tisdag 26 april 2011

Musiken ska byggas utav glädje.

Igårkväll sände SVT1 en dokumentär om Streaplers. Det blev en nostalgitripp som hette duga, för min del. Streaplers slog ju igenom som rockband på 60-talet. De låg på 10 i topp med ett antal låtar. Så småningom gick de över till att spela dansbandsmusik. Jag minns dem både som rockband och som dansband. Och har gillat bägge delarna.

Det som blir så tydligt för mig om och om igen är hur mycket musiken betytt och betyder för mig. Jag växte upp i en musicerande familj. Intstrumentmässigt så var det ju mest att pappa spelade munspel, men vi sjöng väldigt mycket och gärna. Mina fina barndomsstunder med mamma är när jag minns hur vi sjöng tillsammans. Pappa och hon köpte små sånghäften som tydligen var modernt då. Det var med alla möjliga texter, från Evert Taube till Thory Bernhards.

Så småningom införskaffades ett piano för att jag skulle lära mig. Min bror fick en gitarr, ett instrument han fortfarande hanterar. Mitt pianospel är numera lite halvdött. Det blir lite klink ibland på keyboarden. Tyvärr alldeles för sällan för att det ska låta bra. 

Så småningom så dök ju popmusiken upp i mitt liv. Det började lite smått med Elvis och Tommy Steele, till att övergå till Beatles. Men när Stones och Rythm ´nd bluesen kom, då var jag såld. Och i det facket har jag stannat kvar. Med då vissa utstickare som country, jazz och lite annat smått och gott.

Att växa upp som tonåring på 60-talet var något alldeles speciellt. I alla fall upplever jag det så. Det var som sagt var musik i alla lägen. När vi bodde i Borås så hängde vi på Cluben på kvällarna. Där spelade alla de lokala banden och med Göteborg som granne så hörde man alla de banden också. Det var även ett och annat besök ifrån England, vilket var stort. England var ju popens hemvist på den tiden.

Ibland kan jag tro, att ungdomarna som växer upp idag inte har alls lika roligt som vi hade. Jag kan tycka synd om dem. Det är möjligt att jag har fel, men vi hade verkligen kul. Det hände något hela tiden och det mesta handlade om musik. Man satt hemma hos varandra och lyssnade, man drog i väg på olika evenemang och som sagt var hade man alltid roligt.

Så småningom blev jag ju lite äldre och dansen kom in i mitt liv. Jag älskade och älskar fortfarande att dansa. Att känna rytmen i kroppen och få röra sig efter den. Det var här som Streaplers kom in. De spelade en speciell dansbandsmusik, mycket medryckande och med många bugglåtar. Var det något jag älskade att dansa så var det bugg. Det spritter fortfarande i benen när jag hör en bugglåt. Tyvärr klarar inte kroppen det idag. Kanske en kort stund, men då får jag böta i flera dagar efteråt.

När dansen kom in i mitt liv så bodde vi i Sundsvall. Alla som var med på den tiden, i slutet på 60-talet, minns hur vi gick på Wivex, Skönsberg och Bergeforsen. På sommaren var det Kovlands folkets park och Bänkåstorpet på Alnön. Det var de fasta ställena man hängde på. Det kunde ju även dyka upp andra ställen som man drog iväg till. Vi var stammisar lite överallt. Det fanns så många bra dansband, Cedermarks, Knytta Spelamanslag och alla andra som jag inte minns vad de hette.

Hur jag kunde gifta mig med en man som nästan var allergisk mot musik övergår numera mitt förstånd. Han hade i och för sig andra fördelar. Men han nästan dödade musiken inom mig. Han tyckte inte om när jag sjöng. Då talade han om för mig hur illa det lät. Så jag tystnade. Än idag har jag svårt för att sjunga, så som vi gjorde när jag var barn. Jag sjunger ibland i smyg och jag är fortfarande rädd att någon ska säga att det låter för dj-vligt. Men numera kan jag i alla fall lyssna obehindrat på hur mycket musik som helst.

Sorgen nu är att ha en man som inte till något pris vill dansa. Inte ens hemma på köksgolvet. Han blir stel som en pinne. Så jag dansar ensam. Det funkar det också.

1 kommentar:

AprilSus sa...

Kul att läsa om din ungdom och din kärlek till musiken. Jag var lite väl ung på den tiden, men minns ändå mycket av musiken från den tiden, då mina föräldrar ofta spelad musik hemma.

Mamma var ett Elvis fan, pappa gillade Beatles, men även många andra artister, både svenska och utlänska, Simon and Garfunkel och Hepstars bland annat.

Jag tror nog att musiken är lika viktig för ungdomarna idag, även om de kanske lyssnar på helt annan musik nu? Mina döttrar lever med att lyssna på musik den mesta tiden de är vakna och sjunger gör det också mest hela tiden. :)

Kramis!