det visade sig att han mindes mig som lite kantig och tvär, mot dem som inte tog för sig. Det vill säga till honom bland annat, eftersom han på den tiden var en blyg och tillbakadragen kille.

Det värsta är att han har rätt. Jag var hemsk under några år, när jag var tonåring. Det var inte så kul hemma av olika anledningar och det tog jag ut mot mina skolkamrater. Jag har försökt att förtränga hur jag var. För några år sedan kunde jag försonas med min barndom, så där har jag gått vidare.

Men det känns tungt att någon ska minnas mig som jag var då. För egentligen var det inte mitt rätta jag. Den jag själv ser från åren innan den här skoltiden, är en jätteblyg och rädd liten tjej. Även åren efter min högstadietid, återgick jag till att vara den där blyga och rädda tjejen.

Den blyga och rädda finns fortfarande inom mig och dyker upp när jag hamnar i okända situationer. Numera gömmer jag henne bakom ett glatt och pladdrande yttre. Men hon finns där. Tack och lov finns inte den hemska tjejen kvar. Hon har försvunnit. Och jag vill aldrig mer göra någon illa genom mitt beteende. I alla fall inte medvetet.

Vilka fina ungdomar det finns

Idag har vi hämtat hem vår nygamla soffa. När vi ska bära in den i huset så uppstår ett litet problem, det går inte att spärra källardörren. Jag går in och tittar om det finns något man kan använda. Då kommer det två unga killar, sådana där tvåmeterstyper i sexton-sjutton års ålder. Jag frågar om de har lust att hjälpa till med en sak. "Självklart", svarar de fast de inte har en aning om vad de ska hjälpa till med. Min tanke var att de kunde hålla upp dörren medan vi lyfte in soffan.

Just då kommer sambon med en låda vi hade i bilen och spärrar upp dörren med den. Jag säger till killarna att de slapp att vara dörrvakter, samtidigt som jag tackar dem för att de var villiga att ställa upp.

Vi börjar baxa ut soffan ur bilen när det kommer två unga killar till. De frågar om de kan hjälpa till att bära. Det är klart vi tackade ja till det. Killarna hjälper sambon att bära upp soffan, medan jag flyttade på bilen. Allt gick lätt som en plätt.

Heder åt dessa ungdomar.