Ein besserwisser

Vad gör man när man upptäcker att man blivit något man inte vill vara? Min mamma var en riktig "besserwisser". I hennes ögon klarade jag nästan ingenting. Jag lovade mig själv, när jag fick barn, att jag aldrig skulle bli sådan. Det har varit mitt rättesnöre.

Så jag blir mäkta besviken på mig själv när jag inser att jag håller på att bli likadan. En sådan som talar om för folk hur de ska göra och vara. Det är en egenskap som jag tycker hemskt illa om hos andra. Jag tycker ännu mer illa om det när jag upptäcker det hos mig själv. Jag är glad att min dotter vågade och ville tala om det för mig. Det vågade jag aldrig själv göra, mot min mamma.

Nu måste jag träna på att bita mig i tungan innan några grodor hoppar ur mun på mig.

Hur kan detta få hända?

Igår läste jag på flera bloggar och på andra ställen på nätet om Uppdrag granskning, hur man tittat på ett våldtäktsfall. Jag kände att jag måste titta på reprisen, så inatt gjorde jag det. Och jag blev så arg att jag ville svära och säga fula ord, spotta, sparka och slå. Min ilska kände nästan inga gränser. För hur kan ett helt samhälle kollektivt ställa upp och tro på en våldtäktsman och frysa ut, hota och mobba själva offret. Jag tror knappt det är sant att det kan hända sådana saker i vårt land.

Om det var enbart ungdomar som sysslat med denna ryktesspridning och utfrysning så kunde jag ha haft en viss förståelse. För då handlar det om omognad och okunskap. Men när vuxna aktivt är delaktig då känner mitt förakt inga gränser. Då mår jag illa.

Jag mådde speciellt illa när Uppdrag granskning konfronterade prästen om manifestationen som hänt på skolans avslutningsdag. Han var inte medveten om att det fanns en dom eller ett besöksförbud. Han bara pratade om vilken fin gest pojken/våldtäktsmannen gjort när han tackade sina forna klasskamrater. Han frågade inte efter hur flickan/offret mådde. När U G berättade om att pojken begått ytterligare en våldtäkt senare på natten, så är prästens spontana replik: "Stackars pojke"! Förmodligen kom han på hur dumt det lät för sedan lägger han genast till: "Och stackars flicka". Men att hans sympatier fanns hos pojken sken ju igenom. Det skrämmer mig att en människa som ska predika godhet, kärlek, vänskap, värme har en sådan inställning. Jag hoppas verkligen att Svenska kyrkan ger honom en reprimand.

Eller rektorn som inte ens kollat upp vad som hände på nätet. Eller fritidsgårdsledaren som ville vara neutral? Vilken flathet! Bybor som tillfrågas tror fortfarande att detta är lögner som sägs om pojken/våldtäktsmannen. Det innebär att man ifrågasätter utredande poliser, åklagare, nämndemän, domare. Genom att tro att våldtäkten/våldtäkterna inte har hänt så ifrågasätter man flera yrkeskårers kompetens.

Hur dum får man vara? Nu hoppas jag och tror att det även bor vettiga människor i Bjästa. Stackars dem. De måste skämmas oerhört idag. Fast det är inte de som ska skämmas. Det är alla som fortsatt ryktesspridningen, inte satt ner foten, skrivit på Facebook eller på andra sätt agerat för att trakassera de stackars våldtagna flickorna. Dessa människor borde få löpa gatlopp, fast det är nästan ett för lindrigt straff.

Ledsen, arg, besviken och orolig.

Nu när vi är ensamma igen så kommer tankarna tillbaka, de vi försökt förtränga. Vi pratar om det och vi känner likadant.

Vi är ledsna för att bonussonen ska ta sin familj med sig och flytta till södra Danmark.

Vi är arga över orsaken till denna flytt, som i grund och botten är en flykt från den verklighet de själva skapat.

Vi är besvikna, att vi inget fick veta förrän allt var bestämt. Vi fick veta det bakvägen. Vid konfrontation fick vi veta att de undanhållit oss sanningen, just för att de visste hur vi skulle reagera!

Vi är otroligt oroliga, för vi tror inte att detta kommer att gå bra. Inget jobb är ordnat, ingen lägenhet är ordnad. Hur ska Ebba och Amadeus reagera? Kommer man att kunna hålla sams, när man upptäcker att ingenting blev bättre? Det kanske till och med blir sämre, på många sätt och vis.

Så om jag kommer att vara lite låg av och till här på bloggen så är detta orsaken. Varken jag eller sambon vet hur vi ska hantera detta. Vi vet att det skapar en massa känslor inom oss. Vi pratar mycket om det, men vi är helt maktlösa. Det är deras liv och det kan vi inte styra. Vi kan bara vara oroliga för hur det ska gå.

Besviken

Fick nyss ett mail om att han vi köpt lampan av på Tradera, är krasslig. Han hinner inte posta den förrän på fredag. Nu lär den ju inte hinna fram före jul. Jag som hade hoppats att vi skulle få ha allt klart tills dess. Suck.