Skrivandets konst

Jag vet inte vad det är med mig och mitt bloggande längre. Jag klarar inte av att skriva en ordentlig text. Det är inte att jag inte vill. För jag vill. Men jag klarar inte av att formulera mig bra. Och då blir det inte av istället.

Det finns så mycket jag funderar på att skriva ner. Om Arga doktorn, om politik, om andra engagerande frågor som jag tänker på. Som jag och sambon talar om. Jag börjar skriva då och då, men inser att jag kan inte förklara mina tankar.

Ända sedan jag lärde mig läsa och skriva har jag varit en skrivande människa. Jag drömde bland annat om att bli författare. Svenska var ett av mina paradämnen i skolan. Jag har varit med om att skriva debattinlägg, till och med på DN debattsida, jag har varit med om att driva två medlemstidningar och jag har skrivit kåserier. Dessutom kan jag ju faktiskt titulera mig författare, eftersom det finns en bok utgiven i mitt namn. Plus att jag gjort lite utbildningsmaterial. Så jag har skrivit mycket i mitt liv.

Men nu har jag tappat orden. Jag har tappat meningsbyggandet. Och numera har jag även tappat stavningen. Jag kastar om bokstäver och jag skriver ett annat ord än det som var meningen. Stavningsprogrammet är min räddning. Plus att jag alltid måste "korrläsa" det jag skriver.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag misstänker att fibron är inblandad. Fast jag är ju rätt bra, värkmässigt just nu. Även uthålligthetsmässigt, alltså jag orkar hålla på mer innan jag måste vila. Men kroppen hänger inte med på ett annat sätt. Styrkan i min kropp försvinner mer och mer. Jag orkar inte lika mycket, rent fysiskt. Det jag hoppas på nu är ju att träningen ska förbättra den biten, inte bara hålla mig värkfri utan även göra mig starkare.

Det här är rätt jobbigt eftersom jag känt mig som den skrivande människan. Det är jobbigt när man märker att man förlorar förmågor, allt eftersom tiden går. En del säger att det är åldern. Men jag vägra att godta det. Även om jag är en tant, så anser jag att sextiofyra år är inte tillräckligt för att man ska kunna skylla på ålderskrämpor. Min pappa är ju åttiotvå år och piggare än vad jag är, i vissa avseenden.

Min son sa igår att han ska börja träna för han vägrar se sig som fet. Det gjorde mig jätteglad. Jag får väl säga som han, att jag vägrar se mig som gammal och orkeslös. Men vad gör jag åt det?

Jag ville bara berätta för jag tycker att min blogg just nu är jättetrist och jag förstår om jag tappar läsare. Vem vill läsa enbart om nysydda kuddfodral och kassar?

Vattenbrist

Idag har vi märkt hur bra vi har det, med bland annat rent vatten. I vårt område är det just nu en större vattenskada, som gör att vi får inte använda vårt vatten till någonting. Eftersom vi ändå skulle handla så tyckte vi att det klarar vi om vi köper lite kolsyrat vatten. Vi köpte med smak citron och tranbär. Det verkade ju bra. Tills vi kom hem och kom på att vi inte hade något vatten till kaffet. Man kan borsta tänderna med smaksatt vatten, men kaffe med citronsmak tror jag inte är någon höjdare.

Då började vi fundera om vi hade något att hämta vatten i vid tappstället. Men jag hann inte börja leta förrän det ringde på dörren. Det var vår granne som undrade om vi ville ha lite friskt vatten. Det ville vi. De hade varit och hämtat. Det är härligt med goa grannar som ställer upp.

Loppisfyndat

 Den här veckan har jag verkligen tillfredsställt shoppingnerven. Vi var på våra två närmaste loppisar idag. Senast jag varit där har jag inte hittat mycket. Idag var det helt tvärtom. Det fanns en hel del som föll mig i smaken.

Detta underbara elefanttyg har jag haft tidigare i en annan färgställning. Om det ska bli kassar eller kuddfodral har jag inte bestämt än.

 Två fodertyger i bomull. Det med äpplen och päron på är lite vaxduksliknande så det får bli en praktisk kasse.

 Ett fantastiskt engelsk tyg som ska bli kuddfodral.

 Lite smått och gott är alltid bra att ha hemma när man syr. Jag blev extra glad över att hitta dessa små läckra märken. Jag har beställning på två dockor som ska se ut som MC-knuttar. Då blir dessa märken helt perfekta.

 Annat smått och gott som är bra att ha hemma. Ett mönster till en herrskjorta är väldigt användbart nu när jag ska sy en jeansskjorta till sambon.

Det största fyndet var helt oplanerat. Inte hade jag tänkt så långt som till vinterjacka ännu. Men helt plötsligt fick jag se flera ställ med vinterjackor på. Och kom på att min gamla vinterjacka börjar bli lite sliten. Så jag började bläddra och hittade denna Den både satt snyggt och hade ett bra pris. Bra kombo. 195:- för en Everest-jacka, som ser väldigt lite använd ut, kan man ju bara inte motstå.

Privatlivsveckan

Igår var jag med två väninnor och fikade på ett jättemysigt ställe. Det är ett hus fyllt med heminredningsprylar på två plan. De har verkligen allt. Jag kan i och för sig tycka det är lite för mycket och det blir ett rörigt intryck. Men det är ändå fint att gå där och insupa miljön. Och en skylt blev inhandlad. Den bara låg där och sa att den ville följa med mig hem.....:-)

Till butiken hör även en mindre restaurang. Där har de också allt i form av fint porslin, härliga smaksatt oljor, lösviktskaffe med mera. Och tablettaskar som är som rena rama nostalgitrippen.

Vi fikade där och pratade i timmar. Det blev verkligen en härlig dag och vi kommer att göra om det. Fast då på ett annat ställe.

Idag ska sambon och jag uträtta lite ärenden och ta en liten loppisrunda på det. Imorgon är det ny väninneträff, så det här är verkligen en aktiv vecka, med mycket privatliv och lite symaskinshäng.

The Boss

Bara så att alla vet vad som gäller......:-)

Den här ska snart hamna på köksväggen!

Ännu ett kuddfodral

Här kommer ytterligare ett kuddfodral i härliga färger.

Som vanligt hittar du alla uppgifter på Cicki Design.

Oändligt många lingon finns det

Undrar om Pär Johansson förstår egentligen hur stort det är det han gjort för alla med funktionsnedsättningar och då speciellt gruppen med någon form av förståndshandikapp. Mitt hjärta sväller just nu av kärlek till Pär och hans arbete.

Äntligen har jag sett filmen Hur många lingon finns det i världen. Jag är nästan glad att jag inte såg den på bio, eftersom tårarna sprutade stup i kvarten. Glädjetårar alltså! Över att det var någon som äntligen såg och trodde på dessa ungdomar.

Jag har gjort precis samma fel, som föräldrarna i filmen gjorde när de sa nej till projektet. Man säger inte nej för att skada sitt barn. Man säger inte heller nej för att man inte vill att ens barn ska utvecklas. Man säger nej för att man älskar sitt barn så mycket och vill skydda det mot allt ont i världen. I alla fall var det så för mig. Jag var så rädd att sonen än en gång skulle råka ut för ett misslyckande.

När min son började skolan fanns det en dramapedagog där. Hon skulle göra olika föreställningar med barnen i klassen. Jag var väldigt rädd och skeptisk hur sonen skulle klara det. Men pedagogen tog det på rätt sätt med mig. Hon sa att det behövdes också stenar och träd i föreställningen. Det kanske sonen skulle klara av att spela. Han klarade ju vad som helst visade det sig så småningom.

Tack och lov har jag genom åren lärt mig, att man vet inte om man klarar något förrän man fått prova. Och att det är inte farligt att någon gång ibland även misslyckas.