Kan jag få några extra timmar?

Ibland undrar jag över hur man förr hann med att arbeta. När jag var frisk hann jag med det mesta, utom att sova tillräckligt. Det fick stryka på foten.

Nu hinner jag knappt kliva upp förän det är dags att lägga mig igen, känns det som. Huvudet är fullt av idéer så skallen är det ingen fel på. Möjligvis att den blir något överhettad ibland av alla idéer.

Jag har massor av idéer om vad jag vill sy. En slepbag av jeanstyg, fler kassar med bambuhandtag, massor av miljökassar, solhattar i olika modeller, sittkuddar av tjockt linnetyg, sy klart mitt lapptäckesöverkast, plus allt annat som dyker upp i huvudet.

För att inte tala om alla idéer jag skulle vilja göra om jag hade mer tid. Lära mig måla i akryl eller olja, gå med i en kör, lära mig väva, lära mig dreja. Listan på önskemål kan göras hur lång som helst.

Dessutom ska man hinna med att tvätta, städa, handla mat, laga mat plus andra saker som kallas för "måsten". Nu inser jag att det där uttrycket om stressade pensionärer är sant. Fast jag stressar inte, eller försöker i alla fall att inte göra det.

Det är väl bara så att allt tar så mycket längre tid nu för tiden. Kroppen hänger inte med och vilopausarna blir många. Därför skulle jag behöva några extra timmar. De skulle jag använda till vila. Resten av tiden skulle jag ge järnet.

Tjugo år av mitt liv

Jag håller på att röja bland all min handikapplitteratur. Det känns. Det är mer än tjugo år av mitt liv som ryms bland alla dessa skrifter. När jag var yngre kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle vara en föreningsmänniska. Jag hade fel.

Jag gick med i RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, för att få träffa andra föräldrar i samma situation. Det var så det började. Inom ett halvår var jag invald i den lokala styrelsen som sekreterare. Den rollen var lite som spindeln i nätet, så det var bara att ge järnet. Det var så roligt. Samtidigt behövde jag inte tänka på våra egna problem. Jag fokuserade i stället på allt annat. Det var mitt sätt att fly verkligheten. Samtidigt mådde jag bra av det och fick det att fungera hemma av bara farten.

Engagemanget utvecklades sig till fler olika roller. Så efter några år hade jag flera åtaganden i riksorganisationen. Då var det verkligen hela mitt liv. Jag levde med funktionshinder hemma, på fritiden och så småningom även som arbete.

Så nog känns det att sortera i allt detta. Där finns uppsatser från både grundskolenivå och högskolenivå, uppsatser som jag fått för att jag varit med och stöttat och givit information till författaren. Varje sådan uppsats värmer mig i hjärtat. Att andra velat skriva om funktionshindret som var smutskastat under så många år.

Där finns även alla häften som innehåller arbetet vi lade ner för att förändra situationen för barn med Damp/Adhd. Det är litteratur från vårt samarbete med alla nordiska länderna. Det finns en hel hög med broschyrer som blev inköpta till mitt företag för att delas ut. Vad gör jag med alla dem? Jag kan inte kasta en hel hög med fina, fortfarande aktuella broschyrer. Jag får kolla med min gamla lokalförening om de vill ha dem.

Varje bok och häfte har sin egen historia och sina egen minnen. Minnen om kampen hur vi la grunden för omhändertagandet som finns idag. Kampen för att förändra skolans syn på vår barngrupp. Kampen för att göra funktionshindret synligt.

Hur ska man kunna sortera bland sådana minnen? Det går inte, det insåg jag igårkväll. Jag får göra så gott jag kan. Resten får hamna i en bananlåda på vinden. Mina barn får kasta det när det väl är dags. Själv klarar jag det inte.

Schlepbag nr 2

Nu har jag sytt klart min andra "schlepbag". Den första gav jag bort, den här är till salu.

Jag gillar verkligen den här modellen. Den är stor och generös utan att se klumpig ut.

Massor av fickor invändigt. En stor dubbelficka, dvs både med blixtlås och utan. Två vanliga stora fickor och en mobilficka på motsatta sidan.

Kassen finns även upplagd på hemsidan. Där finns det klickbara bilder om man vill se den i större format.

Fönstertvätt på åttonde våningen

Idag var det en perfekt dag för fönstertvätt, dvs lagom mulet. Så nu är köksfönstren klara. Jag ska bara sätta upp fräscha gardiner. De hänger på tork för jag fick för mig att jag skulle ta en gardinkappa som kom med hem från dottern. Så den fick gå några varv i tvättmaskinen. Visserligen en ganska tråkig modell men ett tyg i härliga färger. De får sitta uppe tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med tyget. Om det ska få fortsätta som gardin eller göras om till något annat.

Det är tur att man inte lider av höjdskräck när man tvättar fönster på åttonde våningen. Men jag måste erkänna att lite läskigt känns det.

Them - Baby please don't go (1971)

Dagen har gått i nostalgins tecken på spelaren bredvid symaskinen. En album med Thems samlade låtar har strömmat ur högtalarna. Gloria, One more time, Here comes the night, Baby please don´t go med flera

När den första Beatleshysterin lagt sig så ville mina tonårsöron lyssna på den något tuffare "rythm and bluesen". Them var en av de stora idolerna. Väggarna i tonårsrummet var tapetserat med idolbilder. På en egenhändigt tillverkad bild stod det:

I love Them! Who? Rolling Stones of course.

Ett finger rött

Det sägs ju att man lär sig något nytt varje dag. Idag har jag lärt mig att det inte är bra att sy sig fingret. Det både blöder rejält och gör väldans ont.

Efter allt plockande och röjande tänkte jag belöna mig själv med en systund. Före Sundsvalls-resan hade jag börjat med en "schlepbag". Nu tänkte jag fodra och sy klart den. Jag klippte till foder och fickor och skulle börja sicksacka dem. Jag satte fart på maskinen och innan jag visste hur det gått till så hade jag sytt mig i fingret. Det var rejält också. En stor skinnbit av fingertoppen hängde löst. Självklart gick även nålen av.

Jag hade tur att inte bloda ner tyget, utan reste mig snabbt och ropade på sambon att han måste hjälpa mig. Nu har han lagt ett mindre tryckförband. Man blöder ju rejält i fingertopparna. Sånt har man fått lära sig när man jobbat med charkprodukter och kapat lite här och där med diverse knivar och skärmaskiner.

Trots så många år vid symaskinen så är detta en ny erfarenhet. En nyttig erfarenhet som lärt mig att inte slarva med vart jag har fingrarna när jag syr.

Nätsäkerhet

Det kom ett mail. Det var en läsare som tyckte jag skulle puffa lite för säkerhet när det gäller nätdejting. Eftersom jag själv träffade älskade sambon via nätet och dottern träffat sin sambo på samma sätt så känns det naturligt för mig att puffa för en sådan sak. Så gå in på den här sidan och läs. Det är kanske inget nytt, men det skadar aldrig att tänka på dessa saker innan man ger sig ut i nätdjungeln.