Vad är det som gör att vissa människor kan trigga igång en så? Som gör att ens sämsta jag kryper fram och agerar? Fast man inte vill.
Det finns någon i min närhet som lyckas med detta. Jag blir bitchig och hamnar i någon sorts trotsålder. Fast i det här fallet vet jag varför jag reagerar så. Jag vet att det beror på ordval, sätt att uttrycka sig på, åsikter och utspel. Det är ord och tankar som i vissa delar är raka motsatsen till mina egna ord och tankar.
Varje gång vi ska ses, bestämmer jag mig för att jag ska vara tyst, inte reagera och inte yttra mig i onödan. Det kan gå bra ett tag, kanske en timme eller så. Men så ploppar det upp något som får igång mig. Och jag biter mig i läppen efteråt och tänker: "Varför kan du inte hålla käften?" Jag vet att jag skapar dålig stämning med mina reaktioner och så vill jag inte det ska vara. Det är egentligen inte jag som är sådan. Det är bara det att jag blir så´n ibland. Jag försöker verkligen jobba med det. Och misslyckas varje gång, typ en gång i månaden, när jag träffar denna person.
Efteråt mår jag dåligt över att jag ännu en gång misslyckats med mina föresatser. Jag ältar det om och om igen och bollar mina tankar med sambon, som numera är ganska trött på att höra det. Så jag försöker tiga och bollar tankarna inom mig. Och mår dåligt. Tills nästa gång vi ska ses. När jag än en gång bestämmer mig för att hålla tyst. Och förmodligen kommer att misslyckas. Än en gång.
Vad sjutton är det som gör det. Jag har fyllt sextio. Jag trivs med mitt liv. Varför kan jag då inte vara en snäll och timid tant som inte gör andra ledsna? För det tror jag tyvärr att jag gör. Och sådan vill jag inte vara.
Bara den dumme är inte rädd
6 timmar sedan
18 kommentarer:
Jag har några sådana personer i min omgivning också, som tar fram det sämsta hos mig.
Så länge de är relativt o-nära i relationen, mest bekanta sådär, kan jag hålla tand för tunga.
När de är närmre - ja, i mitt fall har jag valt att helt sortera bort en del människor.
Helt enkelt klippa kontakten.
Energitjuvar, tror jag man kallar dem för..?
Ja du, den som visste! Jag vet inte varför det är så...men jag vet att det är så. Att vissa människor kan man liksom bara inte låta bli att hålla tyst emot. Tack och lov har jag sorterat bort de typerna av relationer i mitt liv. För som du säger så är det hemskt att bli bitch när man inte vill bli det! Kan du försöka sätta dig in i vad det är som triggar i gång dig. Och vet du varför den människan gör just de sakerna som triggar dig. Kanske mår han/hon dåligt? Kanske har han/hon ett litet och nästan osynligt handikapp? Vad kan du skapa för åtgärder som gör att ni kan umgås på ett vuxet plan?
Minns plötsligt att jag har en person i min närhet som jag irriterat mig på och som jag inte riktigt förstått mig på. Jag bestämde mig då för att hon nog har ett litet handikapp och därför måste betee sig på ett aningen avvikande sätt. Och jag bestämde mig för att det var ok! Och i och med detta släppte lite av min frustration. Ett par veckor senare mötte jag henne tillsammans med en handikappförening. Och då föll allt på plats och iom den vetskapen har jag ändå lättare att umgås med henne. Jag känner att jag numera förstår henne och hennes beteende och därmed kan jag lättare respektera hennes beteende och uppskatta henne för den hon är.
Mångmamma: Visst är det energitjuvar. Tyvärr kan jag inte sortera bort henne. Hon ingår i en grupp som jag inte vill lämna. Dessutom tror jag gruppen skulle splittras om jag lämnar och det vill jag inte vara orsak till. Hon har ingått i andra grupper som jag valt bort för att decimera min kontakt med henne. Men helt går det inte. Tyvärr.
Trebarnsmamman: Jag är ganska säker på vad det är som gör att hon agerar som hon gör. Jag tror hon har ett enormt bekräftelsebehov och ett behov att ständigt stå i centrum. Jag försöker tänka på det och överse med det. Det går bra ibland men när hon hoppar på andra personer så klarar jag det inte. Det är helt emot mitt tänkande att agera så.
Det är jättejobbigt att känna så. Jag har också en person i min närhet och vi förstår inte varandra. Jag förklarar en sak och hon fattar inte och tvärt om. Jag fick ett bryt på henne en gång och var tvungen att bara gå ifrån! Fruktansvärt jobbigt! Idag vet vi att vi inte förstår varandra och då blir det oftast väldigt krystat. Vi försöker båda två, men vi vet. Hon är en jättetrevlig tjej, men vi två går inte ihop helt enkelt. Jag har lärt mig att tiga rätt bra, men är det är FÖR mycket kan jag helt enkelt inte. Har inga bra råd, tyvärr. Men Trebarnsmamman är nog inne på ett spår. Hoppas det löser sig för dig! Vet att det är jobbigt när man inte kan välja. Kram
Smycka: Man får försöka lära sig att gilla läget. Men det är svårt.
Jag känner igen det. Men ibland lyckas jag använda det knep jag har lärt mig, det är många år sen jag lärde mig det och det har funkat många gånger (fast ibland blir jag så grinig att jag struntar i alla knep.)
Om jag bara tänker (alltså det ska inte sägas) "jag förlåter dig (för att du är så...)" Då händer det nåt i mig själv, och jag känner mig lite ädel på nåt sätt, som kan sätta mig över tjafset som får den andra att trigga igång mig.
När jag fick rådet första gången trodde jag inte på det, det sved att ens tänka så till den person som jag tyckte plågade mig. Men jag prövade i tysthet - och konstigt nog blev det inget tjafs, jag blev inte triggad och arg, så förmodligen hängde det på att jag själv förväntade mig "bråk".
Bloggblad: För det första är det skönt att höra att jag inte är ensam om problematiken. Fast det trodde jag egentligen inte heller. Rådet ditt verkar som ett bra råd. Jag ska försöka testa det få se om det lyckas.
Det där är jättesvårt, om man inte kan klippa bort dem ur sin sfär är det nästan hopplöst.
Jag tänker på det du säger att du inte kan låta bli att rycka in när hon hoppar på andra, det är ju bara bra, att du försvarar andra. Sedan, om hon har ett stort bekräftelsebehov så tyder det på en viss dålig självkänsla,eller hur? Kanske det här (när ni träffas) är enda gången hon känner att hon "är" någon, jag vet inte, om du tänker så, att det här är hennes plats att glänsa lite, så kanske det blir lättare? Men, för sjutton, försvara de andra om det behövs, det tycker jag bara är bra.
Jag har inga energivampyrer i min omgivning längre, mest för att jag har så svårt att hålla tyst (jag också) och blir förbannat bitchig (som inte jag heller vill vara) så, jag förstår dig, fullt och fast.
Men, jag kunde ju klippa bort de här människorna, för det var ingen mer än jag och dem inblandade. När det är fler, då blir det svårare.
när man är ärlig och på riktig så händer det att folk blir ledsna.
Det är bra.
Jag är hellre ledsen för att någon är "på riktigt" än för att personen jag vill komma nära inte vågar visa alla sidor.
Jag blir glad av människor som ibland ber mig att hålla käften.
Ändå härligt att du vågar bita ifrån
Jag har (minst) två energitjyvar i min närhet
men jag vågar aldrig säga ifrån utan sitter och mår dåligt
Man ska nog välja sina vänner mer noggrant och sålla bort de som inte ger en någon positiv energi.
Det är svårt. När du får peppande kommentarer så är det ändå den andra det är fel på, så skrev du egentligen inte. Bara att hon inte är som du. Tycker som du tänker som du och så. Sedan har jag, precis som de övriga som har kommenterat, mycket svårt att se hur du blir ditt sämsta jag. Du är ju så himla klok. Och snäll! Men om man - som du faktiskt gör - mår dåligt av vad man själv gör får man ju försöka ändra det. (Om jag tolkar dig rätt)! Tycker Bloggblads tips är bäst idag. För hur det än är kan man bara ändra på sig själv, vad man gör och hur man tänker.
KRAM!
Shirouz: Det sjuka var att det här handlade om en person som jag inte ens känner. Hon berättade om hur hon sagt till henne och jag reagerade på det. Man kan inte vräka ur sig vad som helst och såra människor bara för att man ska vara råärlig och sedan rättfärdiga sig själv med "att jag sa det för hennes bästa". Jag tror jag får maila dig och förklara det bättre så. Det blir efter helgen när mitt helgfrämmande åkt hem igen.
Perrei: Jag tycker också man ska vara ärlig. Fast ibland måste man nog bita ihop om ärligheten så man inte sårar någon annan. Man måste respektera andra människors känslor så ibland är det kanske bättre att bita ihop om ärligheten. Det kan skilja sig från den ena situationen till den andra, och hur sårbar mottagaren är. Det är en balansgång hela tiden.
Maja: Vid min ålder borde man ju fattat att man ska välja sina vänner med omsorg......:-)
Spader: Nu ser du att jag har andra sidor. Men det är ju mänskligt att ha det. För det mesta är jag som du säger, snäll och ganska klok. Även om sonen igår tyckte jag var jobbig. Men det är en annan historia. Puss....:-)
Vissa människor funkar man bara inte med. Jag tror inte man kan tvinga sig till det, eller?
Jag känner igen hela dilemmat, det är inte det.
Christina: Det är väl så. Det är väl som med kärlek. Vissa blir man bara inte kär i och andra blir man blixtförälskade i. Vänskap är väl bara en del av kärleken. Och man passar inte för alla.
Ja, skriv till mig, ha det nu bara bäst :)
Lycka till! Berätta om det funkar. det bästa är ju att det inte syns... för då skulle jag aldrig klara det själv.
Förresten så tror jag att vi alla har personer som tar fram det sämsta ur oss. En man som jag försöker undvika gör mig till en furie på fem minuter med sitt tugg och tjat och gnäll, men han tycker bara att det är trevligt att prata med mig, märker inte ett dugg. Och med honom lyckas jag inte med nåt knep.
P.s. Det är inte min man :)
Skicka en kommentar