onsdag 4 juni 2008

Vad ska må bra, kroppen eller knoppen?

Ibland blir jag så himla trött på min fibro. Den ställer till så mycket. Det jag är mest trött på just nu är hur min kropp ser ut och det är till viss del fibrons fel. Fast jag ska inte skylla allt på den för det är jag själv som ätit mig till det.

När min mamma gick bort så har jag en synminne av hur hon såg ut när vi tog det sista avskedet. Mamma var kort, kortare än vad jag är och det vill inte säga lite. Så det jag såg var min korta mamma, med en jättestor mage, liggandes under landstingets gulvitrandiga lakan. Den bilden skrämde mig och jag lovade mig själv att så skulle aldrig mina barn behöva se mig.

Då, när jag lovade mig själv det, var jag fortfarande förhållande vis frisk. Jag orkade fortfarande gå längre promenader och även köra lite hårdare träningspass i bassängen. Jag hade ju nästan alltid tränat mycket tidigare så jag hade nog kvar en del muskler efter det.

För åtta år sedan blev jag väldigt mycket sämre, jag fick ett stort skov, som man kallar det för. Jag fick lov att börja äta antideprissiv medicin. Inte mot depp utan mot värken. Jag tog den till natten för att få sova. Kroppen kunde slappna av bättre då. I samband med det fick jag min första större viktuppgång. Antideppmedicin ökar ofta aptiten, så man äter för att tillfredsställa lustcentrat. Plus att det var i den vevan jag inte längre kunde arbeta. Det gjorde ju inte saken bättre.

Sedan höll jag mig någorlunda kvar där, så det kändes inte så katastrofalt. Vi hade fortfarande våra hundar, så det blev flera dagliga promenader.

För några år sedan mådde jag väldigt dåligt psykiskt. Det var helt enkelt livet som kom ifatt mig, sorgen över att inte längre kunna arbeta, sorgen över en kropp som inte ville fungera som jag ville, sorgen över att inte längre känna sig behövd. Så jag fick mer antidepp. Nu för att må mentalt bättre. Då satte kroppen igång med att bli större och större. Ja, inte på längden. Jag är fortfarande bara en tvärhand hög. Men den ökade på bredden. Snart är jag lika bred som jag är kort. Och jag känner mig totalt maktlös.

Jag kan inte träna för man blir sämre om man hårdtränar när man har fibro. Fibron fungerar tvärtemot allt vedertaget, kan man säga. Om man är frisk och tränar så syresätts ju bland annat musklerna. Har man fibro och tränar hårt, så blir det precis motsatt verkan. Syresättningen till musklerna stryps istället. Så vad gör man? Ja, jag håller på med min bassängträning för att inte kroppen ska försämras. Men det är inget man bränner kalorier på. Jag promenerar, även om det just nu varit lite dåligt på den fronten, av olika anledningar. Förra sommare gick jag och en väninna en långpromenad varje dag. Det som hände var att jag fick bättre ork, men inte syntes det något på min rejäla gummage.

Nu är det så att jag är som sagt var kort. Jag är, som i Nils Ferlins visa*, ganska smal över bena, tillika om armar och hals. Fast där ljög jag, jag har kort hals med flera hakor, numera. Jag har ingen stor rumpa och även benen är rätt smala. Det som är stort på mig är magen. Nu är jag där jag inte ville vara, jag ser ut som min mamma gjorde. Jag hatar att åka i vår hiss för där finns en helkroppsspegel. Jag gör allt för att slippa se mig i den.

Usch vad jag gnäller. Men så här känner jag det i alla fall. Men vad hjälper det att gnälla. Jag syr en solklänning istället, i tältmodell och döljer traktordäcket med. Jag hoppas mina barn förlåter mig för den synbild jag kommer att ge dem när den dagen kommer. Idag mår jag bra mentalt så jag vågar inte minska dosen för att hamna fel igen. Tillfredsställelsen med min sömnad gör också att jag mår oerhört bra mentalt. Utom när jag tittar mig i spegeln! Jag får nog göra så att jag täcker alla speglar och siktar in mig på att jag mår i alla fall mentalt bra. Det är alltid något.

*Rättelse: Det är ju naturligtvis Lille Bror Söderlundh som ska äras för Den vackraste visan.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Att må bra är ju trots allt det viktigaste i livet. Hur du ser ut kan iofs påverka ditt mående till viss del men mår du bra nu så är ju det, det viktigaste.
Jag kan uppleva att humöret kan pendla oerhört vid viktnedgång eller de gånger jag ska banta och inte får äta godis.. =/
Är det värt det??
Det måste ju vara jobbigt att inte kunna träna men promenader är nog minst lika bra, själv försöker jag gå ca 8km per dag och jag mår bättre av det, tycker jag själv.
Gör sådant som du mår bra av, ta lite promenader, ät god mat, sy och älska dina närmaste!!! Det kommer du långt på, tror
/June på www.junebacken.se

Cicki sa...

Tack June. Som du säger så är det viktigaste att man mår bra och det gör jag med mitt syende. Och även resten av livet. Så jag får nog bara lära mig acceptera att jag ser ut så här. Och jag promenerar, fast inte varje dag. Det är kanske där jag måste bli lite strängar mot mig själv. Dessutom kanske att jobbet på kolonilotten gör att man bränner en och annan kalori. Vi får väl se.

Lena sa...

Huvudsaken är att må bra!
Promenerar gör jag inte för figuren utan för hjärtat och orken,när jag orkar mera så orkar jag oxå gå mera,orsak-verkan.Så försök gå varje dag,va inte för hård mot dig själv,det räcker med 10 minuter i början,bara du gör det varje dag,komihåg att det är bra för hjärtat.
Ta hand om dig och må bra.
Kram

Cicki sa...

Förra sommaren gick jag ju som sagt var varje dag. Nu har jag kommit av mig för väninnan som förr bodde mittemot har flyttat. Inte långt i för sig men det blir inte lika enkelt. Och så har jag glömt mig kvar vid symaskinen istället. Men jag ska försöka skärpa till mig. Det är ju för min egen skull.

Anonym sa...

Det är inte lätt! Förstår så väl att du lagt på dig kilon, för det har man ju en tendens att göra när man mår dåligt (psykiskt och/eller fysiskt). Jag har själv lagt på mig många av mina kilon på det sättet! Att gå ner som du skriver är svårare, just därför att det är svårt att röra sig. Jag tror att du antingen får förlika dig med din kropp (och då även magen) eller så får du ändra kosten. Jag lever mycket efter måttot en portion och balans mellan fetterna (dvs jag försöker ha balans på mitt kolesterolvärde)...och jag har ju uppenbarligen gått ner nästan alla extrakilon, så mitt tips till dig är att försöka ha koll på de olika typerna av fett du äter, och byta så mycket som möjligt av de animaliska fettet mot växtfetter. KRAM!!!!!!!

Cicki sa...

Karolina: Jag försöker äta så rätt som möjligt. Men jag vet med mig att jag har rätt dålig karaktär när det gäller. Speciellt på kvällen. Jag får nog skärpa till mig.

Anonym sa...

Vem har inte dålig karaktär :) Jag har det allt som oftast, och får nog akta mig så jag inte lägger på min mina 18,5 kg igen!
Tanken är att hitta saker som den dåliga karaktären gillar (typ hyfsat nyttigt eller nyttigt godis) och som kroppen gillar. Nötter och vissa grönsaker är exempel på sådant som fungerar för mig.

Cicki sa...

Det är inte godis eller något sånt som är min svaghet. Det är Mackor, i parti och minut. Jag skulle nog kunna leva på mackor och gjorde det också när jag levde ensam. Men då hade jag ett aktivt uteliv och jobbliv så då la jag inte på mig. Det är väl 10 kg jag lagt på mig sedan sambon och jag träffades för åtta år sedan. Det är mycket när man inte är så lång.

Spader Madame sa...

10 kg på åtta år, pyttsan...en annan lyckades gå upp 13 kg på ett halvår!

Foten i kläm, jajamen!!

Skämt åsido, Cicki, så tycker jag att Karolina har rätt. På något sätt måste du se till att inte må dåligt av vikten. Antingen bestämmer du dig för att ändra i kosten för att gå ned och det kan gå långsamt, eller så förlikar du dig... Glöm inte bort att du har en sambo som älskar dig, precis som du är!

Om du skulle bestämma dig för viktminskning tycker jag att du ska ta hjälp av en dietist! De kan sina saker... Kram goding!

Cicki sa...

Spader: Ett av problemet är att jag är så kluven i den här frågan. En del av mig har förlikat mig med detta och tycker att jag duger som jag är. Ända tills jag ser mig i en spegel. Då kommer det andra fram. Jag vet ärligt och uppriktigt inte om jag orkar att hålla på med diet även om jag vet att det är riktigt att göra det. Jag får väl se tiden an och se vart jag hamnar i tankar och känslor.

Spader Madame sa...

Hur du än väljer att göra så håller jag på dig, stenhårt!

Vi får göra som hemma hos vampyrerna -förstöra speglarna ;-)

Cicki sa...

Spader: Du är som vanligt världens goaste Madame....:-)