Förutom allt jobb vi gjorde så hände det även några andra saker när vi var i Sundsvall. Efter bara någon natt så gick det ett stort hål på gummimadrassen. Som tur var hände det på kvällen innan vi la oss, så vi slapp vakna upp på ett hårt golv.
Det var bara att bädda i soffan. Ungdomarna har en bäddsoffa, men vi brukar få egen kuppe för att slippa det där med att bädda fram soffan varje kväll. Dagen efter var vi och köpte madrasslagning. Sambon lagade efter alla konstens regler och det verkade hålla. När jag ska flytta in min snarkapparat så går en av slangarna till den sönder. Då bröt jag ihop och storgrät. Jag är beroende av apparaten och samtidigt som jag var enormt trött och hade ont så var det droppen som fick bägaren att rinna över.
Nu var det inte den viktigast slangen som gick av, så jag kunde lösa det ändå. Det var bara det att jag fick inte fukt tillsatt under natten. Nu är ny slang beställd och jag hoppas den kommer idag eller imorgon.
Vi la oss denna kväll igen på madrassen och den här gången vaknade vi verkligen på golvet. Madrassen var tom på luft! Snabbt och tyst bäddade vi upp soffan och la oss där för att sova några timmar till. Det visade sig sedan att lagningen hållit, men att ventilen inte varit riktigt iskruvad.
Resten av veckan gick smärtfritt utan några större mankemanger. Men vi hade en hemresa också. Där hände det. På uppresan hade vi åkt ett skakigt intercity tåg utan byten. Nu skulle vi först åka med något som hette X-trafik och byta i Gävle. Därifrån skulle vi åka regionaltåg, sådana där dubbeldäckare som man kan se ibland.
Första tåget gick bra och vi satt jätteskönt. Jag sov mesta tiden och det enda som hände var att sambon puffade på mig när jag började snarka för högt. Själva bytet i Gävle gick också bra och vi hade tur att det var samma perrong, eftersom väskorna var tunga.
Vi klev på i första vagnen och satte oss tillrätta. När tåget startat så meddelade tågvärdinnan att alla obokade skulle sitta i vagn två. Vi hörde till den skaran, så det var bara att ta väskorna och traska vidare. I de där tågen är det nivåskillnader mellan vagnarna. Så vid första trappan nedåt rycker tåget till och sambon ramlar utför trappan. Med väskor och allt. Som tur var så gick det rätt bra ändå. Han fick ett litet sår i panna som enda skada.
Resten av den tågresan gick smärtfritt fram tills Stockholms central, där vi skulle byta till pendeltåg. Då var det min tur att ramla. Vi hade gått igenom spärren och skulle skynda oss uppför rulltrappan eftersom det skulle gå ett tåg bara några minuter senare. Sambon springer före med sina väskor. När jag kliver på rulltrappan fastnar resväskan som jag har i högerhanden. I den andra handen har jag väskan med snarkapparaten så jag har ingen möjlighet att ta tag i något. Jag rycks bakåt av väskan och snubblar bakåt med några steg. För mitt inre ser jag hur jag ramlar baklänges och slår mig rejält.
Som av någon outgrundlig anledning så återfår jag trots allt balansen och får väskorna med mig. Men jag är rejält uppskakad och rädd. Än en gång kommer tårarna. Det är tredje gången på samma vecka. Tröttheten och värken gör att "ledsentröskeln" är låg. Så när jag kommer upp för trappan så står sambon i tågdörren och är rejält irriterad på varför jag är försenad. Inte nog med det så gråter jag ju också. Något han verkligen hatar. Den sista biten av vår resa sker i total tystnad. När vi kom hem bad han mig om förlåtelse för sin irritation. Naturligtvis, han var ju också trött och sliten.
Ibland är det tur att det händer lite spännande saker. Livet skulle bli alldeles för tråkigt annars. Huvudsaken händelserna inte orsakar men, utan att man mer kan skratta åt det ett tag efteråt.
