Räkmackeår?

Jag vet inte om jag utmanar ödet genom att lite försiktigt säga att 2013 hittills varit lite av ett räkmackeår. Ni som följt mig länge vet hur illa det varit med vår ekonomi. Fram tills i februari förra året, då sambon fick klart med sin förtidspension. Det innebar ju inte att vi blev rika, men vi klarar oss i alla fall.

Det som känns så bra det här året är att vi kunnat unna oss en hel del. Även om det mesta vi köpt är begagnat. Men har man en sambo som är en fena på att hitta bra, begagnade prylar så får man vara nöjd. I år har vi kunnat köpa en nygammal soffa istället för den illaluktande trasiga gamla, en nygammal plattTV istället för den tjocka överåriga. Vi har köpt nygamla vinterdäck i god tid och även varsina nya vinterjackor, plus en massa annat smått och gott.

Dessutom har det mesta rullat på utan att något gått sönder, vilket hände stup i kvarten tidigare. Till och med gamla fröken Mercedes fick godkänt på sin besiktning.

Vi har betalat av alla skulder utom Ica-krediten. Den hade vi också kunnat ta snabbare om vi inte valt att köpa dessa prylar. Men det var ett val vi gjorde, att unna oss lite nytt efter alla dessa jobbiga år.

Det senaste inköpet gick också det vår väg. När vi bytte mobiler för snart två år sedan så gjorde vi en bra deal med vår Telenor som varit vår mobilleverantör i många år. Sambon fick en iPhone 4 och jag fick en Xperia Ray. Jag har tyvärr aldrig blivit riktig vän med min, så för ett tag sedan kläckte jag idén om att jag skulle överta sambons iPhone och han skulle köpa en iPhone 4S. Han sa att han nöjde sig med en begagnad sådan. Vi bestämde även att vi skulle vänta med detta inköp till efter jul. Men så ramlade det in ett erbjudande vi inte kunde motstå. Sambons äldsta son skulle byta sin telefon och erbjöd sin pappa att köpa hans gamla 4S. Det kunde vi ju inte tacka nej till. Kostnaden är densamma, fördelen är att vi vet vem som använt den och varit rädd om den.

 Så numera är jag ägare till en Ajfån. Nu är det mest akuta på önskelistan åtgärdat. Och Icabanken är numera högst prioriterat. Det är bara att hoppas resten av året och kommande år fortsätter på samma sätt. Jag fortsätter gärna att glida omkring på en klick majonnäs.

Så det kan bli

Ni har väl hört talas om den om bagarens barn och skomakarens ungar som var utan bröd och skor.

Så här ser sömmerskans handväska ut! Det är nog dags att jag lagar den!

Patetiska Troll

Det finns Troll på facebook. Troll som lever upp och glädjer sig åt att jag har extra mycket ont just nu. 

Jag vill skicka en hälsning till det Trollet: 

Pilutta dig! Trots att jag har ont så lever jag ett helt fantastiskt liv. Jag har en man som jag älskar över allt annat, samt att han älskar mig lika mycket tillbaka. Jag har två fantastiska barn som jag älskar oerhört mycket och som jag är väldigt stolt över. Jag vet att de älskar även mig mycket och är stolta över mig. Jag har tre fantastiska bonusbarn som ger mig mycket glädje. De har dessutom gett mig sex underbara bonusbarnbarn. Av de är det tre stycken som jag får njuta extra mycket av. 

Inte nog med det. Jag har en hel drös med fina vänner som berikar mitt liv. Jag har också förmånen av att få njuta av mina intressen och utöva min kreativa sida.

Eftersom du inte finns på min vänlista så förmodar jag att du smyger runt och lurkar. Det är tråkigt att du inte har något viktigare i livet än att njuta av andras olycka. Men vet du en sak? Jag kan bjuda dig på det. Du får gärna skratta livet ur dig åt min värk. Det rör mig inte i ryggen.

Själv tänker jag fortsätta att njuta av mitt fantastiska liv.

En liten ryggsäck

Nu har jag sytt klart den här lilla sötnosen. Det tog lite extra lång tid eftersom jag haft ont i veckan som gått. Men nu är den färdig.

Vill du veta mer om den så hittar du de uppgifterna på hemsidan.

Du kanske inte vet  att Cicki Design även har en egen facebooksida. Gå gärna in och gilla den sidan. Där lägger jag upp allt jag syr, både det som är till försäljning och annat.

Min vän dammsugaren

Min goda vän E har ramlat och brutit armen. Det gör att hon behöver hjälp med vissa praktiska saker. Så igår när vi veckohandlade, passade vi på att handla åt henne också.

När jag kom med hennes varor så undrade hon om jag behövde en handdammsugare. Nä, var min första tanke. Men som kom jag på att det har jag visst önskat mig. Att ha vid sybordet. När det har varit bossigt och fullt med trådar på golvet har jag ibland tänkt att det vore praktiskt med en handdammsugare, för att slippa dra fram stora dammsugaren stup i kvarten. Med en liten handdammsugare så kan jag hålla efter bosset hela tiden.

E hade köpt denna dammsugare men den funkade inte till det hon tänkt sig. Då tänkte hon att den kanske skulle passa bra hemma hos mig. Så rätt hon hade och jag blev jätteglad över erbjudandet. Nu står den där och ser tjusig ut. Och kommer mycket väl till pass. Visst är det bra med fina vänner?

Konsten att säga Nej

Igår skröt jag med att jag var så duktig med min träning. Idag ska jag skryta med att jag sa Nej igår.

Förr, när jag var en duktig flicka, sa jag aldrig Nej. Jag gjorde det mesta folk bad mig om, hur stressad jag än var. Jag ville inte såra andra människor genom att inte ställa upp. Att jag sårade och skadade mig själv hade jag inte en tanke på.

Så blev jag sjuk, men tror ni jag lärde mig hur viktigt det var med ett Nej. Nej då, jag fortsatte i samma spår och for själv väldigt illa. Vilket dessutom började gå ut över min omgivning, för när jag blev trött och fick ont så blev jag grinig.

Så småningom kom jag till insikt att ett Nej då och då är inte fel. Jag började undvika engagemang eftersom jag visste att jag hade svårt att säga Nej. Då var det bättre att undvika situationerna.

Ju mer jag började fundera över mitt beteende, ju mer kom jag till insikt att min fibro bottnar i en utbrändhet. Men 1993 när jag fick min fibromyalgidiagnos så pratade man inte om utbrändhet. På den tiden brände jag mitt ljus i bägge ändar samt även en bit på mitten. Det var kampen för sonen, det var engagemang i handikappföreningen, det var jobb och studier samt att man skulle rodda en hel familj och ett hus. Sömnen blev lidande och klockan var min bästa vän. Varje sekund togs tillvara. Att sova var tidsödande och onödigt.

Detta beteende straffar mig idag. Som tur är kan jag prata om det här med den kära sambon Mats M Ryskåsen, så det händer att han säger åt mig när han märker åt vilket håll det bär. För det är han som får ta smällarna när jag blir grinig.

Tillbaka till igår. Det har blivit så att jag tränar rätt ofta tillsammans med två andra tanter. De är trevliga och vi har börjat lära känna varandra lite smått. I torsdags frågade den ena om jag ville börja i hennes quiltgrupp. De behövde vara fler, ett krav som ABF har. De träffades bara en gång i månaden, så det lät ju inte så mycket. Men jag kände inom mig att det skulle kunna bli ett stressmoment för mig. Så jag bad om betänketid. Och igår sa jag Tack för förfrågan men Nej tack. Jag förklarade även varför och hon förstod. Och jag blir så stolt över mig själv som klarade Nejsägandet......:-)

En sån dag

Idag är det en ond dag och jag fattar inte varför. Det enda jag kan komma på är att jag stått i köket och lagat mat lite mer än vad jag brukar göra. Det gjorde jag för att jag mådde bra. Men det ska man tydligen inte få göra.

Det kan i och för sig även bero på väderomslag. Hösten är vacker med skön luft, men min kropp gillar den inte speciellt mycket.

Jag gick i alla fall iväg och tränade. Tog det lite lugnare än vanligt. Jag är stolt över mig själv att jag gick dit, trots det onda. Jag bestämde mig för många år sedan att min kropp ska inte få bestämma över mig. Det var det jag levde upp till idag genom att gå iväg och inte låta kroppen bestämma att jag skulle stanna hemma.