torsdag 19 mars 2009

Penningfunderingar

Jag blir så upprörd när jag hör talas om alla dessa bonusar och höga löner hit och dit, som hela tiden hörs på alla nyheter numera. Det är summor som är så astronomiska att man inte ens kan föreställa sig hur mycket pengar det är. Hur kan man behöva ha så mycket pengar? När ska man hinna göra av med dem?

Väninnan U och jag satt och funderade över detta i tisdags när hon var här. Är det så att pengarna inte längre är pengar för dessa höga direktörer? Har pengar blivit något abstrakt för dem. Pengarna ramlar in på deras konto, där tar en penningplacerare hand om dem och ser till att de förräntar sig på bästa sätt. Medan direktören inte ens behöver fundera över vad det är för pengar h*n använder dagligen. Att det sedan hela tiden läggs till och växer på h*ns konto bryr han sig inte om.

Pengar kan ibland bli som monopolpengar. Det vet jag själv från den tiden jag jobbade som ICA-kassörska. När man på kvällen kunde sitta och räkna dagskassan och ha fyrahundratusen framför sig på bordet. Då var det inte riktiga pengar för en, på något vis. Är det på samma sätt för dessa direktörer?

Det som upprör mig mest är hur man hanterat AP-fonderna. Det om något är väl våra pengar, som man bara spekulerat bort och dessutom får bra betalt för att man gjort det. Det är så sjukt, så det är inte sant.

De här personerna skulle behöva leva ett riktigt pensionärsliv under minst ett år, för att förstå hur det är för den vanliga lilla människan. Där man hela tiden måste vända på varje krona, när man måste fundera över om man ska satsa på att köpa nya vinterskor eller en ny vinterjacka. Om man kan unna sig att köpa lite vin för att få känna lite fest. Eller där man nästan har ont i magen inför bilbesiktningen för man är rädd att det ska bli anmärkning som kostar reparationer. Skruttbilen som man egentligen inte har råd att ha men så ändå ger en den där lilla extra friheten.

Skulle dessa bonusdirektörer behöva leva så under en period så tror jag de skulle få en chock. Men onekligen så skulle det vara en nyttig upplevelse. Tror jag i alla fall.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket vill ha mer;-)Giriga äro det giriga.

Vet du?
Det kan inte ta så långt att för mig ta mig till dig.
Så när den värsta stormen har lagt sig så kommer jag smygandes med tåg..och vem vet en gemnsam kaffe är kanske då ingen möjlighet.

För det här är allt annat än kul.
Argumenten hit och dit, vad jag vill och tycker verkar vara ointressant. Det handlar om hur man tolkar alla dessa texter.

Kram

Junebacken sa...

Du har så rätt, det skulle vara väldigt nyttigt. För flera, kanske.. Det lite sorgliga i allt elände är att vi svenskar är så dåliga på att säga ifrån. Vi borde protestera mera. Har vi gett upp?

Cicki sa...

Å vad roligt det skulle vara. Du är jättevälkommen, kära Viola...:-)

Cicki sa...

June: Det hoppas jag verkligen inte att vi gjort, gett upp alltså. Vi får väl bara skrika lite högre....:-)

Anonym sa...

Jag ler och antecknar=) För att åka tåg är så underbart!
Likaså fika...

Ha en skön dag!

Anonym sa...

Jag orkar inte ens tänka på det för jag blir så upprörd. Skäms inte dessa personer som bara roffar åt sej?

Cicki sa...

Annika: Jag vet inte ens om de tänker på det överhuvudtaget. Gör man inte det så kan man inte heller skämmas. De har säkert någon bra förklaring om att de tycker de är värda dessa pengar på något vis. Jag blir också väldig upprörd åt det alltihop.