Så kändes det nästan när jag vaknade idag. Inte så mycket som en droppe vatten fanns i kranarna. Vad hade hänt? Jag försökte forska runt men ingen visste något. Det goda morgontéet fick bli yoghurt och flingor. Det var inte tillfredsställande, så jag kompletterade med smörgås och buteljvatten. Jag var glad att vi hade sådant vatten hemma, även om det inte anses som miljövänligt. Jag hade inte sköljt ur kaffetermosen från igår. Slarvigt kan tyckas, men idag var dropparna, som fanns kvar, guld värda. Inte kunde man duscha, inte heller tvätta ansiktet eller borsta tänderna. Katternas vattenskål var på upphällning och jag gissar att de inte gillat kolsyrat buteljvatten.
Jag kom av mig totalt, så jag gick och la mig och sov en stund till. Önskade att vattnet skulle vara tillbaka när jag vaknade. Icke, sa Nicke. Fick äntligen tag på en vänlig människa i kommunens växel. Hon kollade upp en massa och ringde tillbaka. Hon hade fått fram att det var en mycket lokal läcka som enbart rörde vårt hus. Tack snälla Gittan för din vänlighet.
För en stund sedan gick jag på toaletten. Tryckte automatiskt på spolarknappen och hör förvånat hur det brusar i ledningarna. Hurra, vår ökentillvaro är uppdaterad till rinnande kranvatten och spolande toalett. Tänk så utsatt man blir när sånt här händer i vårt moderna samhälle. Klimakteriehäxan gör samma reflektion efter ett strömavbrott som hon drabbades av.
Man kanske borde önska sig vedspis, egen brunn och utedass, ur överlevnadssynpunkt.
Bara den dumme är inte rädd
5 timmar sedan
4 kommentarer:
Ja,tänk vad beroende av tekniken man bli och något jag inte skulle kunna vara utan är tvättmaskinen,skulle aldrig orka stå nere vid ån.
Håller med dig Lena. Och tänk om man skulle vara tvungen att bära in vatten och vet. Hemska tanke. Undrar hur våra kroppar skulle må då. För att inte tala om att sitta vid en fotogenlampa och sy för hand. Nä, det är bara att hoppas att tekniken fungerar så man kan hänga med ett tag till.
Precis så där beroende (bortskämd?) är man. Och har inte vett att uppskatta bekvämligheten medan man har den!
Jag läste om Fogelströms Stad-serie rätt nyligen. Vilka fantastiska kvinnor han beskriver där. Hur de orkar med allt, både fysiskt och psykiskt. Håller vi på att bli ena veklingar. Nåja, psykiskt vet jag att jag är stark men det fysiska är det bara skrutt med. När jag ser invandrarkvinnorna här i vår lilla stad så känns det som att man är tillbaka på femtiotalet. De invandrarkvinnor som är i vår ålder får verkligen slita. Där hjälper minsann gubbarna inte till. Fast det hjälper varandra väldigt mycket. De kvinnorna som levt både i sitt hemland och här uppskattar förmodligen moderniteterna på ett helt annat sätt än vad vi gör.
Skicka en kommentar