Min "olagoma" son

Nu undrar ni säkert om det finns ett ord som heter "olagoma". Det gör det. I alla fall nu. Jag uppfann det just nu. Ordstammen kommer från "lagom" och den norrländska negationen av lagom är "olagom". Böj det sedan till bestämd form så får du "olagoma". Helt logistk, eller hur?

I alla fall så ringde sonen idag och berättade att han hade kräkts och hade ont i höger sida på magen. "Blindtarmen" var min första tanke. Men efter att ha benat ut det hela så kom vi fram till att det var varken blindtarmen eller magsjuka. Sonen hade lagat mat och ätit lite för mycket av den. Det var troligtvis en känning av gallan eller magkatarr. På två dagar hade han satt i sig ett kilo fläskkarre och pommes stripes. Han gör sådana saker, min son.

Han tycker om att laga mat, men det blir på hans eget lilla vis. Oftast oätligt för alla andra. Det är bland annat det där med olagom kommer in. Han har svårt med kryddningen. Jag har försökt nöta in att han ska mäta sig fram till en lagom kryddning. Men se det går inte. Det sitter något där i vägen som inte tar in sådana idéer ifrån mamma. Så han kryddar på sitt eget lilla vis. En gång gjorde han en köttfärslimpa som var så salt, att inte ens han själv kunde äta den.

Jag har försökt att säga att det är onödigt arbete och kostnader han lägger in i sitt kryddande om han sedan inte kan äta maten han lagat. Dessutom har vi det här med mängderna han sätter i sig. Jag funderade länge på det när han var liten. Om det var någon mat han tyckte om så kunde han gå ifrån bordet, gå in på toan och kräkas och sedan sätta sig att äta ännu mer, bara för att det var gott. Det har att göra med den taktila perceptionen. Han kände inte när han var mätt.

Vi fick ha stränga restriktioner hemma med antalet portioner. Det fick inte förekomma någon form av fikabröd eller godis som sonen kunde ta av. Det var frukt och grönsaker som gällde som mellanmål i alla lägen. Vi fick även ha stränga restriktioner till mattanterna på skolan, att han fick bara ta om en gång. Numera är sonen rejält överviktig, men håller det ändå på en någorlunda lagom nivå genom att han älskar att promenera. Tack och lov för det.

Jag brukar säga att sonen ärvt sin damp efter sin far. Vissa delar i alla fall. Men när vi kommer till det där med lagom och olagom så får jag nog ta åt mig äran av det. Jag har inte heller någon lagom-knapp. Det gäller både humör och aktivitet. Endera deppad eller strålande glad och pladdrig. Endera fullt ös eller ingenting. Fortfarande än idag! Men numera har jag i alla fall lärt mig att tänka efter hur min kropp ska reagera. Det gjorde jag aldrig förr och öste på som bara den.

Livet med sonen har aldrig varit tråkigt eller ospännande (ännu ett nytt ord). Det har varit många skratt och många tårar. Än idag så finns det ingen som kan göra mig så frustrerad som sonen. Han kan skapa en känsla inom mig som jag nästan inte kan kontrollera. Det är väl så att jag vill honom så himla väl och när jag inte når fram så blir jag rent förtvivlad. Men han skapar också mycket kärlek omkring sig. Ofta när man pratar om barn och ungdomar med Damp så är många föräldrar förtvivlade över att deras barn inte har några vänner. Det problemet har inte sonen haft sedan mellanstadiet. Han har fortfarande än idag kvar vänner från den tiden. Vänner som han umgås flitigt med. Hans bästa kompis har han haft sedan han var fem år. Idag är han trettiotre. Det är en tjugoåttaårig vänskap. Det var den vännen som låg på knä och knöt sonens skor när de skulle ut och sonen inte klarade det själv. Det var den vännen som stod kvar och vaktade när sonen låg på backen och krampade. Det är den vännen som än idag kommer hem till sonen och hjälper till att städa. Det är den vännen som ställt upp i alla lägen för han vet att sonen ställer upp för honom när det behövs. Sådan vänskap går inte av för hackor. Den vänskapen värmer ett modershjärta.

Fru Amalia en gång till

Nu ligger Fru Amalia ute på hemsidan. Hon och de kommande dockorna har fått egen rubrik och sida. Jag har gjort en beskrivning i text och bild hur jag tänkt mig detta projekt. Sedan får jag uppdatera eftersom.

Fru Amalia är såld och kommer så småningom att bo på Gotland.

Själv ska jag ta i tu med ett beställd stickfodral. När det är klart börjar tillverkningen av Herr Mus.

Prissättning

Att sätta ett pris på sitt eget arbete är nästan det svåraste som finns. När jag blev egen företagare och frilansare så hamnade jag i det dilemmat. Vad skulle jag ta betalt? Sätter man ett för högt pris så är det ingen som anlitar en. Sätter man ett för lågt pris så talar man om för köparen att jag är inte värd mer än så här. Så det gäller att hamna lagom så att säga.

Dessutom ska man sälja sig själv. Man måste tala om för den eventuella köparen att jag är så duktig att du har användning för mina tjänster. Det är inte lätt kan jag tala om, men man lär sig så småningom. När man sedan dessutom kan lämna referenser så är det ännu enklare att sälja sitt eget kunnande.

Lite i samma dilemma hamnar jag när det gäller mina sydda saker. Även här gäller det att lägga sig på en lagom nivå. Skillnaden här, mot när jag var egen företagare, är att nu syr jag inte för att försörja mig. Jag syr mer för min överlevnads skull, det vill säga min mentala överlevnad. Jag vill ha något meningsfullt att göra på dagarna, när jag orkar. Eftersom jag har en väldigt låg pension, så är det "sypengarna" som gör att man kan sätta lite guldkant på tillvaron ibland.

Någon föreslog i en kommentar angående priset på Fru Amalia Mus att jag skulle sätta ett prisförslag för att kunna få en reaktion på det. Så det gör jag nu. Efter lite konsultation med några andra så hamnar jag på ett prisförslag på 400:- för den stora dockan. Eftersom jag ännu inte sytt någon liten docka än så sätter jag inget pris där. Men gissningsvis så hamnar den på 325:- eller någonstans däromkring. Jag vill se först hur mycket tid som går åt till att göra den. På de här priserna tillkommer frakt.

Så nu vill jag se tummen upp eller tummen ner om jag hamnat på rätt nivå.

Får jag be att presentera

Detta är Fru Amalia Mus. Ska vi vara riktigt noga så är det Amalia del 2. Del 1 blev inte bra för att jag hade inte rätt fyllning hemma. Men nu är allt färdigt i alla fall och jag själv är mycket nöjd.

Fru Amalia är sydd helt i bomull och fylld med ett fiberfyll som är helt giftfritt och garanterar att kunna tvättas i 60 grader.

Jag planerar att även sy Herr Mus, Unge herr Mus och Unga fröken Mus. Dock ej någon Svarte Petter.....:-)

Man ska kunna köpa en docka, två dockor eller en hel familj om man vill. Allt efter önskemål.

Uppdatering: Jag glömde måtten. Dockan är ca 58 cm lång. Det är alltså en stor docka.

Mer uppdaterat: Jag kommer att döpa varje docka för att på så vis göra dem unika. En textad namnskylt kommer att följa med varje docka.
Armar och ben är avsydda vilket gör att de blir ledade. Det syns här när hon sitter och dinglar med benen över bordskanten och har lagt armarna sedesamt i knät.

Min tanke med dessa dockor är att de ska passa barn (och vuxna) i alla åldrar. Därför har jag broderat ansiktet för att minimera antalet lösa delar. Det enda som nu är löst är tryckknappar bak i kläderna.

Vi testade musdockan på Melina 7 månader och hon satte direkt igång att snacka med den. Så även ett sådant litet barn kan ha glädje av dockan. Man ska kunna ha den som en gosedocka i sängen utan att mamma och pappa ska behöva vara oroliga att något lossnar och hamnar i munnen.




Amalia är av-och påklädningsbar. Här är det ett förkläde. Det har två tryckknappar i ryggen.















Även blusen har två tryckknappar i ryggen.













Byxorna har inga lösa delar.

















Här kommer porrbilderna. Amalia i avklätt tillstånd.

Mina funderingar nu är: Är detta en docka som kan vara av intresse? Är det någon som vill köpa en sådan här musdocka? Och i så fall: Vad anser ni att ni skulle vilja betala för en sådan här docka?





Jag vet att jag inte kan få ut värdet för hur lång tid det tagit. Uppskattningsvis har det nog tagit 20 timmar att sy docka och kläder. Det är mycket pyssel.

Som sagt var så är min fråga: Vill någon köpa en sådan här docka och vad vill man i så fall betala för den.

Jag lägger inte ut den på hemsidan ännu. Jag vill ha lite svar på mina frågor först. Är det någon som vill se större bilder så kan man maila mig så skickar jag över det.

Konstig dröm

Jag drömmer ofta och väldigt konstigt. Ibland minns jag fragment och ibland minns jag lite mer. Inatt har jag drömt att jag var designguru, The Boss så att säga. Men inte på väskor, möss eller necessärer. Utan på kläder.

Jag hade ett designföretag med massor av anställda. I drömmen hade jag ett möte med mina anställda designers. De höll hov runt mig och fjäskade på som bara den. Vi väntade på de stora modetidningarnas redaktörer. Vi var speciellt utvalda och det talade jag om för min stab och ställde extra krav på dem vad de borde tänka på när det gällde mode. Bland annat så sa jag åt dem att de fick inte glömma oss som växte upp med Beatles på sextiotalet. Även om vi blivit äldre och rundare så krävde vi ett mode som passade oss.

Där någonstans tog drömmen slut. Vad betydde den och varför drömde jag den? Kan det varit för att vi igår tittade på väninnan M:s fynd som hon gjort på en loppis? Hon hade fyndat vackra linnekläder á la Gudrun Sjöden och Antitanti.

Förr var jag väldigt modeintresserad och fåfäng. Det har sjunkit undan i takt med stigande ålder och pålagda kilon. Idag är jag mest glad att jag är hel och ren och inte ser ut som en fågelskrämma. Men visst finns längtan tillbaka till att både har råd och att kunna bära vackra kläder igen. Jag har ju aldrig varit någon märkesfreak, eftersom jag till stor del sytt mina egna kläder. Däremot var de alltid moderiktiga och ofta lite före sin tid. Jag hade en väninna som hade tygaffär och åkte på mässor varje höst och vår. Hon överförde till mig hur det kommande modet skulle vara. Jag sög i mig tacksamt och sydde på. Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka till extra vackra kreationer som jag gjort genom åren.

Inte blev jag klokare av vad den här drömmen kan betyda. Jag återgår till mina möss och klurar på drömmen så länge.

Kanske lite bloggtorka

Just nu är jag dålig på att blogga, men jag vet egentligen inte vad jag ska blogga om. Det har mest varit att hamna tillbaka i vardagslunken igen. I måndags var min väninna hit och fikade. Igår var jag i tvättstugan. Hur kul är det att blogga om det. Idag har jag varit på tantlunch. Både det och mitt väninnebesök är energipåfyllare, men inte mycket att blogga om.

Men syr gör jag, så fort jag får en stund över. Jag vet att några är nyfikna på mina möss, som är mitt senaste projekt. Det kommer. Den här veckan bör det bli i alla fall. Det tar lite tid för det är rätt pyssligt, men vansinnigt roligt. Så lugn, bara lugn. Det kommer, som sagt var.

Nu vet ni i alla fall att jag lever och lever ganska gott, dessutom. Jag har bara inga spännande tankar och händelser att berätta om.

Om väder och sånt

Idag har väninnan U varit hit på en fika. Det är alltid lika trevligt och vi har alltid så mycket att prata om. Det är om barn och barnbarn samt gemensamma vänners öden och äventyr som pratet går. Dessutom har vi ju kommit upp i den åldern när man pratar om sin egen hälsa. En sak som både U och jag kunde konstatera är, att vi har haft mindre värk under den här köldperioden. Vi kom fram till att vi mår inte dåligt av sträng kyla utan det är de där fuktiga, väderpendlande vintrarna vi mår dåligt av. Sådana vintrar som det oftast är i Mellansverige. Så om jag ska vara riktigt egoistisk önskar jag att kylan fortsätter fram till i mars och sedan blir det en kanonvår på en gång.