Jag hade tidigare inte berättat för min son om den tysta hjärtinfarkten. Jag kände att jag ville göra det när vi var öga mot öga, så att säga. Han har svårt att hantera känslor, så därför ville jag vara nära om det behövdes.
Så lördagkvällen blev en lämplig stund att ta upp detta lite allvarliga ämne. Döm om min förvåning var när hans kommentar blev: "Har du tänkt på hur du vill ha det? Har du anmält dig till donationsregistret och skrivit i Vita arkivet?"
Jag blev lite ställd, men berättade att jag sedan länge varit anmäld till donationsregistret. Jag berättade även att jag vill bli bränd. Hur de sedan gör med resterna lägger jag mig inte i. Då är jag ju inte med längre.
Det kanske låter konstigt för någon som inte är van vid min sons reaktioner. Men så här fungerar han......:-) Lite praktiskt tänk för att slippa känna efter. Det är hans sätt att säga att han älskar sin mamma.