Min vän dammsugaren

Min goda vän E har ramlat och brutit armen. Det gör att hon behöver hjälp med vissa praktiska saker. Så igår när vi veckohandlade, passade vi på att handla åt henne också.

När jag kom med hennes varor så undrade hon om jag behövde en handdammsugare. Nä, var min första tanke. Men som kom jag på att det har jag visst önskat mig. Att ha vid sybordet. När det har varit bossigt och fullt med trådar på golvet har jag ibland tänkt att det vore praktiskt med en handdammsugare, för att slippa dra fram stora dammsugaren stup i kvarten. Med en liten handdammsugare så kan jag hålla efter bosset hela tiden.

E hade köpt denna dammsugare men den funkade inte till det hon tänkt sig. Då tänkte hon att den kanske skulle passa bra hemma hos mig. Så rätt hon hade och jag blev jätteglad över erbjudandet. Nu står den där och ser tjusig ut. Och kommer mycket väl till pass. Visst är det bra med fina vänner?

Konsten att säga Nej

Igår skröt jag med att jag var så duktig med min träning. Idag ska jag skryta med att jag sa Nej igår.

Förr, när jag var en duktig flicka, sa jag aldrig Nej. Jag gjorde det mesta folk bad mig om, hur stressad jag än var. Jag ville inte såra andra människor genom att inte ställa upp. Att jag sårade och skadade mig själv hade jag inte en tanke på.

Så blev jag sjuk, men tror ni jag lärde mig hur viktigt det var med ett Nej. Nej då, jag fortsatte i samma spår och for själv väldigt illa. Vilket dessutom började gå ut över min omgivning, för när jag blev trött och fick ont så blev jag grinig.

Så småningom kom jag till insikt att ett Nej då och då är inte fel. Jag började undvika engagemang eftersom jag visste att jag hade svårt att säga Nej. Då var det bättre att undvika situationerna.

Ju mer jag började fundera över mitt beteende, ju mer kom jag till insikt att min fibro bottnar i en utbrändhet. Men 1993 när jag fick min fibromyalgidiagnos så pratade man inte om utbrändhet. På den tiden brände jag mitt ljus i bägge ändar samt även en bit på mitten. Det var kampen för sonen, det var engagemang i handikappföreningen, det var jobb och studier samt att man skulle rodda en hel familj och ett hus. Sömnen blev lidande och klockan var min bästa vän. Varje sekund togs tillvara. Att sova var tidsödande och onödigt.

Detta beteende straffar mig idag. Som tur är kan jag prata om det här med den kära sambon Mats M Ryskåsen, så det händer att han säger åt mig när han märker åt vilket håll det bär. För det är han som får ta smällarna när jag blir grinig.

Tillbaka till igår. Det har blivit så att jag tränar rätt ofta tillsammans med två andra tanter. De är trevliga och vi har börjat lära känna varandra lite smått. I torsdags frågade den ena om jag ville börja i hennes quiltgrupp. De behövde vara fler, ett krav som ABF har. De träffades bara en gång i månaden, så det lät ju inte så mycket. Men jag kände inom mig att det skulle kunna bli ett stressmoment för mig. Så jag bad om betänketid. Och igår sa jag Tack för förfrågan men Nej tack. Jag förklarade även varför och hon förstod. Och jag blir så stolt över mig själv som klarade Nejsägandet......:-)

En sån dag

Idag är det en ond dag och jag fattar inte varför. Det enda jag kan komma på är att jag stått i köket och lagat mat lite mer än vad jag brukar göra. Det gjorde jag för att jag mådde bra. Men det ska man tydligen inte få göra.

Det kan i och för sig även bero på väderomslag. Hösten är vacker med skön luft, men min kropp gillar den inte speciellt mycket.

Jag gick i alla fall iväg och tränade. Tog det lite lugnare än vanligt. Jag är stolt över mig själv att jag gick dit, trots det onda. Jag bestämde mig för många år sedan att min kropp ska inte få bestämma över mig. Det var det jag levde upp till idag genom att gå iväg och inte låta kroppen bestämma att jag skulle stanna hemma.

Små gröna

Jag har skördat. Nu vågade jag inte låta de vänta ute längre. Allt kom igång så sent eftersom vi var i Sundsvall i början på juli. Grannen vattnade, så att det överlevde i alla fall. Tomaterna bör det ju gå att få färg på. Paprika och chili går ju att använda gröna.

Lördagsfunderingar

Sitter här och funderar över min kropp. De sista veckorna är det fler som sagt att de tycker att jag orkar så mycket. Nu är ju det en sanning med modifikation. När jag tänker till lite så inser jag att jag orkar nog mer en tidigare, samt att jag har mindre med värk. Nu är vi visserligen en bit in i hösten och det brukar ju vara en dåligt tid för mig, så jag ska väl inte ropa hej ännu. Men man kan ju hoppas i alla fall.

Självklart så är jag rätt säker på att det är träningen som ger resultat. Jag har också fått höra hur duktig jag är med träningen. Och det är jag kanske. Jag har bara skolkat en gång sedan jag började på Korpen gym. Jag går iväg på måndagar och torsdagar.

Fast det kan ju låta lite häftigt att man går och tränar. Om en som är frisk skulle se min träningsnivå så skulle de skratta ihjäl sig. Det är alltså på en väldigt låg nivå, men jag tränar i alla fall och jag har kunnat börja öka på lite grand.

Jag börjar passet med att cykla. Jag brukar göra det i fem minuter, men har börjat öka på det lite och ska försöka få upp det till tio minuter. Sedan tränar jag armar och ben växelvis på fem olika maskiner. Jag kör tio övningar på varje maskin. Jag klarar inte alla utan att få ont, så jag väljer att hålla mig till dessa fem. Vissa har jag lite vikt på och andra har jag ingen vikt alls på. Maskinen i sig får stå för motståndet. Jag är starkare i armarna än benen så där kan jag ha lite vikter på. Jag "tar" hela 5 kilo i bänkpress. Det ni.......:-)

När jag gjort denna runda, tio övningar på fem maskiner, så gör jag några övningar på matta. Det är främst ryggen jag tränar då. Det blir tjugo stycken på varje moment. Sedan går jag tillbaka till maskinerna och kör ett varv till med tio övningar på varje maskin. Har jag ork kvar så händer det att jag tar lite på crosstrainern eller lite på cykeln igen.  Nu är jag inte lika slut som jag var från början men jag känner att jag gjort något bra och har fått upp ett flås också. Jag väljer att öka i väldigt långsam takt för att inte få ett bakslag. Det är lätt hänt när man har fibro att man får det. Det är det här med statiska rörelser som är så farligt för oss.

Som ni märker så är det ingen märkvärdig träning jag håller på med men jag håller mig i gång i alla fall och det är det viktigaste. Och jag får bättre resultat av denna träningen än vattengympan jag gick på tidigare. I alla fall så verkar det så fortfarande. Kan jag gå ner lite i vikt också så är det enbart en bonus. Målet är att hålla mig friskare, inte att gå ner i vikt.

Mina nya jeans

 Nu har jag sytt färdigt mina nya jeans och jag är otroligt nöjd. Det var länge sedan jag sydde byxor åt mig själv. Det är väl så att jag inte gillat min nuvarande runda tantkropp. Men när jag höll på och sydde tunikorna så växte det fram. Inte så att jag är nöjd med min kropp, men jag har i alla fall förlikat mig med den och ska försöka göra det bästa av situationen. Ett par nysydda jeans är en bra början.

 Jag är väldigt nöjd med mönstret. Ett infällt sidostycke gör en hel del för passformen. Det är ju även detaljerna som gör det. Så jag var noga med sådant som dekorationssömmar. När de där sömmarna kom till en gång i världen så var det ju för att förstärka guldgrävarnas byxsömmar. Idag är det ett kännetecken för jeans. Och snyggt.

Ett sprund nedtill är också snyggt. Nästa gång ska jag i alla fall slimma benen lite mer. De kan få vara lite snävare.


Som pricken över i:et sydde jag dit denna lilla söta hand som jag fått en hel påse av, från en mycket kär bloggvän. Visst är den underbar?

50-talets kök

För några dagar sedan fick jag den härliga tidningen Retro. Som specialare hade de den här gången kök, köksinredning, glas och porslin och andra redskap från 50-talet. Det är mycket man känner igen och kommer på.

Då tänkte jag på mamma och pappa. Upp till det att jag var tre år så bodde vi i en väldigt gammal och risig lägenhet. Det var ett rum och kök. Dragigt som attan. Det var vedspis och kallvatten. Dass ute på gården där stora råttor sprang mellan soptunnorna.

Tänk då att 1952 få flytta in i en alldeles nybyggd tvårummare, bostadsrätt. Toalett och badrum, kylskåp med ett litet isfack, varmt vatten och elektrisk spis. Det fanns även en modern tvättstuga med torkrum och stenmangel i grannhuset. Sopnedkast i trappuppgången. Allt var rent och fräscht.

Närmare lycka än så kom de nog inte just då, på femtiotalet.