Elvis känner sig helt klart ensam nu sedan Totte försvann. Han är med oss hela tiden, vill både ha och dela med sig av sin kärlek. Han går runt och nosar för det finns ju fortfarande dofter efter Totte kvar. Kattburen står kvar i hallen. Efter att nosat ordentligt både inuti och utanpå den så la han sig i den igår.
Totte och Elvis har aldrig varit speciellt goda vänner. Mimmi fanns ju mellan dem och fick dem att konkurrera. Sedan har Elvis väldigt tydligt markerat det sista året att nu tycker han att det är dags att det är han som blir herre på täppan. Precis som hos de vilda djuren där en ung hanne tar över och motar bort den äldre hannen. Elvis har sökt slagsmål, medan Totte har fräst för att visa att han tänker inte lämna ifrån sig ledarrollen.
Nu när Totte är borta så blev det tydligen knepigt för Elvis. Hur förklarar man för en katt att hans vän/motståndare inte finns längre?
Så här få djur har vi aldrig haft. Men vi har bestämt att det ska få vara så här ett tag nu, så vi får känna efter. Sedan får vi se.
Antingen – eller
5 timmar sedan
8 kommentarer:
Jag tror inte du behöver förklara, Elvis vet det. Du vet, jag berättade ju om Asta, hur hon "tog efter" en del saker som Diesel gjort och hur hon krävde mer uppmärksamhet när Diesel gick bort. Nu med Styre i familjen är hon en annan katt än den hon var ihop med Diesel, hon är "bossen" och visar var skåpet ska stå och även om jag inte tror hon glömt Diesel så har hon en ny funktion att fylla, som storkatt i hushållet. Det är alltid klokt att låta tiden gå för att se senare om det ska bli en katt till igen. Jag tänkte både en och två gånger, samtidigt som jag någonstans visste att en ny katt skulle det bli, för så har det alltid varit här. Men saknaden och sorgen måste få lägga sig till ro lite först, sedan var det dags för Styre att göra entré, en helt annan liten personlighet, som inte ersätter Diesel, utan gör sin egen plats här.
Ja, det måste vara minst en lika stor förändring för Elvis som för er.
Det är intressant att läsa om de bägge hankatternas rangordningskamp. Det är sånt som gör att det är så spännande att leva med djur nära inpå sig, att kunna iaktta hur de beter sig i olika situationer.
När jag var yngre älskade jag Konrad Lorenz böcker om alla djur han och hans familj levde med.
Shirouz: Jag minns din vånda innan du tog bort Diesel, Astas reaktion och sedan den där helgen när du inte visste om du skulle välja Styre eller inte. Visst är det ett rikt liv man lever med djur. Man kommer närmare känslorna på något vis.
Christina: Det är inget författarnamn jag känner igen. Jag var ju aldrig den där hästtjejen och läste inte heller mycket böcker om djur.
Men det är jätteintessant att följa djuren och deras beteende. När vi hade pappisarna så var det ju mor och dotter. Jäklar vad Tina kunde fräsa till och även bita Dronning ibland. Helt klart en mor som fostrade sin dotter. Mats var flockledaren då. Det var Tina helt på det klara med. Men sedan kom hon i rangordningen. Jag vet inte vilken plats hon gav mig. Förmodligen långt ner i hierarkin.....:-)
Konrad Lorenz var zoolog och etolog, österikare, född 1903. Han har skrivit underbara böcker om djur, och nu när jag googlar på honom upptäcker jag dels att han faktiskt var med och fick Nobelpriset i fysiologi och medicin 1973, att han var den första att använda ordet mobbning men tydligen inte tänkte helt klart politiskt...vilket han verkar ha gemensamt med de flesta österikare...och schweizare med för den delen...
Ge honom en chans och låna på bibblan! Böckerna är lättlästa och otroligt intressanta och ömsinta.
Christina: Jag ska tänka på det nästa gång jag är på bibblan.
Håller med Christina, jag har Lorenz bok "I samspråk med djuren" och den är riktigt bra, kan också rekommendera Desmond Morris böcker, han och Konrad kände varandra, har för mig att Desmond var elev hos Konrad och Niko Tinbergen på något sätt men minns inte riktigt hur eller var, och jag är för trött för att googla... Desmond har skrivit dels om djur och också om mänskligt beteende, riktigt bra böcker.
Vår katt Baileys for ju till katthimlen i våras. Det är annorlunda och tar tid att vänja sig igen. Lilla katten Martini var så liten då men hon letade länge efter "Bejjan".
Det händer än idag att jag får för mig att "bejjan" kommer nedhasande i trappan. De lämnar spår!
Varm kram!
Cina: Visst lämnar de jättestora spår efter sig. Mimmi, Tottes syrra, kan jag ju fortfarande känna av ibland. Hur hon hoppar upp i sängen och kryper intill mig. Så låg hon alltid, kloss i kloss.
Skicka en kommentar