Det är tungt nu

I måndags var jag till vårdcentralen. Jag hade en lång lista med mig om saker jag funderade över när det gäller min hälsa. Jag blev rätt besviken. Det mesta avfärdades som "fibro". Att jag har fibro är ingen nyhet och att det är många kroppsfunktioner som påverkas av det är inte heller någon nyhet. Men vissa saker har blivit sämre och det var det jag ville ha svar på.

Jag ville också veta vad jag kunde få för ersättningsmedicin nu när Tryptizol inte finns längre. Tryptizol äter jag både som antidepp och muskelavslappnande. Läkaren sa direkt att jag skulle få Saroten istället. Eftersom jag läst på så hävdade jag att Tryptizol INTE är utbytbar mot Saroten. Men det påstod min läkare inte var något att bry sig om. Nu har jag Tryptizol som räcker i flera månader till så jag kan skjuta upp det ett tag till och försöka läsa på mer och höra mig för om andra alternativ. Jag är rädd för ett medicinbyte eftersom jag har haft sådan positiv utveckling med mina mediciner de sista åren. Ska jag börja om igen med massor av värk och gråtattacker. Det vill jag inte.

Min fina läkare som jag tyckt så mycket om, helt plötsligt tar hon inte mig på allvar. Vad har hänt? Vissa saker som jag skulle ta upp kom jag alldeles av mig med. Till exempel varför jag domnar i ena höften och benet när jag stått eller gått för länge. Och varför blir då huden alldeles iskall på de ställena. Själv gissar jag på att jag har en nerv i kläm eller något liknande. Man jag vill ju ha ett läkarutlåtande på det. Jag får väl ta det nästa gång.

Det som var viktigast för mig att ta upp var ändå min andning, min hjärtklappning och min yrsel. Hjärtklappning och yrsel avfärdades som fibroproblematik, så där blev jag inget klokare. Min andning var det däremot sämre med och jag fick ett skrämmande besked. Det är förmodligen så att jag har KOL. Av fem kriterier så uppfyller jag tre, ev fyra. Jag får andnöd rätt ofta, jag har känner att jag har det trångt i bröstet och det är jobbigt att andas. Ibland får jag pip i bröstet, men inte så mycket. Bara någon enstaka gång. Jag kan inte säga att jag har försämrad kondition eftersom den varit dålig i många år redan innan. Jag hostar inget överhuvudtaget, så det går helt bort. Det här började i slutet av november eller i början av december, så jag har ju inte gått med det så länge. Alltid något positivt. Tyvärr så är det en hel månads väntan på spirometri så fram tills dess får jag gå i ovisshet. Jag hade även hoppats på att få något luftrörsvidgande, men ingenting sånt fick jag i det här läget. Jag slutade röka den 10 januari så där har jag i alla fall gjort något positivt. De sista åren har jag dessutom rökt väldigt lite.

Det jobbiga är att läsa att det är den dödlig sjukdom. Nog för att jag vet att många har KOL och lever länge med det. Det är bara tanken på att man kanske ska dö några år tidigare som känns jobbigt. Jag har redan innan försökt förlika mig med den tanken, men det är svårt. Jag vet ju att jag är rätt tungt medicinerad, vilket inte är speciellt positivt när det gäller livslängden.

Jag är absolut inte rädd för att dö. Jag vill bara inte göra det än. Jag har så mycket som känns outrättat, så många saker som jag fortfarande vill göra. Jag vill verkligen bli riktigt gammal och få hinna med så mycket som möjligt. På pappas sidan har man blivit rätt gammal. Gammalmormor och hennes bror var över nittio innan de dog. Morbror Pelle (min farmors morbror) var dessutom pigg in i det sista. Gammalmormor blev dement de sista åren, men hon var jättepigg långt över åttio. Farmor blev över åttio och var pigg ända till slutet. Pappa fyller 82 på söndag, så jag har ju att brås på, på den sidan.

Däremot har det varit precis tvärtom på mammas sida. Mamma var bara 67 år när hon dog i en kraftig hjärtinfarkt. Där är jag snart, åldermässigt.

Det jag helst av allt vill göra är att resa. I mitt gifta liv hade vi råd att resa. Men det ville inte min fd man. Kanske var det med mig han inte ville resa, eftersom han gör det numera med sin nya fru. Åren med sambon har varit ekonomiskt tunga så vi har inte kunnat resa även om vi bägge två drömmer om att få göra det. Vi var till Sicilien 2001 och den resan lever jag fortfarande på och minns tillbaka till.

Får jag riktigt önska mig något mer så skulle jag vilja flytta hem till Sundsvall igen. Få bo nära mina barn igen. Men eftersom det inte ens existerar i sambons tankevärld att flytta norrut så får jag släppa den drömmen. Det var jag som flyttade en gång i tiden så jag får väl skylla mig själv.

Såna här tankar går jag och bär på nu och det känns väldigt tungt. Jag vågar inte gråta så sambon ser det eftersom jag vet hur orolig han blir då. Jag har ingen att prata om med mina tankar så jag försöker älta dem själv i huvudet. Jag kan kanske skriva av mig lite här om ni orkar läsa. Jag har svårt att fokusera på något annat just nu. Den sista tanken innan jag somnar är "jag har fått kol". Det är också den första tanken som kommer när jag vaknat. Helst av allt skulle jag vilja somna och få vakna upp och upptäcka att allt var en ond dröm. Men så är det ju inte. Det vet jag.

Vidbränt

Igår åt sambon och jag Tex Mex. Det var evigheter sedan vi gjorde det senast. Vi hade gjort på sås på räkor som vi åt med tortillas.

Efteråt satt vi och tittade på TV. Plötsligt börjar det lukta bränt. Jag gick ut i köket, men kunde inte lokalisera vad det var. Ugnen stod på för jag höll på att torka äpplen. På bänken stod även nygräddade surdegslimpor. Men inget av det borde lukta bränt.

Sambon började också reagera på lukten så han började också titta runt. Då upptäckte han vad det var. Det stod en platta på. Där hade jag ställt en tallrik med några överblivna tortillas. Det var de som brändes vid.

Jag är tacksam att plattan bara stod på tvåan, så den var inte så het. Jag är också tacksam att det var en porslinstallrik och inte en plastburk jag ställt ifrån mig. Allt som hände nu var att vi fick dras med en otrevlig lukt och att jag idag fått skrubbat tallriken med Svinto.

Om man är så här klantig nu, hur ska det då gå när man blir ännu äldre? Jag bävar!

Min dag i ett nötskal....eller nåt?

Vilken konstig dag det varit idag. Jag började med att sova i tio timmar, typ. Jag hade drömt knäppa drömmar hela natten. Bland annat var jag hos pappa och tog ner julgardiner och tappade gardinstången plus plockade garntomtar överallt hos honom. Kan det handla om dåligt samvete att jag inte varit där och tagit ner de åt han? Själv tog jag ner mina egna i förra veckan, så varför skulle jag hunnit med hans.....:-)

Efter varit uppe och ätit frukost och kollat av vid datorn så bestämde jag mig för att gå och lägga mig igen. Jag kände mig nämligen helt bombad. Sov två timmar till där jag drömde ytterligare en massa dumt. Bland annat var jag ute och åkte bil med David Hellenius och hade diskhandskar på mig.......???!!! Varför drömmer man något sånt konstigt? Jag använder inte ens diskhandskar i vaket tillstånd.

Det är kanske inte så konstigt att man är sänkt när man vaknar, när man jobbat så hårt hela nätterna. Sedan har dagen fortsatt i ungefär samma anda. Alltså att inget vettigt blivit gjort. Jag är ju nattarbetare, så varför jobba på dagarna.

Jag har i alla fall bytt dragkedja i en vinterkappa åt en bekants, bekants, bekant. Skönt att det är över för kappan var smutsig och luktade illa. Ska aldrig mer gå med på att göra sådana jobb. Plus att vi var iväg med sopor till återvinningen.

Det bästa med dagen var middagen, hemmagjort pizza och ett glas rött. Och På spåret och Skavlan. Hej hopp vilket roligt liv man lever......:-)

♥ En fin dikt om ADHD ♥

♥ En fin dikt om ADHD ♥

Missförstådd, hånad och skör
du går genom livet och stör.
Koncentrationssvårigheter och DAMP
ger en inre ständig kamp.
Intrycken flödar i aldrig sinande ström.
Trots otaliga försök får du aldrig beröm.

Din attityd kan verka kaxig och tuff.
... Men är din osäkerhets bedrägliga bluff.
Inuti ett vilset barn med ömhetstörst.
Söker bekräftelse när oredan är som störst.
Se min kreativitet och glöd,
istället för att banna mig i min nöd!

När ska andra någonsin förstå
De säger: – Du kan bättre än så
om du bara lägger manken till
och försöker sitta still.
Att just detta är ditt problem,
ger födelsen av detta poem.

Från gryende morgon till slumrande kväll,
Du gör ditt yttersta för att vara snäll.
Din levnadsram behöver vara stram,
din oro lugnas av värmande kram.
Missförstådd, hånad och skör,
Du går genom livet och stör........!!!

Men komihåg att du är du ♥♥♥

(Jag vet inte vem som skrivit den. Hittade den på Facebook och tyckte den var så fin)

Så går man

Det snöar och är halt ute. Riktigt ordentligt snorhalt. Vi behövde åka och handla. Det är inte så långt till Willys så vi tyckte att det klarar vi. Vilket vi också gjorde. Men det kunde gått illa. En gångtrafikant klev rätt ut i gatan framför oss. Sambon krypkörde i 20-30 km/h. Ändå bara gled bilen och han hade svårt att få stopp på den.

Sambon blev både rädd och arg så han vevade ner rutan och skrek åt gångtrafikanten att det var faktiskt halt ute. Hon svarade med att det var faktiskt ett övergångsställe. Det var det, men hon hade inte på något vis visat att hon planerade att gå över.

Jag är både bilförare och gångtrafikant. Som bilförare ska jag självklart stanna för en gångtrafikant som ska gå över vid ett övergångsställe. Så säger lagen och så säger sunda förnuftet. Men jag anser också att jag som gångtrafikant har ett eget ansvar. Bland annat för mitt eget väl och ve. Det är jag som blir skadad om jag blir påkörd.

Själv göra jag så att jag ser till att jag har någon form av kontakt med bilföraren, så jag vet att h*n har observerat mig, innan jag går över. Jag väntar också tills jag ser att bilen kan stanna i tid. Det kan ju faktiskt vara halt, som det är idag.

Statistiken säger att olyckorna vid övergångsställena ökat markant. Det var väl inte det man avsåg när lagen ändrades. Men det är inte så konstigt när gångtrafikanterna bara går rätt ut.

Nya köksgardiner

Nu har jag sytt nya köksgardiner. Jag fyndade tyget Pirum Parum, designat av Ingela Westergaard, på loppis före jul. För mig var det självklart att det här tyget, med retrokänsla, skulle passa perfekt i vårt kök. Det var en stor, alldeles oanvänd bit så det var verkligen ett fynd.

Jag är jättenöjd.

Två sötnosar

Nu är ytterligare två sötnosar klara av beställningsjobbet som jag håller på med. Det är härliga tyger och färger att få jobba med.

Arbetstakten är inte så hög för jag är inne i en period när jag behöver mycket vilopauser. Det går i "ullatrapid" kan man säga. Men det går framåt och det är det viktigaste.

Nu ska jag som omväxling sy nya köksgardiner. Det känns som att det är dags att ta ner julgardinerna.......:-)