Jag tycker mycket om att baka, speciellt då surdegsbröd. För det mesta blir det bra, men inte alltid.
Det har inte blivit så mycket bakat nu när jag inte mått så bra. Men eftersom jag piggnat på mig skapligt så kände jag att nu är det dags att ta tag i den biten igen. Så i måndagskväll drog jag igång en surdegsgrund som jag skulle kunna baka på igår.
Den var inte så där bubblig som den brukar vara. Den ursprungliga grunden hade ju fått stått lite väl länge. Men jag tänkte att får degen bara lite extra tid på sig så ska det nog fixa sig. Jag hade även missat på att man skulle ha i en bit vanlig jäst. Jag hade inte en jästgnutta hemma, men tänkte ändå att det är lång jästid som ska fixa även det.
Degen ville inte jäsa ett dugg. Så jag fortsatte att tänka på det där med god tid. Alltså lät jag degen stå över natten. När jag klev upp idag så såg den lika tung och tråkig ut som när jag la mig. Nu har jag gräddat den och inser att det är inte ens någon idé att ens försöka skära en skiva. När den svalnat får den åka direkt ner i soporna. Inte kul alls, eftersom jag tycker väldigt illa om att kasta mat. Men ibland är det sånt som händer. Man får väl ta det som en form av livserfarenhet.
Veckans mening – om behovet av att prata
26 minuter sedan