söndag 18 maj 2014

Min hemska kropp

Idag är det en riktig skitdag. Jag håller på att sy en sommarklänning. Jag hade ett väldigt bryderi innan jag hittade ett mönster jag ville använda. Ett som passade tyget, men framför allt passade min hemska figur. Jag har varit nöjd med sömnaden även om mönstret var ganska svårt. Så jag har tråcklat mycket för att få allt snyggt. Igårkväll gjorde jag den första provningen. Jag var ganska nöjd och visade upp mig för sambon. Min vanliga fråga , när jag visar upp några kläder, är alltid: "Ser jag väldigt tjock ut i det här?"  Han är alltid väldigt ärlig så jag vet att jag kan lita på svaret. Säger han "ja" så byter jag kläder tills han säger "nej". Igår sa han "ja" och allt bara rasade. Det värsta är att jag vet att han säger det inte det för att vara elak, utan för att det är sant.

Jag hatar verkligen min kropp. Sedan sambon och jag träffades för fjorton år sedan har jag gått upp 25 kg. Tidigare hade jag jobb som gjorde att jag ständigt var i farten. När jag blev så dålig att jag inte längre kunde jobba så blev jag väldigt stillasittande. Stillaliggandens när värken var som värst. Jag hade många år med fruktansvärd värk innan vi hittade en medicinering som stämde för mig. Så både medicinering och en mindre rörlig kropp har gjort att jag ser ut som jag gör. Och jag hatar verkligen min kropp!

När man gör kläder och mönster så finns det kläder för den som vill dölja en stor stuss eller stor byst, kraftiga lår eller kraftiga armar. Det finns inga kläder som kan dölja när allt det tjocka sitter runt midjan och på halsen. Är man dessutom en tvärhand hög så blir allt väldigt komprimerat.

Min fd man kommenterade i alla år min figur, att jag såg gravid ut. Det gjorde han när jag hade storlek 36, storlek 38 och storlek 40. Då var jag inte tjock, fast det som fanns satt även då runt midjan. Så det här är verkligen jobbigt för mig eftersom jag alltid fått höra det.

Jag har min fibro som gör att jag inte kan röra mig som en frisk, mitt diafragmabråck gör att jag ser extra tjock ut och sköldkörtelproblemen gör inte saken bättre. Antideppmedicinen bidrar också mycket till att jag blivit tjock. Jag har nu tränat ordentligt i mer än ett år. Jag har blivit lite rörligare, men framför allt har det ökat min kondition. Det är bra. Men inte ett endaste hekto har försvunnit från min kropp. Mitt midjemått är fortfarande 118 cm. Ni kan ju själva tänka er hur jag ser ut då, 156 cm lång och 118 cm tjock, som en jäkla fotboll.

Jag vet att jag kan inte testa 5-2 dieten eftersom jag mår fruktansvärt dåligt när mitt blodsocker sjunker. Jag vågar inte heller testa LCHF eftersom jag inte vet hur det skulle påverka min medicinering. Jag äter inget godis. försöker laga så nyttig och näringsriktig mat som möjligt, med mycket grönsaker. Jag bakar nyttigt bröd och gör egen müsli för att vara så nyttig som möjligt. Min svaghet är att jag tycker mycket om mackor. Skulle jag leva ensam så skulle nog min diet bestå av mackor. Jag vet att det är en svaghet och jag begränsar mitt smörgåsintag så mycket som möjligt. Jag vet inte mer vad jag kan göra. Jag känner att jag mer och mer drar mig undan, skäms för att visa mig ute bland folk. Jag vill inte se ut så här.

Jag tappade alldeles lusten för att sy klart klänningen. Det känns bara totalt meningslös.

12 kommentarer:

Camilla sa...

Vissa dagar är motigare än andra dagar... Dina nära tycker om dig för den du är och inte för den figur du har, men jag förstår att det kan kännas tungt ändå. Jag tycker ändå det är jättebra att du kommit igång att träna. Det är bättre med några kilo extra och lite kondition än att vara smalare och inte ha någon kondition.

Sedan kan jag helt hålla med om att mackor är gott! Jag kan också äta hur många som helst och kan ibland bli jättesugen på just en macka.

Kram!!

Ruta Ett sa...

Varför tror du att LCHF skulle påverka din medicinering?

Mona sa...

Jag har också lite extra runt mitten,det får man ofta när man blivit äldre men varför inte sy lite lösa kläder,det kör jag med,snyggt,luftigt och inget som korvar tunt den obefintliga midjan.Och Mackor är gott,särskilt varma med ost och skinka.

Katarina sa...

Jag tycker inte du ska hata din kropp, eller du kan ju få tycka vad du vill om din kropp, men jag tycker du ska älska din personlighet och vara trygg i förvissningen att de människor du vill ha omkring dig är de som kommer att tycka om dig för den du är, vare sig du har ett midjemått på 60 eller 118. De som bryr sig om sina medmänniskors midjemått kan dra dit pepparn växer. Kram.

anybody sa...

Ja, det går ju inte att komma med något uppmuntrande i stil med att det är "din inre människa" som räknas, eftersom du verkligen, verkligen INTE vill ha 118 cm i midjemått.

Så jag rekommenderar ett snack med Granntanten som också har ont i princip överallt, är kortare än mig som är 1.67 .. men kämpar/kvittrar på i alla fall. För mindre än ett år sedan var hon kanske inte som en tunna .. men som en liten trevlig säl. När vi träffades sist golvades jag nästan av en slimmad vältränad flamingofriserad glamourtant!! :-)

Promenader!! Hur långa, hur många, hur ofta .. det har jag ingen aning om, men effekt har det haft.

Mitt eget problem är 3 cm. TRE futtiga centimeter mitt på kroppen som gör att ingenting längre passar. Ett lyxproblem som uppkommit i samband med slutarökandet. HUR? .. det vete sjutton? Jag äter exakt lika mycket som tidigare.

Så jag går och går och går. Och de förargliga hektona drar sig besviket men långsamt tillbaka.

Det är inte gratis eftersom jag har fötter som inte längre vill användas till promenader och protesterar vilt när jag väl har avverkat mina 10-12 tusen steg.

Mackor är lika överjävligt som socker. Maken är som du .. en brödmissbrukare och han får också kvittot runt midjan. Lura inte dig själv .. tål du att dra i dig mackor så tål du LCHF också. Men då får du avstå från mackorna .. kan du det?

Vi har alla våra egna missbruk .. jag är naturlat, röksugen så jag stundtals klättrar på väggarna och dessutom full av ursäkter för att slippa allt som jag inte vill göra.

Just nu betalar jag dyrt för följderna av mina tidigare missbruksproblem .. ;-) Det är väl inte så mycket att säga om det .. mer än att jag får skylla mig själv.

Men .. den vackraste kvinna jag någonsin sett var på Hornsgatan en tidig sommardag. Där kom en kvinna forsande fram längst gatan med långa steg, och jag ljuger inte om jag säger att nästan alla saktade in, vände sig om eller bara tittade och log.

Hon var inte lång .. men väldigt fyllig. Helt klart en extra Large-person. Håret svallade rött och yvigt, hon hade en limegrön tunika med gröna blomster i siden eller chiffong som böljade runt kroppen och en orange halvlång kjol, röda läppar och svartsminkande ögon .. och hon älskade livet och sig själv.

Hon var vacker, sensuell, sexig och .. fullständigt fel sett med damtidningarnas kritiska blickar.

Men den dagen var hon den vackraste kvinnan i stan!!

Cicki sa...

Tack alla för pepp!

Camilla: Tack. Jag håller med om att den förbättrade konditionen känns väldigt bra. Den gör att jag orkar mer.

Ruta Ett: Jag vet att du blivit hjälpt av dieten och även många andra. Ändå kan jag inte få in i min skalle att det kan vara bra att avstå ifrån en massa grönsaker och rotsaker och äta en massa feta saker och ägg istället. Både jag och sambon har problem med kolesterolet och då ska man ju verkligen undvika både fett och ägg. Dessutom vet jag inte hur kroppen och mina mediciner skulle påverkas av en så radikal kostomläggning.

Mona: Alla mina kläder sitter löst, utom mina byxor som jag måste sy med hög midja och dra åt ordentligt för att inte de ska åka ner och sitta på mig som på gubbarna som har bältet under magen.....:-)

Katarina: För det mesta kan jag tänka så men nu den sista veckan har det bara känts så hopplöst med kroppen.

Anybody: Som du väl redan vet så tycker jag Granntanten är en trevlig bekantskap. Däremot har jag ju inte haft förmånen att veta hur du och hon ser ut....:-) Jag har ett problem med promenader. Jag klarar inte att gå på asfalt för mina benhinnor. Det var samma sak när jag var friskt och löptränade. Jag vet att det finns skor som kan fixa det men då har vi det där med ekonomin igen. Även om vi har det bättre nu så kämpar vi fortfarande med skulder och en jättestram budget, som en rest från tidigare liv.

Jag har funderat på att ta upp promenaderna igen. Jag kan ju gå på andra ställen. Vi bor ju vackert till med Mälaren alldeles in på knutarna så jag ska väl försöka ta mig i kragen.

anybody sa...

Att ta sig i kragen är ett annat ord för att jag vet att jag måste, kanske gör något .. sedan .. om jag hinner .. eller inte glömmer bort det.

Att FÖRSÖKA ta sig i kragen är som att kanske sluta röka .. någon gång.

GÖR det!! Du har gott om grönområden runt dig .. jag vet var du bor genom dina bilder, eftersom jag bott i närheten själv för länge sedan. :-)

Det är härligt med promenader .. man tänker jättebra då och får du med dig gubben så kan du prata öronen av honom eftersom han inte har en chans att komma undan!

Bloggblad sa...

Jag tänker lite som den av ovanstående som påpekar att du kanske klarar nån form av diet om du klarar att äta så många mackor. Jag skulle dö av gasförgiftning om jag åt mycket bröd. Jag har dragit ner massor på bröd och blir inte gasig längre.
Jag föreslår som på fb att du försöker få tag i en dietist som kan hjälpa dig. Värken kan ju faktiskt bero just på övervikt och/eller brödintag?
Jag har märkt att mina fötter inte gör ont av långpromenader längre... Sen har jag ett jäkla kryp i benen om nätterna, men det tror jag inte har med vikten att göra.

Lycka till, jag säger inget käckt om att din familj och dina vänner älskar dig dör den du är, för övervikt som man lider av själv, blir inte hjälpt av kärlek,

Le Loup sa...

Somliga dagar är kompletta skitdagar, så är det, jag hoppas att idag blir bättre.

Cicki sa...

Any: Sambon funkar inte. Vi kan inte gå tillsammans eftersom han för det första hatar promenader, men framför allt att han hatar att jag går så långsamt. Men med en ljudbok i öronen så kanske det går bra. Vi får se.

Bloggblad: Det verkar som ni alla tror att jag vräker i mig mackor.....:-) Det gör jag inte. Jag älskar mackor men eftersom jag vet vad de gör med min figur så ransonerar jag dem till två mjuka smörgåsar till frukost och två hårda på kvällen.

Jag vet att min värk inte är kopplat till min vikt. Jag hade mycke mer värk när jag var smal och odiagnostiserad och omedicinerad. Min värk är fibromyalgi, jag har ett diafragmabråck som gör att jag inte kan äta LCHF för bråcket klarar inte fett. Då får jag en värk som är en nästan-döden-upplevelse. Mina kolesterolvärden klarar inte heller en LCHF-diet. Jag har även mina sköldkörtelproblem och hjärtat som behöver medicin. Mina antidepp-tabletter är förmodligen den stora boven i dramat för vid varje ökning av dem så har jag gått upp några kilon. Jag har faktiskt inte gått upp något sedan rökstoppet för drygt ett år sedan. Kanske för att jag trappade ner i långsam takt innan så ämnesomsättningen hann med att ställa om sig. Sedan tar jag ju några mediciner för KOLen. Vet inte om de påverkar vikten men jag tror inte det. Summan av kardemumman är att jag har ett stort medicinintag.

Shirouz: Ja det är lite bättre idag. Men det är ett jäkla skitväder ute och jag måste iväg ut i det.

Polargrevinnan sa...

Ja, det är inte lätt att älska sig själv. Men på något sätt måste man komma fram till att man duger som man är.
Omgivningen älskar dig som du är, glöm inte det.
Kan du inte ta kontakt med någon dietist som kan råda dig hur du ska äta med tanke på medicineringen.
Ha det så bra du kan.
Kram Viola

Cicki sa...

Viola: Tack. Jag har fått en massa goda råd som jag just nu funderar över. Det är tur man har så många fina internet-vänner....:-)