Min Tio i topp-lista

Jag blev utmanad på Facebook att jag ska lista 10 av mina favoritalbum inom musiken. Tyckte det verkade svårt men när jag väl började så blev det fler än 10. Så nu kör jag lite Cickis musikhistoria.

Den börjar med Bamses födelsedag som jag fick på 78 varvare. Jag var nog 5-6 år eller något sånt. Vi sjöng väldigt mycket hemma. Både mamma och pappa var duktiga på att sjunga och det smittade av sig. Så med glad hals drog jag av några Thory Bernads hit som Vildandens sång, Mjölnarens Irene och Sjöman.

Men om vi ska vara lite mer allvarliga så började mitt riktiga musikintresse med att de där pojkarna från Liverpool slog igenom. Jag tror att en av mina första skivor var She loves you.

Men så hade vi ju Tio i topp och det var guld för en musikgalen tonåring. Det var där jag började odla mitt något mer sofistikerade musikintresse. Det har varit brett och stundtals även spretigt, som ni kommer att märka. Så nu till de album som betytt något i mitt liv.

Out of our heads. The Rolling Stones
The angry young Them, Them (Van Morrison)
Chess Story, Chess Records blues
Parsley, Sage, Rosemary and Thyme Simon & Garfunkel
Bridge over trouble water Simon & Garfunkel

Jag lyssnade också mycket på Stevie Wonder, José Feliciano, Gilbert O´Sullivan och några mer.
Sedan kom det ett antal år i mitt liv som var rätt utan musik av olika anledningar. Det var nog mest skvalradio. Men det tog jag igen så småningom. Första gången jag hörde Still got the blues blev jag riktigt golvad. En ny Gary Moore fan var född. Med det följde det några till gitarrister, bland annat Clapton.

Still got the blues Gary Moore
Out in the fields Gary Moore
Pilgrim Eric Clapton
Unplugged Eric Clapton

Countryn har alltid funnits i mitt liv. Bland annat har jag en bror som är väldigt duktig på att sjunga country. Men det är väl först på senare år som jag börjat lyssna mer och mer på den genren. Där finns många fina artister och jag är väldigt förtjust i just kvinnliga countrysångare. Och här är några av dem som jag blir väldigt glad av att lyssna på.

Come on over Shania Twain
Up! Shania Twain
A woman can change her mind Jill Johnson
Flirting with disaster Jill Johnson

Det här var min lista. Jag utmanar ingen men hämta gärna upp stafettpinnen och ge mig era tio bästa

Min Stoneskoncert

Jag måste nog berätta om vår magiska kväll igår. Den här Stoneskonserten var på sätt och vis min 65-års present. Och vad kan vara mer logiskt då, än att gå och se sina stora idoler sedan 50 år tillbaka. Snacka om ungdomssynder.....:-) Vi hade turen och få tag på biljetter. Det var verkligen tur för de var slutsålda på tjugo minuter eller något sånt.

Vi åkte in till Stockholm vid halv femtiden. Konserten skulle börja 19.00, men eftersom det tar nästan en timme för oss att åka hemifrån in till Stockholm så bör man vara ute i god tid. Vi behövde även äta något. Vi åkte till Södra station, mln gamla pendeltågsstation medan jag fortfarande jobbade. Sedan gick vi till Burger King på Medborgarplatsen. Det fick inte bli några extravaganser, men eftersom det säkert var mer än ett år sedan som vi åt ett hamburgermål så var det helt OK.

Sedan skulle vi ju ta tunnelbanan till Tele 2 Arena. Första tåget som kom var så fullt att det överhuvudtaget inte gick att trycka in någon mer person. Inte i någon dörr över huvud taget. Det var inte på grund av konserten utan om någon större försening. Som tur var så var det inte speciellt trångt på nästa tåg. Det är urjobbigt när man ska trängas så där.

När vi kom fram så strosade vi runt lite och gick vi till ett stånd för att se om det var något minne vi ville köpa. Jag köpte en nyckelrem med bild och sambon köpte en karta med olika märken. Han hade ju köpt en tröja redan tidigare i veckan.

Vi var ju tidigt ute så när vi kom till våra platser satt vi rätt länge och väntade. Men det gjorde inget för det fanns mycket folk att titta på. Jag blev rätt irriterad över folk som skulle fram och tillbaka i bänkraderna. Det var som att de hela tiden måste ha något att äta eller dricka. Först tränga sig fram för att gå och köpa öl, sedan tränga sig när man ska tillbaka. Upp och trängas en gång till för då måste man gå och pinka och köpa mer öl. Så höll folk på. Även sedan Stones börjat spela. Tack och lova klarade vi oss från det efter att Stones satte igång men i andra bänkrader var folk totalt hänsynslösa.

Nåväl. På slaget sju började Amanda Jensen att spela. Hon är så himla bra den tjejen. Tyvärr kom hon inte riktigt till sin rätt här. Musiken blev rätt skrålig. Vi har ju sett henne en gång på Kringelfestivalen och stod då alldeles vid scenen. Det var en helt annan känsla.

Så skulle det riggas om igen. Vi trodde då att Stones skulle komma efter Amanda, men det blev ytterligare ett förband. En grupp norska killar som vi aldrig hört talas om men som var ganska bra.

Klockan 21 kom så idolerna in. Jag blev själv chockad över min reaktion, men det var så stort att tårarna började rinna. Och jag som för en gångs skull var sminkad......:-) Det går inte att beskriva hur det kändes. Nu var jag inte 65 år utan 15.

Dessa coola gubbar är 70 år fyllda, utom lillpojken Ron Woods som "bara" är 67 år. Charlie är ju till och med född -36, bara fem år yngre än min egen pappa! Hur orkar de röja så? Mick for fram och tillbaka över scenen som en duracellkanin. Scenen var säkert minst 50 m lång och en utlöpa på ca 20 m. Där for han runt. Han har ett rörelsemönster som kräver en egen stilstudie.....:-) Keith och Ron stod väl av praktiska skäl mer still, men de använde också scenutrymmet väl. De höll på i två och en halv timme utan avbrott. När de avslutade med "Satisfaction" så gungade hela arenan. Helt otroligt! Jag kan inte beskriva hur det kändes, mer än att säga att det var en dröm som gick i uppfyllelse och ett minne för livet.

Efteråt sammanstrålade vi med en gammal kompis till sambon och hans tjej. Kompisen bor alldeles vid Älvsjö station så vi tog bussen dit, sprang upp i hans lägenhet för att låna muggen. Sedan gick vi till stationen och tog sista tåget hem. Klockan var över ett innan vi var hemma. Det kan man kalla en helkväll......:-)

En efterlängtad present

Idag har jag fått en 50-årig önskan uppfylld. Vad kan det vara, som jag önskat mig i så många år? Och som jag dessutom aldrig trodde skulle bli möjlig.

1963 eller om det var 1964 hörde jag dem för första gången och min idoldyrkan var ett faktum. Jag har haft många idoler sedan dess men ingen har kunnat slå ut de där första, de som jag hade uppklistrade på väggarna i mitt rum.

Så här kan man säga: I love Them! Who? Rolling Stones, of course.

Jag fyller 65 år den 13 juli. Vad kan vara mer lämpligt än att unna sig en egen present i form av biljetter till konserten. De gör ett uppträdande i Sverige, den 1 juli. Det var sju år sedan de senast var här. Kanske är det här sista gången. Både de och jag börjar bli gamla.

Nu längtar jag till 1 juli!

Oooohhhhh Yeeeeeee

De låter precis som när de och jag var unga. Skramliga, råa och sååå fräcka. Yeeeeee baby!

Keith my idol

När jag var femton år var det Keith jag tyckte var den gulliga. Brian var det ju också, men han drunknade ju och försvann ganska snabbt. Keith fanns kvar. Tyvärr har han ju inte varit så snäll med sin kropp utan experimenterat med både den ena och den andra drogen. I både flytande form och som pulver. Han är inte fullt så gullig nu. Men sjunga och spela gitarr kan han fortfarande.

Här är det han och Ron Wood (som kom efter Brians död) som spelar och sjunger så det ryser i en gammal tant.

Country-Stones

Det är spännande när ens idoler visar nya sidor av sitt musikövande. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att få höra Stones spela country. Ikväll har jag upplevt det.

För mig är musik så mycket och jag tycker om att upptäcka hur många musikstilar influerar varandra. Det blir lite som vad kom först, hönan eller ägget? Är det bluesen som är grunden till den musik vi har idag? Sedan har den vandrat vidare till jazz, country, bluegrass, rock och allt som kommer där efter. Jag tror det är så.

Här kommer i alla fall en country med Stones. Believe it or not.

Mina idoler

För den som läser här är det ingen nyhet att Rolling Stones är några av mina idoler. Svt har varit snälla den senaste veckan och kört tre filmer/konserter med dem. Ikväll körde de en konsert som var inspelad 2006 och sedan klippts ihop till en film regisserad av självaste Martin Scorserse. Oj vad mycket underbar musik jag hört ikväll.

Jag kunde konstatera att jag levt med Stenarna i 46 år, alltså sedan jag var 15 år. Mick är född -44. Då kan ni ju räkna ut själva hur gammal han är nu. Vilken 60-plusare som helst skulle verka löjlig om han/hon studsade runt på scenen som Mick. Men när han gör det så är det bara som det ska vara. När han sjunger "Start me up, I´ll never stop" så är det som om han sjunger om sig själv. Han är som en duracell-kanin som aldrig slutar.

Här sjunger han en blues av Muddy Waters tillsammans med Buddy Gay. Buddy är inte heller någon ungdom. Han är född -36. Men det är ju inget hinder.

I love it