Ny sommarklänning

Här kommer en bild på klänningen som fick mig att bli så trött över min runda kroppshydda. Jag är inte helt nöjd med den för det bubblar sig lite på bandkantningen i fram. Men springer jag fort och ser glad ut så är det ingen som märker det......:-)

Loppisrunda

Vi firade mitt braiga röntgenresultat med en loppisrunda. Det var ett tag sedan nu. Vi sa innan vi åkte att vi skulle inte handla så mycket! Det är tydligen då som fynden dyker upp. Typiskt. Men eftersom jag är duktig på att bränna pengar så la jag i en högre växel och körde hårt.....:-)

Två fina skålar av Wilhelm Kåges Eldorado Pastell stod där och väntade. Vi har ett uppläggningsfat sedan tidigare som jag ärvt efter mamma. Sådana här skålar är alltid perfekt att kunna duka med.

 Det blev även ett par sprillans nya gympadojor från Sköna Marie. Den ursprungliga prislappen satt kvar. De hade kostat 449:- och jag gav 180:-. Sånt säger man inte nej tack till.

 Lite böcker fick även följa med hem. Inte för att vi behöver fler kokböcker, men den där Komiform-boken verkade innehålla en del bra saker.

 Jag har egentligen sagt att jag har nog med saker i min samling med dessa saker. Men den här lilla vasen kunde jag ändå inte motstå. Det blev några födelsedagspresenter också, som jag av naturliga skäl inte kan visa här....:-) Även lite sybehör i form av knappar och spännen fick följa med hem. Men inte ett endaste tyg blev det. Jag hittade två snygga som jag kunnat tänka mig. Men inte med de prislapparna. Det var tydligt att den som prissatte tygerna hade en del kunskaper om vad de var värda. Då fick det vara för tyg har jag gott om. Jag var ändå nöjd med dagens inköp.

Lättad

En stor sten har fallit från mitt hjärta. En riktig stenbumling var det. Det har att göra med vart jag var igår, mitt i regnet. Fast just där regnade det ju inte. Bara på dit-och hemvägen.

Jag var på lungröntgen! Jag har i flera månader gått och harkelhostat, jag har varit tungandad och det har känts väldigt jobbigt med andningen. Vad gör man då, jo man googlar på det stora C, LC. Symtomen stämde naturligtvis.

Tidigare i vår hade jag ju även lunginflammation, som egentligen inte var någon riktig lunginflammation. Trots det hostade jag j sönder ett revben och fick gå på antibiotika.

Jag var även på den årliga kontrollen för lilla hjärtat i våras och fick beröm av farbror hjärtdoktorn över mina fina resultat och min goda kondition.

Så efter googlingen jag gick till min underbara doktor Nina och pratade med henne. Hon ändrade min medicin. Hjärtdoktorn hade föreslagit en annan snuffmedicin, Symbicort. Så jag fick en högre dos på den och en högre dos på Bricanylen.

Jag var även till distriktsköterskan för den årliga spirometrin. Den gick inte så bra, så det var då jag begärde en lungröntgen. I torsdags ringde doktor Nina och sa att jag kunde gå på "drop in" hos Aleris, som håller till på vårt sjukhus. Hon ville det för att vi skulle kunna ha resultaten klara till vår träff idag. Doktor Nina jobbar nämligen sista veckan så hon ville vi skulle ha allting klart före det.

Som ni förstår av min första mening så var lungröntgen bra. Även hjärtat var bra på deras röntgen. Det enda de såg var att jag hade en liten ärrbildning efter att jag kan ha varit utsatt för stendamm eller asbest. Annars var allt helt perfekt.

Jag har inte velat prata om det för om det funnits något hemskt på röntgensvaren så ville jag ju ta det först med mina nära och kära innan jag berättade det här. Nu behöver i alla fall ingen oroa sig mer. Jag andas även bättre nu vilket förmodligen berodde på att jag tidigare var undermedicinerad.

Vi pratade även vikt idag. Jag har ett BMI på 35 . Men Nina ska nu remittera mig till dietisten på VC, så även det känns bra nu.

Min hemska kropp

Idag är det en riktig skitdag. Jag håller på att sy en sommarklänning. Jag hade ett väldigt bryderi innan jag hittade ett mönster jag ville använda. Ett som passade tyget, men framför allt passade min hemska figur. Jag har varit nöjd med sömnaden även om mönstret var ganska svårt. Så jag har tråcklat mycket för att få allt snyggt. Igårkväll gjorde jag den första provningen. Jag var ganska nöjd och visade upp mig för sambon. Min vanliga fråga , när jag visar upp några kläder, är alltid: "Ser jag väldigt tjock ut i det här?"  Han är alltid väldigt ärlig så jag vet att jag kan lita på svaret. Säger han "ja" så byter jag kläder tills han säger "nej". Igår sa han "ja" och allt bara rasade. Det värsta är att jag vet att han säger det inte det för att vara elak, utan för att det är sant.

Jag hatar verkligen min kropp. Sedan sambon och jag träffades för fjorton år sedan har jag gått upp 25 kg. Tidigare hade jag jobb som gjorde att jag ständigt var i farten. När jag blev så dålig att jag inte längre kunde jobba så blev jag väldigt stillasittande. Stillaliggandens när värken var som värst. Jag hade många år med fruktansvärd värk innan vi hittade en medicinering som stämde för mig. Så både medicinering och en mindre rörlig kropp har gjort att jag ser ut som jag gör. Och jag hatar verkligen min kropp!

När man gör kläder och mönster så finns det kläder för den som vill dölja en stor stuss eller stor byst, kraftiga lår eller kraftiga armar. Det finns inga kläder som kan dölja när allt det tjocka sitter runt midjan och på halsen. Är man dessutom en tvärhand hög så blir allt väldigt komprimerat.

Min fd man kommenterade i alla år min figur, att jag såg gravid ut. Det gjorde han när jag hade storlek 36, storlek 38 och storlek 40. Då var jag inte tjock, fast det som fanns satt även då runt midjan. Så det här är verkligen jobbigt för mig eftersom jag alltid fått höra det.

Jag har min fibro som gör att jag inte kan röra mig som en frisk, mitt diafragmabråck gör att jag ser extra tjock ut och sköldkörtelproblemen gör inte saken bättre. Antideppmedicinen bidrar också mycket till att jag blivit tjock. Jag har nu tränat ordentligt i mer än ett år. Jag har blivit lite rörligare, men framför allt har det ökat min kondition. Det är bra. Men inte ett endaste hekto har försvunnit från min kropp. Mitt midjemått är fortfarande 118 cm. Ni kan ju själva tänka er hur jag ser ut då, 156 cm lång och 118 cm tjock, som en jäkla fotboll.

Jag vet att jag kan inte testa 5-2 dieten eftersom jag mår fruktansvärt dåligt när mitt blodsocker sjunker. Jag vågar inte heller testa LCHF eftersom jag inte vet hur det skulle påverka min medicinering. Jag äter inget godis. försöker laga så nyttig och näringsriktig mat som möjligt, med mycket grönsaker. Jag bakar nyttigt bröd och gör egen müsli för att vara så nyttig som möjligt. Min svaghet är att jag tycker mycket om mackor. Skulle jag leva ensam så skulle nog min diet bestå av mackor. Jag vet att det är en svaghet och jag begränsar mitt smörgåsintag så mycket som möjligt. Jag vet inte mer vad jag kan göra. Jag känner att jag mer och mer drar mig undan, skäms för att visa mig ute bland folk. Jag vill inte se ut så här.

Jag tappade alldeles lusten för att sy klart klänningen. Det känns bara totalt meningslös.

Lycklig varannan onsdag

På hösten 1998 kom boken "Lycklig varannan onsdag, Damp-mammor berättar" ut! Dagen jag höll det första exemplaret i min hand tillhör ett av mina stoltaste ögonblick i livet. Vi hade gjort det!

Gunilla Boëthius och jag hade, i två års tid, skrattat, gråtit och skrivit oss igenom denna bok. Nu var den färdig. Vilken resa det hade varit. Vi hade skrivit om hur det var att vara mammor till våra speciella söner. För min del så blev det tjugo års sorg och glädje jag gick igenom. Vissa kapitel skrev jag med tårarna strömmande ut för ansiktet.

När Gunilla och jag lärde känna varandra så pratade vi om att det fanns väldigt lite föräldralitteratur som berörde barn med Damp/Adhd när våra barn växte upp. Det var egentligen bara Märta Tikkanens "Sofias egen bok" som funnits. Det var något vi hade saknat. Det var det som gjorde att vi bestämde oss för att skriva.

Vi skrev om kampen för att få en diagnos, kampen mot skolan och samhället, men vi skrev även om glädjen med våra söner. Vi ville belysa det mesta. Det vi ville med boken var att ge råd och tips hur man går vidare i den situationen när man upptäcker att man har ett speciellt barn.

Vi ville även skapa förståelse hos pedagoger, socialarbetare, psykologer, läkare och alla andra som mötte dessa barn. Vi ville skapa en förståelse i hela samhället att alla barn, ungdomar och vuxna är unika, på sitt alldeles speciella sätt.

Boken gavs ut på bokförlaget Cura. De överlät så småningom den till Studentlitteratur. För något år sedan kontaktade Studentlitteratur oss. De skulle ta bort boken ur sitt sortiment och erbjöd Gunilla och mig att ta hand om ett antal exemplar. Nu har jag haft dessa böcker liggandes hemma och funderat vad jag ska göra med dem. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att om det fortfarande finns ett intresse så säljer jag boken för en billig penning, 100:- plus porto 42:-. Så om det finns någon där ute som vill köpa boken kan ni maila mig på cicki@cickidesign.se .

Pensionsbryderier

Pust och stånk och stön! Äntligen har jag gjort klart alla papper inför min stundande ålderspensionering. Suck! Inte nog med att man blir gammal, man ska begripa sig på en massa papper också.

Igår var min första syfria dag på flera veckor. Jag hade planerat att sätta mig med alla papper då. Jag behöver söka en sorts bostadstillägg till mig själv och en annan sort till Mats. Tidigare har vi bara behövt söka en tillsammans.

Jag plockade ihop alla papper som rörde min pension och satte mig. Jag bläddrade och bläddrade och fattade ingenting. Huvudet var helt tomt. Jag brukar inte ha problem med sånt här men igår gick det inte alls. Jag var som en urvriden disktrasa med huvudvärk.....:-) Så länge jag satt och sydde kände jag inte av det så mycket, utan det kom igår när jag kunde koppla av.

Så jag la undan allt och väntade till idag med att göra ett nytt försök. Det som förbryllade mig mest var att jag hade två papper från Folksam med olika belopp. Att det ena rörde min Konsumanställning förstod jag, likaså AMF som handlade om mina år på ICA. Men det andra Folksampapperet fattade jag ingenting av. Nu har jag i alla fall pratat med dem och det är ett engångsbelopp insatt 2011. Tydligen någon som KF betalat in i efterhand. Mig gör det inget för det fick ju upp månadspengen lite mer.

Nu är i alla fall båda våra ansökningar ifyllda och kuverterade. Förmodligen blir ålderspensionspeng plus bostadstillägg ungefär detsamma som jag har idag. Först om fem år kan jag börja oroa mig lite eftersom min privata pensionsspar bara betalas ut i fem år. Men det är då det. Jag har inte en aning om hur livet ser ut om fem år. Vill inget veta heller. Så det så.

Glassigt värre

Nu har jag sytt sista omgången med lunchväskor. I alla fall för den här gången. blir det mer efterfrågan så får vi ju se.

Jag har nu sytt oavbrutet i flera veckor. Det känns i kroppen så jag måste vila och göra annat. Dessutom behöver jag göra en massa annat. Det finns papper jag måste fyllas i inför min stundande ålderspensionering, jag behöver fixa med blommor och om några dagar ska jag börja sy kläder åt oss själva och några beställningar som ramlat in. Det är ingen större risk att jag blir sittande med blicken i fjärran....:-)