onsdag 18 december 2013

Lucian

När jag växte upp så var vi de flesta jularna hos farmor och farfar. Där var också stora delar av pappas släkt. De närmaste bestod av farmors tre systrar med män och barn. Plus farmors föräldrar, gammelmormor och gammelmorfar. Farfars släkt träffade vi sällan. För att inte tala om mammas släkt, min mormor och morfar. 

Farmor var den dominerande, samtidigt som hon klistret som höll oss samman. Det fanns inte en högtid som inte hon visste hur man skulle fira. Våfflor på våffeldagen, gås på Mårten gås, trots att det inte fanns det endaste skånska påbrå hos oss. Allt skulle vara efter regelboken.

En sak som jag kom på ikväll, och som var en jultradition, var Lucian. Jag vet inte, men jag misstänker starkt att farmor låg bakom Lucians tillkomst. Alltså inte den riktiga Lucia från Sicilien. Utan vår släkts Lucia.

Så här var det. 

Lucian var som en sorts vandringspokal. Man fick henne i julklapp. Men alltid i hemlighet. Ingen visste var Lucian hade sin gång. Någon, oftast ett ungt nygift par, fick Lucian i julklapp. Sedan fick hon bo hos dem, fram till nästa jul. Då skulle de ge bort henne till någon annan lämplig mottagare. Givetvis i hemlighet. Under året som gick, så skrev Lucian om vad som hänt i familjen hon bott hos, om de varit snälla mot henne, om hon fått varit med eller om de stuvat undan henne i en garderob.

Jag gissar att denna tradition började när farmor och hennes systrar gifte sig och fick barn. De var rätt jämngamla och fick barn ganska tätt inpå varandra. Så det känns rätt att tänka att det var så det började. Det finns inte så många kvar att fråga. Det är bara pappa och en kusin till honom som fortfarande lever. De vet kanske hur det är, men jag har glömt att fråga dem. Måste komma ihåg att göra det.

Jag var själv med och fick Lucian när jag var nygift för snart fyrtio år sedan. Men då var hon ingen Lucia längre. Den gamla Lucian hade lämnat in. Hon hade genom åren blir trasig och lagad, smutsig och rengjord så gott det gick. Till slut gick det inte längre. Så när jag och min dåvarande man fick henne så hade hon mer blivit som en lite större teskedsgumma, med tillhörande kaffepetter.


Jag har frågat pappa om han vet vart hon till slut tog vägen, men han vet tyvärr inte. Hon försvann någonstans. Kanske någon familj stoppade in henne i en garderob och glömde bort henne. Jag är i alla fall glad att jag kom ihåg henne ikväll. Kanske jag på detta vis ändå kan hålla lite liv i Lucian på det här viset.

3 kommentarer:

Spader Madame sa...

Vilken härlig tradition!

Le Loup sa...

Vilken fin berättelse och jag tror att så länge du minns henne så finns hon ändå, om du förstår hur jag menar :)

Cicki sa...

Spader: Visst är den härlig...:-)

Shirouz: Så är det nog....:-)