En nästan vanlig man

Det var länge sedan jag skrev en bokrecension, men nu känner jag att jag måste göra det. Jag har läst en bok som berörde mig så mycket. Nu är det så att den berörde mig inte till en positiv känsla utan precis tvärtom. Jag kände ett stort obehag. Men i det här fallet så blir det ändå positivt, helt enkelt för att författarna fick mig att känna på detta viset.

Boken jag läst är "En nästan vanlig man" av Dag Öhrlund och Dan Buthler. När jag syr tycker jag om att lyssna på talböcker. Det får mig att både fokusera och slappna av med det jag håller på med. När jag läser på kvällen, innan jag somnar, vill jag ha en alldeles traditionell bok, som man håller i. Läser jag med öronen när jag ska sova så somnar jag obönhörligt i från boken och får sedan leta mig tillbaka till vart jag var.

Boken ingår i serien om kommissarie Jakob Colt. Men huvudpersonen i boken är Christopher Silfverbielke som ju mer man läser framstår som en psykopat. Han manipulerar och styr hela sin omvärld och han blir mer och obehaglig ju mer man läser. Till slut nästan kryper det i mig när jag läser om allt som Christopher utsätter sin omgivning för. Och jag inser att jag blir mer och mer fascinerad.

Christopher ursäktar sitt beteende med att han är uttråkad. Han har allt, mycket pengar, är eftertraktad på jobbmarknaden, får alla brudar han vill ha. Så vad kan han mer hitta på för att piffa upp sin tillvaro. Boken blir mer och mer en orgie i kokain, champagne, dominant sex och mord.

När boken slutar så känner jag mig lurad, samtidigt som jag känner att den kunde inte sluta på något annat sätt. Så gissa om jag blev glad när jag läste på Wikipedia att Silverbielke kommer tillbaka i några böcker till. Jag måste bara få tag i dem! Gör det ni också!

Jag bör väl även tillägga, eftersom det inte är alldeles oväsentligt när man lyssnar på talböcker, att det är Stefan Sauk som läser upp den. Och det gör han alldeles lysande.

Hypnotisören

Eftersom jag köper de flesta böcker på loppis så är det sällan man får tag i det allra senaste. Så först nu har jag läst Hypnotisören av Lars Kepler. Dessutom har den legat hemma ett tag innan jag nu började läsa den.

Vilken otroligt bra och spännande bok. Bitvis var den även skrämmande när man ser hur det mänskliga psyket kan vara och reagera. Nu förstår jag varför den varit så omtalad och även filmatiseras. Ibland när jag läser en halvbra bok så händer det att jag kikar på slutet för att jag vill veta vad som händer. Så var det inte nu. Jag läste allt i kronologisk ordning för jag ville verkligen suga på karamellen hela vägen.

Jag rekommenderar den verkligen om du inte hunnit läsa den än.

Lars Kepler är en pseudonym för det äkta paret Ahndoril. Nu måste jag skynda mig att få tag i hans/deras andra böcker.

Två soldater

Bild lånad på AdLibris

Jag har läst en bok som är en riktigt stor käftsmäll och en körare i magen. Boken är så fruktansvärt bra att det gör ont i hela kroppen när man läser den.

Jag har läst samtliga kriminaldramor av Roslund & Hellström. Jag vill inte kalla dem deckare för de är mer än så. De tar en in i en verklighet man hört talas om. Nu låter de oss få vara  med. Alla deras böcker har ett stor samhällsengagemang och de vågar ta upp känsliga ämnen.

Den här boken handlar om gängverksamheten i våra förorter. Förorten som är i den här boken finns inte i verkligheten, men det är en stockholmsförort som styrs av gängen.

De två soldaterna är Leon Jensen och Gabriel Milton som är gängledare. Leon Jensen sitter i fängelse när boken börjar och man får följa planeringen på hur han ska fly. Senare får man följa flykten och hänsynslösheten och avsaknaden av empati för andra människors liv. Det är bara gänget, broderskapet, som är viktigt.

Man får också följa hur Gabriels flickvän tvingas smuggla knark till fängelset i underlivet, hur man "utbildar" tolvåringar till knarkkurirer och att gömma vapen och sprängmedel. Dessa tolvåringar som ser de äldre gängmedlemmar som idoler och förebilder. Där de känner att de blir sedda och uppskattade.

Gabriel vill till slut hoppa av när hans flickvän blir med barn. Men ingen får lämna broderskapet.

Det är en fiktiv roman, men med Husbykravallerna i färskt minne så känns den väldigt nära sanningen. Inte bara kraften i gänget, utan även att vissa får aldrig en chans till ett annat liv. De föds in i det.

Det jag känner att boken vill säga att det är vi som har ansvaret. Vi måste ge dessa unga en chans, att visa på att det finns möjligheter. Att man kan hitta en tillhörighet i andra miljöer.

Den oskyldige mannen

Jag har många favoritförfattare. John Grisham tillhör den skaran. Jag har just läst en bok av honom som är så oerhört bra. Den heter "Den oskyldige mannen". Det är en dokumentär bok och den är som ett kraftigt slag i mellangärdet.

Så här skriver Grisham själv om varför han skrev denna bok:

"Jag läste New York Times en morgon och kom till dödsrunorna. Ett foto visade en man i en rättsal. Han hette Ron Williamsson /.../ Jag läste texten två gånger, sedan ringde jag mitt förlag för att berätta att jag hittat min nästa historia."

Han fortsätter: "Jag har sällan funderat på att skriva en dokumentär bok - jag har haft alldeles för roligt med romanerna - och jag hade ingen aning om vad jag tänkte ge mig in på."

Efterforskningarna kom att ta arton månader och många av de inblandade ställe upp på att intervjuas och hjälpa till med att forma denna historia.

I en av baksidestexterna har man skrivit så här: "Den som tror att man i USA är oskyldig tills förklarad skyldig lär hamna i chocktillstånd av den här boken. De som tror på dödsstraff kommer att uppröras. Den som tror att rättsväsendet bygger på rent spel kommer att bli rasande."

Boken handlar som sagt var om den verkliga händelsen när Ron Williamsson blir oskyldigt anklagad för våldtäkt och mord, om hur han döms till avrättning och till slut om hans frigivning. Hans enda brott var att han missbrukade alkohol och droger och blev ganska högljudd när han hade druckit. Däremot blev han aldrig våldsam när han var berusad.

När jag såg filmen Gökboet första gången för massor med år sedan så kände jag en oerhörd ilska när jag gick ut från biografsalongen. Samma känsla infann sig nu när jag läste denna bok. Jag kan inte annat än att uppmana alla till att läsa den.