Ibland kan man fundera över hur ens eget huvud fungerar egentligen. Igår höll jag på att klippa till ett par byxor. Det är en gammal linnegardin som fått offra sig. Tygtillgången var begränsad så det gällde att klippa klokt.
Bland annat skulle det vara två längre bitar till linningen. Jag klippte till dem och la dem sedan åt sidan och klippte klart allt det andra. Sedan tänkte jag inte mer på dem. Förrän idag! Jag hittade dem inte någonstans och paniken låg verkligen på lur. För de småbitar som finns kvar av gardinen räcker inte till mer än just småbitar.
Jag funderade och funderade. Jag tappade helt fokus för det jag egentligen borde hålla på med, att sy fickorna på byxorna. Jag letade högt och lågt och började till slut fundera om jag skulle kontakta det Okända. Kanske husspöket hade varit framme för att skoja med mig.
Till slut tänkte jag att jag måste släppa det tills vidare. Jag tänkte att jag kanske kunde få tag på ett bit liknande tyg att fuska till det med. När jag väl släppt tanken började hjärnan jobba på egen hand och till slut så kom jag på ett ställe där jag inte letat.
Det är nämligen så att det ska finnas med lite muddväv till byxorna. Jag hade inventerat muddvävsförrådet igår. Tänk om det var så att jag lagt ner linningstyget i den lådan när jag plockade undan. Mycket riktigt, så var det det jag hade gjort. Tur att hjärnan jobbar på egen hand ibland. Nu kan jag koncentrera mig på det jag egentligen ska göra, nämligen sy byxor.