Bonusdottern och jag hade ett samtal över ett glas julmust ikväll. Hon tyckte att många bloggare skriver lite överdrivet om hur de kokar knäck, bakar lussekatter och pepparkakor och donar med annat inför julen. Hon tyckte det blev för mycket av det. Sådan är inte hon. Det kan jag intyga att hon heller inte är. Hon är inte den pyssliga typen.
Jag försökte försvara de unga mammorna för jag känner igen mig hur jag var, när jag var ung mamma. Nu kan jag ju givetvis bara beskriva min egen känsla hur det var för mig då. På något vis så kände jag att man ville vara som ens egen mamma hade varit. Man skulle upprätthålla jultraditionerna hemifrån. Dessutom hade man ju en svärmor (svårmor) som hade inpräntat i maken hur deras jultraditioner skulle vara. Så där stod man som ett fån och försökte få alla jultraditioner att hamna hemma hos sig. För alla ska ju vara lyckliga på julen och det blir man bara genom att behålla en massa jultraditioner. Så trodde jag i alla fall.
Så jag städade och fejade från golv till tak. Så hade både min mor och min svårmor gjort. Det sista mamma alltid gjorde på kvällen före julafton var att torka alla golven och lägga på rena trasmattor. Så det gjorde även jag. Kanske inte kvällen före, men någon kväll i alla fall. Till saken hör ju att jag även jobbade på Ica och hur det är till jul, vet väl alla som både jobbat i butik och handlat mat före jul.
Inte nog med att man skulle feja, man skulle även baka sju sorters kakor, plus flera sorters bullar och mjuka kakor. Det skulle även göras pepparkakshus och bakas pepparkakor med barnen. Jag vet inte hur många gånger jag svurit ve och förbannelser över kakor som inte blivit som jag tänkt mig. Frisk i hågen har jag ändå försökt igen till nästa jul. Sedan skulle det kokas knäck, göras ischoklad, rullas Mozartkulor och marsipanbröd. Allt för att barnen (och alla andra) skulle få vara lyckliga över all julgodis.
Dessutom skulle man ju göra egen senap och göra egen leverpastej. Det gjorde alltid svårmor. Plus rödbetssallad och mimosasallad, även detta enligt svårmors traditioner. Jag vet inte hur många olika grejer och recept jag testat genom åren för att alla skulle vara nöjda och glada på julen.
Sedan skulle man ju köpa julklappar så alla blev nöjda och glada. Även de vuxna, inklusive svårfar som oftast var missnöjd med det mesta oavsett hur man ansträngt sig.
Hur mådde jag då själv, efter allt detta pysslande. Och efter allt jobb som var på högtryck i flera veckor innan jul och med ett ökande crescendo dagarna innan julafton. Jo, jag var så slut att jag var grinfärdig. Själv ville jag bara säcka ihop framför TVn och inte göra ett dugg. Låta de andra fira jul bäst sjutton de gitte. All julstämning som jag försökt skapa, kände jag aldrig av.
Vad ville jag nu med detta inlägg. Jo, försvara alla de som försöker återskapa sin barndoms jular. När man själv var barn och bara minns det roliga. När man sedan själv står där som mamma, så inser man hur mycket jobb det måste ha kostat ens egen mamma, att skapa det som man minns från sin barndom.
Ikväll sitter vi nu här, två halvgamla typer. Trötta, men ändå nöjda att vi vuxit ifrån alla måsten. Nu ska vi bara rasa ihop framför TVn. Somnar vi så stör det ingen annan än oss själva.
Nu har jag äntligen fått tummen ur och tömt kameran. Så nu kommer bilder på Melinas julklappar. Hon var den enda som fick några av oss. Ungdomarna fick varsin trisslott, som det tyvärr inte var några vinster på.
Jag sydde också en kanin till henne. Hade hittat mönstret i en sybok. Den är rätt stor. Utan att tänka på det så kom linjalen på min skärmatta med, så man kan se att kaninen är stor. Den är runt 50 cm hög.
Självklart måste den ha en liten vit svans också.
